Resan går vidare...

Hej igen!

Så var det dags att fortsätta resan, eller vad man nu ska kalla det. Äventyret kanske? Bland det mest spännande jag gjort i alla fall! Att det skulle komma så mycket känslor och tankar var man liksom inte medveten om innan vi började, men som jag kommer att nämna längre fram i min historia blev vi 'bergochdalvana' efter ett tag.

Ok, på med säkerhetsbältet så fortsätter vi....

Del 2

Då var det dags för nässpray, 2 gånger, sprut alltså, 3 gånger om dagen, 8 timmar emellan, noga med tiden för bästa möjliga resultat. Klockan ställd på morgonen, lika bra att göra som Doktor M säjer, han borde ju veta bäst! Sprayen ska avstanna all hormonproduktion, typ att försätta mej i klimakteriet. Varnad för svettningar, humörsvängningar och liknande men märker inget av det, inte jag i varje fall. Kanske får vi ett annat svar om vi frågar min käre Micke??

Tiden var snart inne för att börja ta spruta, varje kväll och samma tid. (SSDD - same shit different day) Trodde jag skulle tveka för att köra in kanylen i magen, men det gick förvånansvärt lätt. Dagarna går, nässpray och sprutor, lämna blod och slutligen ultraljud. "Det ser bra ut, säjer Doktor M, jag ser tio tolv äggblåsor". Han ber oss att fortsätta ett par dagar och sen ska vi till Falun.

Syster M från Faluns IVF enhet ringer på fredagen och hälsar oss välkomna måndagen den 7 november 2005. Den helgen känns vääääldigt vääääldigt lång...

Måndag den 7, klockan 9 är vi på plats, nervösa och faktiskt rätt stressade för vi inte hittade på en gång utan fick snurra lite och när vi väl hitta hitta vi inte nån bra parkering. Vi skriver in oss, och nu har jag till och med nåt som heter frikort, så det kostar inte ens nånting. Sätter oss i väntrummet och tja, väntar...

Alldeles snart kommer en person och ropar upp våra namn. Det är syster A och hon börjar med att visa oss vart kaffeautomaten är och hur den fungerar. "Mackor finns på rummet, säjer hon, så det är du Micke som får serva Marie med fika idag". Vi går genom en typisk sjukhuskorridor och in i ett rum med 4 sängar. En av dom blir min. "Du kan klä av dej, utom underkläderna, och sätta på dej den här snygga, säjer syster A och håller upp en 'sjukhusklänning', och till dessa snygga knästrumpor". När jag håller på att byta om till denna fantastiska mundering tar hon Micke med sej och de går iväg. "Jag kommer snart tillbaka och sätter nål på dej", upplyser hon mej om innan hon tar med sej min älskling därifrån.

Vart och hur det går till får Micke berätta själv, men jag vet i alla fall att det är spermadags! Idag är det ju dessutom på riktigt, idag ska ägg och spermie befrukta sej, i en liten burk...

Hur den första spermaprovtagningen gick till skulle jag väl egentligen också kunna berätta om, men...det tänker jag inte göra. Kan bara avslöja att det var ganska mycket fniss och prestationsångest.

Syster A kommer och sätter nål i armvecket på mej, hon förklarar att jag ska få 'typ morfin' i armen under äggplockningsingreppet, men även bedövning i slidan. Hon fortsätter berätta om att det kan kännas lite besvärligt men att det är bara så det är och hon kommer att vara där och hjälpa mej genom det.

Fler par kommer in i rummet, draperier dras för deras sängar, och jag känner mej rätt ensam där.


...och Micke har inte synts till än...



Efter ett par sönderlästa väntrumstidningar som finns vid min säng dyker han äntligen upp, lätt rödblommig eller är det kanske rodnad? Åh min vackra man vad jag älskar dej!

Gick det bra? frågar jag, hur såg det ut, vart gick du, hur var det, vad gjorde du av det? Ivriga, fnissiga frågor tillsammans med massor av pussar och kramar. Micke konstaterade bara att, "jag ställde det i en lucka och ringde i en klocka när jag var klar", mer ville han inte säja...

Syster A dyker upp och berättar att det är våran tur nu, Micke har sprungit iväg och parkerat om bilen, så vi får vänta lite på honom. Jag går på toa och under den tiden har han hunnit tillbaka.

Inne i själva ingreppsrummet träffar vi Doktor J, det är han som ska göra äggplockningen. Av med trosor och upp i gynstolen, pall finns vid sidan om för Micke. Syster A sprutar in bedövning i min arm med förmaning att jag kan känna mej yr. Doktor J plockar med sina instrument och ger mej bedövning i slidan. Därefter kläs jag in i gröna operationsdukar. Ingen yrsel kommer så syster A fyller på mer bedövning i armen. Hjärtat klappar extra hårt, både av bedövning och nervositet, ok då kör vi!

På en monitor ser jag hur jag ser ut inuti, eller ljusa och mörka partier i alla fall. En rätt tjock nål sticks genom slidväggen och in i äggstocken. Massor av mörka cirklar på monitorn, det är äggblåsorna förklarar Doktor J. Äggblåsorna töms i rör efter rör, labbet ligger vägg i vägg och personal kommer och hämtar de vätskefyllda provrören. Efter en liten stund säger syster A, "Nu har dom hittat 1 ägg". Då börjar jag gråta...

