Allt bara rasar...

Del 24

Den 1 december 2007

Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...

Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.

Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.

Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...

Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.

Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.

Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.

Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.

Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.

Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.

Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...

...en kvinna går tillsamannans med Gud längs stranden. Hennes liv var slut och tillsammans med Gud såg hon tillbaka på sitt liv. Gud förklarade att funnits vid hennes sida under hela hennes liv, i både med- och motgång, och det kunde hon se av de bådas fotspår i sanden.

Kvinnan tittar tillbaka på sitt liv och på spåren i sanden,

och efter en stund vänder hon sej mot Gud.

-Du säjer att att du varit med mej under hela mitt liv, i goda och dåliga stunder,
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?

Gud svarade:

-Mitt älskade barn, under de goda stunderna gick jag brevid dej det stämmer,

och under dina värsta och jobbigaste stunder, där du bara ser ett par fotspår -

då bar jag dej...

Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...