Inskolning på dagis

Hejsan!

Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?

Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!

Inskolning…

Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.

Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…

Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…

Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.

Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.

Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…

Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…

Kram!