Jag hoppas att ni som just kommit till min blogg ser att man måste börja liksom nerifrån för att få det i rätt ordning, så... Här kommer i varje fall fortsättningen.
Hej vad det går!
Del 3
Brösten värker och ömmar, men det kunde dom göra av medicinen berättade dom för mej i Falun. I magen känns inget, inget annat än fjärilar, eller kanske... kanske känner jag nåt... eller så är det bara inbillning? Det är nog bara inbillning för jag är fantastiskt bra på att bygga luftslott annars ju.
Jag tänker att jag ska försöka vara likgiltlig och inte tänka och inte hoppas för mycket. Doktor S sa att det såg jättebra ut, men chansen är ju i alla fall bara 50 procent, så det kan ju gå hur som helst. Men... eftersom jag inte försöker bry mej så mycket så spelar det ju inte så stor roll, för vi har ju ett fryst ägg i alla fall, och eftersom jag inte bryr mej så mycket så fungerar det säkert för han sa ju att man minst har femtio procents chans bla blabla bla...
Undra vem jag försökte lura?
Efter en och en halv vecka börjar jag blöda, läser att det KAN man göra.
2 dagar kvar till testet...
När jag berättar för Micke att jag blöder är all trodd likgiltlighet borta, den hade ju aldrig funnits heller annat än i min fantasi, och vi gråter. Gråter av ovisshet, av rädsla, av kärlek till varann och lite lite av hopp.
Kanske, kanske ändå, man vet ju aldrig... kanske?
Vi står ut med att vänta till torsdagkväll, den 24 november. Kissa i en burk, håll stickan i 10 sekunder, sätt på plasthuven och vänta i 3 minuter. Är det två streck är testet positivt, ett streck - inte.
Jag la testet upp och ner på tvättstället, Micke ställde äggklockan på 3 minuter. Det är länge det när man väntar...
Tankarna mal i min skalle, 'jag vet att det kommer att vara ett streck, jag bara vet, men jag hoppas, hoppas, hoppas...'
3 minuter har gått och det dags att titta.
"Kolla du", viskar Micke.
Jag bara ruskar på huvudet.
"Jo, kolla du", ber han igen.
Jag fortsätter att ruska.
"Ok", säjer han och vänder...
Ett streck - ett jävla streck - det ska ju vara två, TVÅ!
Vi tittar närmare, vrider fram och tillbaka - fortfarande ett...
Micke och jag kramar varandra hårt hårt. Det maler i skallen, 'jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte...' Sen gråter jag.
Varför? Varför fastna det inte? När 'ramlade' det ut? Varför sa han att det såg så bra ut? Varför? Har jag gjort nåt fel? Jag är så jävla värdelös att jag inte ens kan behålla ett ägg! Plågar mej själv med elaka elaka tankar samtidigt som jag tycker synd om mej själv. Och Micke, älskade vännen, förlåt... förlåt att det inte fungerade fast han sa... älskling förlåt...
Tidigare i mitt liv har jag känt en besvikelse över att inget barn har valt mej som mamma. Men på nåt sätt har jag kunnat acceptera detta eftersom jag vet hur små chanser man har att egentligen bli gravid, helst om man är som mej - strulig med mens och ägglossning.
Det här känns svårare att acceptera...
Nu hade ju det här barnet, eller det som skulle blivit ett barn, så småningom... inget val liksom. Det blev mer eller mindre dittvingat - men valde att inte stanna. Det är kanske inte meningen? Men är det inte meningen att jag ska bli mamma är ju resten av mitt liv med Micke inte heller meningen, för är det någon människa på jorden som är ämnad att vara pappa, så är det Mícke!
Som de bett om i Falun ska man ringa om berätta resultatet av graviditetstestet. Jag fick prata med syster A, och hon var ändå positiv och pratade om ägget som fanns i frysen och allt möjligt. Jag höll mej från att gråta ända tills vi skulle avsluta samtalet... "Det kommer att bli bra till slut ska du se, hoppas ni får en jättefin jul trots det här..." Då brast det för undertecknad. Hon avslutade samtalet och jag fick vara ensam med mina tårar.
Det blev jul, och det gick bra - men mådde jag särskilt bra?
Eftersom jag är en gammal mästare på att sätta upp fasader och använda masker utnyttjade jag den färdigheten till trehundra procent. Inombords var det bara kaos av känslor, kaos av tårar eller bara kaos. En förtvivlan som var så djup att det var svårt att se nån ljusning....
Det är med mycket blandade känslor som jag återigen har läst igenom detta, eftersom jag nu liksom skrivit det två gånger, en gång för hand i dagboken och sen en gång här så känns orden lite lättare att acceptera - men all besvikelse kommer tillbaka med lika starka känslor som då. Märker att det kommer att dröja ganska länge innan jag kommer fram till nutid i min blogg, så jag kan börja på riktigt... Men det här jag, eller jag och Micke, har att berätta känns för viktigt för att det ska ligga gömt i en undanstoppad dagbok. Tålamod är ju inte riktigt min grej - men den här gången ska jag försöka härda ut och vara tålmodig!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar