Nutid - nästan...

Hej alla!

Den 7 februari 2009

Idag är det två dagar sen jag började med den här bloggen... Men det känns som väldigt längesen eftersom jag har spenderat ganska många timmar här framför datorn med att skriva av mina dagboksanteckningar... Jag är snart klar med det, för helt plötsligt slutade jag att skriva. Vet inte varför, det bara hände. Synd att jag inte visste om det här bloggandet från början - för då har jag ju kanske hållit i dagboksskrivandet på ett annat sätt. Men, ibland, eller oftast, blir det ju inte som man tänkt sej...


I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...

Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.

Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.

Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?

Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!

Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?

Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!


Kram!