Hur har jag kunnat leva förut...

Hejsan!

Nu kommer mina inlägg att ändra lite karaktär... jag fortsätter att skriva av dagboken, men nu är det liksom skrivet till min älskade Markus... Det är lite kvar att skriva av, men snart kan jag vara mer up to date och skriva om hur våra liv ser ut nu... Men ännu ett tag vill jag njuta av den första förtrollande tiden.

Del 10

Den 1 juli 2007, strax efter midnatt...

Idag, alldeles nu, har du funnits i mitt liv i en vecka. Hur kunde jag leva förut? Hur kan man känna så obegripligt stora och starka känslor på så kort tid? Att du är bara min...

När du kom stannade universum, ingenting annat spelade någon roll. Bara att få känna dej, varm, blöt och levande naken mot min kropp - det räcker nu! Nu har jag nog upplevt det allra bästa livet har att erbjuda. När du kom stannade i alla fall mitt universum, utan dina andetag kan jag inte fortsätta leva!



Jag älskar dej så ofantligt mycket att jag nästan blir rädd för mina egna känslor, alla tankar som dyker upp, farliga saker som kan hända. Hur ska jag kunna skydda dej mot allt? En stunden känner jag mej otillräcklig för att i nästa känna mej alldeles tillräcklig. Så osäker och tveksam och ibland stupsäker och full av självförtroende.

Men det här är väl bara början älskade barn. Början på en ny bekantskap skulle man kunna säja. Jag tar det lite försiktigt, tar det lite lugnt. Du är ju hos mej nu och här ska du stanna hela våra liv.

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg det.

Kram!