Tala om vad man känner...

Del 21

Den 31 oktober 2007

Tjatar som vanligt - oj va längesen jag skrev - oj vad tiden går fort...
Bara att konstatera fakta - stör det mej så mycket så får jag väl skriva oftare, och tiden, den får jag väl ta till vara på bättre. Så!

Fyra månader och några dar nu älskling. Storpojken har börjat äta gröt och frukt. Du gapar och smackar och tycker att det är jättegott. Skönt! Faktiskt tycker jag att det är skönt att du börjat med lite annan mat än bara amningen, du behöver tid med andra och jag behöver tid med mej... Amningen kommer förhoppningsvis att hålla i sej ett tag till, men jag blir inte helt oumbärlig...

Ikväll var jag och handla till dopet och bröllopet på söndag och du och pappa var ensamma hemma. Tydligen hade du varit jättelessen och gråtit länge länge och när jag kom hem så var din pappa väldigt lessen för att han inte kunnat trösta dej. Jag försökte få honom att berätta om hur han kände sej, men inte... han fortsatte bara att vara lessen och sluten och tyst resten av kvällen. Just då kändes det jävligt onödigt att jag ska gå och prata med psykolog och försöka må bättre om han inte ens kan prata EN gång... Fattar han inte - nej tydligen inte - att jag tror att det är mej han är lessen på, att det är mitt fel att Markus var otröstlig, och att jag nog ska vara hemma jämt jämt.

Fan, jag som precis börjat tänka lite positivare, börjat ta tag i saker, i alla fall här hemma och så sakteliga på jobbet... Jag behövde inte det här nu - varför kan han inte förstå att det är skönt att säja med munnen vad man känner och tänker - hur fan ska han förstå det förresten? - det har ju tagit mej nästan fyrtio år, och jag förstår nog inte heller... Undra varför jag ska krångla till det så förbannat hela tiden, och förstora bagateller till jättegrejer när det skulle kunna vara så lätt?

Hmm, när jag började skriva dagbok om våra livsresor var det ju för att komma ihåg hur otroligt lyckliga vi var - men när jag bläddrar tillbara verkar det mest ha varit elände - tråkigt!

Men, hur eländigt det än kan låta och verka så finns det inga som är lyckligare för vi har ju dej killen, än vad vi är. Varje ögonblick med dej är ett äventyr - ibland skrämmande - ibland lugnt. Nu är det ganska spännande och se om du kan ha dopklänningen på söndag. Det är ju helt plötsligt dags för den stora stora dagen, när du ska få dina namn och jag och pappa ska få varann.

För trots allt strul och dåligt mående, alla missförstånd och meningsskiljeheter så älskar vi varann - och egentligen är väl det det enda som räknas?

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, av hela mitt hjärta, glöm aldrig aldrig...