Som smultron på ett litet strå...

Hejsan...

I mina dagboksanteckningar hade jag inte ens skrivit datum när jag skrev detta, men det måste vara nångång i juni i varje fall. Det här avsnitten var extremt tungt att skriva och återuppleva igen, men det är nog bara nyttigt. Micke tyckte jag var lite väl hård mot honom, men konstaterade krasst att det var ju så där det var... eller det var så som jag uppfattade situationen. Och det är nog en väsentlig skillnad...

Vi åker igen...

Del 6

Det var ett tag sen jag skrev nu, en liten resumé kanske?


Jo då, jag fick mens så det var sprutor igen.

Var och plockade ägg igen, den här gången visste vi ju hur det gick till och det kändes lika stort den här gången, men inte lika skrämmande. Efteråt skulle jag må dåligt, det visste jag ju också, men dagarna efter äggplockningen... fyförfan på ren svenska. Vi var och plockade ut ägg en måndag i maj, på lördagen, den 27 maj, skulle Mickes bror gifta sej. Och jag ska fotografera dom och vara med på bröllop, och jag mår så här? Fy! Inte kul! Någon dag efter plockningen fick vi veta att vi skulle tillbaka på lördagen och sätta in. SAMMA DAG SOM BRÖLLOPET!

Tja, det var ju bara att gilla läget och åka till Falun.

Jag mådde apdåligt...

När vi var i Falun sa Doktor S till mej när jag låg där i gynstolen. "Du mår inte så bra va?"
Jag bekräftade med ett ynkligt nej. "Jag känner det, sa han och fortsatte klämma på min stackars onda mage".
Det kändes skönt att få bekräftat på hur dåligt jag egentligen mådde för ibland tror jag att jag bara inbillar mej. Men, jag mår fantastiskt dåligt, MEN nu sitter ägget där! Och nu ska vi på bröllop, JIPPI!


Dom blev gifta, och jag gjorde ett bra fotograferingsjobb. Men hur orättvist det än kan låta så kunde det kvitta, för alla mina tankar fanns hos vårat lilla ägg i min mage!

Skulle det fungera? Jag hoppades så jag var blå!

Väntan igen! Två veckor skulle gå innan vi kunde göra graviditetstest igen. Fredagen den 9 juni skulle testet tas den här gången. På söndagen före började jag blöda - igen...


Nähä - inte den här gången heller! Micke försökte trösta, ja man, man KUNDE ju blöda, det var ju inget ovanligt.

Besvikelsen går inte att beskriva, värdelöshetskänslan tar över allt...

Doktor S hade sagt när vi satt in ägget att genom att jag mådde så dåligt var det gynnsamt för vårat ägg. Små små fragment av hopp att klamra sej fast vid.

Fredag den 9 juni 2006, tog jag det där jävla testet. Ensam den här gången, Micke var på jobbet.

Precis som jag visste, det blev inget!

Gråt, gråt, gråt... när man svart på vitt blir det negativa resultat jävligt påtagligt.

Ringde Micke på jobbet, han kom hem tidigare.
Ringde Falun och meddelade, pratade med Syster A, våran klippa på ivf Falun, naturligtvis grät jag i telefon. Hon är van.

Hon berättade om nästa steg, att vi skulle ta det lugnt och sköta om oss i sommar. Ringa vecka 32 och bestämma när och hur.

Det är ju juni nu, snacka om att augusti är ljusår härifrån. Syster A fortsatte berätta att den här gången skulle jag få medicin som gör slemhinnan tjockare, så kanske ägget fastnar bättre.

Visst ja, från äggplockningen i maj har vi frysta ägg kvar i Falun.
"Det är två som sitter på samma strå", berättar syster A.
Mm, svarar jag, och får bilder av ett havreax framför mej och små smultron på ett litet strå.
Syster A fortsätter, "Det ena ägget är lite bättre än det andra men genom att de sitter på samma så måste vi sätta in båda".

Bilderna jag får framför mej nu är, ett ägg är bättre än det andra, ok, om det fungerar den här gången då, vad blir det då? Ett och ett halvt barn? Ett barn och en extra arm? Ett barn med en tvilling inuti sej? Mardrömsscener är min hjärna bra på!

Vad hände resten av fredagen den 9 juni? Vi var på studentkalas. Fint, fint som fan! Det enda jag ville var att ligga hemma och hålla hårt hårt i Micke, gråta och förbanna orättvisan.

Lördag den 10 juni var det födelsedagsfest hos Mickes kompisar. Jag var verkligen jättesugen!! INTE! Innan vi skulle åka förvandlades jag till en obstinat tonåring...

Sur!
Arg!
Inga kläder!
Håret var skit!
Irriterad!
Hela min kropp protesterade, jag ville bara ligga och vara lessen, gärna tillsammans med Micke.

Han ville gå på fest!

Det var bordsplacering på den här festen, Brevid mej satt en gravid kvinna och mitt emot en mamma med sin baby. KUL KVÄLL!

Jag vågade inte tänka, inte prata, inte titta - all koncentration krävdes för att inte börja gråta. Det höll inte! Micke satt vid andra änden på bordet och innan det rann över tog jag mej på nåt sätt bort till honom och vi gick iväg.

Efter ett tag åkte jag hem. Micke ville stanna. Han skulle ringa så skulle jag hämta honom.

Han kom hem klockan fem på morgonen.

Jag var så jävla besviken så att det inte fanns.
Jag behövde ju honom då, jag behövde dela min oerhörda sorg med honom. Men jag tyckte att han valde bort mej, bara sket i mej. Och det gjorde ont...

Kanske bearbetar vi sorgen olika, men just då hade jag svårt att förstå det när jag kände mej sviken, bedragen och ensammast i hela världen.


Mm, jag vet inte ens så här långt efteråt vad jag ska tycka om det han gjorde. Jag bara försöker förstå att vi bearbetar sorgen olika - och att sorgen kan vara olika stor för olika människor. Vill inte på nåt sätt förringa Mickes känslor över det, jag har bara skrivit av mina anteckningar.

Kram!