Doktor J tittar upp på mej och frågar om det gör ont, Micke ser oroligast ut i hela världen och kramar nästan sönder min hand. Syster A har varit med förut för hon säjer lugnt medan hon fyller på bedövning i armen, "Det är bara alla känslor, eller hur"? Och visst fan är det alla känslor! Per Gessle visste vad han pratade om när han skrev, 'här kommer alla känslorna på en och samma gång'.

När Doktor J byter sida känns det mer och mer, kan inte beskriva det som att det gör ont utan är mer...hmm, obehagligt. Men det är snart klart och jag får gå tillbaka till rummet och sängen.

Värmedyna? Jatack!
Filt? Jatack!
Tycker synd om mej själv? Ja mycket!
Känner mej trött och pigg, glad och lessen.
Skickar Micke efter kaffe.

Syster A har berättat att jag kommer att få det besvärligt ett par dagar genom att äggblåsorna som nu är tömda kommer att fylla på sej igen. Ja då, det är lugnt säjer jag.

Efter ett par timmar kommer en annan sköterska in och tar lite blod av mej och strax därefter kommer syster A igen. "23 ägg, säjer hon och ler, det är jättebra och nästan lite för bra. Du kommer att få det riktigt kämpigt ett par dar, men du ska vara hemma väl"? Nej jag hade ju inte tänkt det, men det ordnar sej nog tänker jag.

Med medicin och lappar, förmaningar och lyckönskningar så får jag klä på mej mina kläder igen och vi kan åka hem. Men vi ska snart tillbaka, syster A ringer oss i morron och berättar hur mina ägg och Mickes spermier sköter sej.

Lika bra att erkänna direkt, jag mår inte bra alltså.... Magen svälld, ont, kan inte knäppa byxorna och inte gärna gå upprätt. Åker på McD och äter, svänger in och handlar lite mjölk. "Kan vi inte ta en sväng på ÖB när vi ändå är här, tycker jag". "Orkar du? frågar Micke". Klart ler jag och visar inte hur kasst jag mår, klart jag orkar.

Kort visit på ÖB.

Ta mej hem! Jag vill ligga ner...

Måndagskvällen försvann fort, jag sov mest och på tisdagen var det dags att åka till jobbet. Jag satt mest den dagen. Ont ont i magen, febrig och ganska rädd och liten... Onsdagen stängde jag och låg hemma och höll mej om magen och tyckte mycket synd om mej själv.

Veckan gick med en rasande fart och på lördagsförmiddagen den 12 november var vi i Falun igen. Inget inskrivande den här gången utan snällt sitta i väntrummet och vänta. Det var fler som satt i väntrummet och Micke nickade lite till dom som om han kände dom. "Vi sågs i korridoren i måndags, viskar han till mej". Den här gången är det Doktor S som kommer och talar om att det är vår tur. Tillbaka i undersökningsrummet... Bara av med kläderna och upp i gynstolen igen, pallen stod kvar åt Micke.

Doktor S höjer ljudet på stereon, det låter som Stefan Sundström, fast i släpig fransk version, faktiskt rätt bra!

Iklädd i gröna dukar igen, och han stökar och bökar därnere - med vad har jag ingen aning. Doktor S berättar att det är två jättefina embryon, och ett tänker han sätta tillbaka i mej och ett tänker de frysa in. Hoppas det inte kommer att frysa...?

"Nu är jag klar, säger Doktor S plötsligt med hög röst".
"Kommer alldeles strax", hör vi från rummet brevid.

Jag blir alldeles full av skratt när min hjärna fylls med bilder av ägg. Hur ser vårat ut? Litet? Vitt? Spräckligt? Det ser inte ut alls, utan labbsköterskan kommer in med en liten slang liksom. Doktor S fixar ett tag till, tar av sej gummihandskarna, sänker musiken...

Jaha, då var vi klara då. Nu är det på plats, det har vi sett på ultraljudsmonitorn. Han förklarade att det som ut som ett moln, det var livmodern, och de ljusare fälten var vätska och där nånstans finns vårat ägg.

Tänk om han luras!

När jag går ut från IVF enheten i Falun den här lördagen den 12 november 2005 mår jag bra mot för när jag gick ut härifrån i måndags. Vi tar en kopp kaffe i caféterian på sjukhuset, köper ett par trisslotter - ska vi vinna nångång ska det väl vara idag eller?

Med nya förmaningar och fler mediciner på bestämda tider är det bara att åka hem och vänta... I två veckor måste vi vänta innan vi kan göra ett test, TVÅ VECKOR!!



Så, nu har jag återupplevt hela den här proceduren igen då, haft lite fantomsmärtor i magen och gråtit och skrattat om vartannat. Kan lova att de två veckorna vi fick vänta var segare än sirap... Åter kommer med fortsättning om du vill? Vill du inte så gör jag det i alla fall :o), för nu har jag ju äntligen öppnat dagboken och då måste orden ut liksom...


Kram!