Kevlarsjäl...

Hej alla!
Ibland går det som man vill och ibland inte! Så är det bara och så kommer det alltid att vara! Men det som inte dödar en härdar säjs det...

Vi fortsätter...


Del 5

Doktor S ringde strax innan vi var framme i Falun. Ägget hade inte klarat upptiningen.

Den här gången fick vi inte ens en chans.

Jävla skit! Jävla jävla jävla skit! Förbannade skithelvete! Fan!
Skitägg! Skitläkare! Skitkropp! Skitmens! Skit allting! Fan...
Varför? Varför, varför, varför gånger en miljard!
Skittårar! Skit också, varför blir jag så lessen? För vad? Skitålder! Skittid! Skittålamod!

Ska det vara så här jävla orättvist?

Micke vännen försöker trösta... "Ja men vi visste ju att det kunde hända..."

Ja, och?

Jag vet att jag ska dö också, men inte fan känns det lättare att leva för det!


Fan också, jag ville ju så gärna. Ville att det skulle bli bra den här gången. Pendlar mellan att vara lessen, arg, förtvivlad och frustrerad i en enda gråtande snorig röra.

Känns faktiskt skönt att det är lite lugnt på jobbet just nu, orkar inte riktigt med alla ursöta barn just nu. Ska fota en gravid mage i övermorgon...

...skulle ge vad som helst för en sån!
Vad som helst.

Dessvärre hjälper det inte vad jag än gör, för det går inte - tydligen.
Jävligt tydligen.


All min frustration går ut över Micke, stackars älsklingen. Men, nånstans måste den ut annars går jag sönder helt. Sargad och trasig på insidan är jag redan, men fasaden lyckas jag hålla någorlunda intakt.

Men det tar på krafterna.

Återigen samtal med Doktor M. "Hör av dej när du har mens i april så planerar vi en ny ivf behandling då".

April! Det är ju en evighet dit, jag vill nu - på en gång!

Så, det är bara att stoppa allting i en byrålåda långt in och stänga ordentligt.

Trots allt, det är februari nu, slutet av månaden till och med, snart mars och sen april.


-Kära du som bestämmer över allting - se till att jag överhuvudtaget FÅR mens i april.

Tack!
PS. Naturligtvis blir jag ännu hellre gravid...på gammalt hederligt sätt. DS


Allt det här tar så hårt på mej - eller tär på mej - det trodde jag inte, jag trodde jag skulle kunna vara starkare. Vad det gör för Micke vet jag inte egentligen, för vi har för närvarande kommunikationsfel. Ja, jag vet - det beror på mej...

Små detaljer känns som världsproblem och små motgångar känns som jorden håller på att gå under. Av dygnets timmar orkar jag inte hålla fasaden hel hela tiden, klarar det inte. Kors i taket, Marie har blivit sårbar, från att ha haft kevlarskydd. Bra självinsikt, synd att det är så smärtsamt bara. Kent sjunger om Kevlarsjäl, stark och ogenomtränglig - min själ är en issjäl, kall och hård...fan. Kent sjunger också om att älska, att inte kunna leva utan... 'vad vore jag utan dina andetag?' Ingenting vännen, jag vore ingenting utan dej älskade Micke, inte nåt...


Efter det här hade jag ett uppehåll i mitt skrivande ett tag. Vet inte varför, orkade nog inte. Så nästa gång jag skriver så har jag skrivit tillbaka i dagboken, så då blir det en tillbakatillbakablick...eller nåt!!


Kram!