Varje dag är en gåva...

Hejsan!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...

Så, då gör jag väl det!

Del 13


Den 22 juli 2007

Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.

Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!

Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!

Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.

Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.

Kram!