En blöt blond kalufs...

Hej alla!

Här kommer fortsättningen...

Del 9

Dagen efter midsommardagen 2007

Efter ctg-kurvtagning och beslut om att vi i alla fall inte ska åka hem från förlossningen erbjuder barnmorska U mej ett lavendelbad, så får vi se vad som händer efter det. Vi får ställa in våra saker i ett förlossningsrum och blir därefter visade till ett jättefint rum. Ett badkar står mitt på golvet och det är tända ljus och myspysigt i allmänhet. Jag tar av mej kläderna och sjunker ner i ett hett hett bad, Micke får ta plats på inte lika mysig träpall brevid. Jag har även fått nåt som ser fantastiskt gott ut i ett glas där, rött som blod med massor med is i - synd att det inte smakar lika bra som det ser ut! Det är nån form av näringsdryck som bara smakar kall jäst, men jag kommer att behöva krafterna säjer dom så det är väl bara att dricka och svälja.

En ny barnmorska J kommer in med jämna mellanrum för att se hur vi har det. Hon lyssnar på det lilla hjärtat jag har i magen och hur babyn mår. Värkarna känns inte alls lika mycket i det heta badvattnet och jag väntar på att det ska börja göra ont, för det säjer ju alla, att det ska göra så vansinnigt ont. Det kommer nog...

Efter en timme har badvattnet börjat kallna och vi blir ombedda att gå tillbaka till rummet för att se om det har hänt nåt, om jag öppnat mej nåt. Barnmorska J kollar och utbrister, "Herregud, du har ju öppnat dej 8 centimeter, har du inte haft ont?" Nää, skrattar jag, inte så värst. Hon fortsätter, "Nu finns det ingen återvändo, nu blir det snart baby." Micke och jag tittar på varann och fnittrar lite. Shit! Nu är det på allvar alltså, nu ska vårat barn snart komma!

En annan sköterska kommer in och sätter såna där plattor på magen och instruerar Micke i hur lustgasen ska skötas, nån annan bedövning hade vi inte ens funderat på. Och ska jag vara ärlig så hade jag nog klarat mej utan lustgas också, för jag tyckte inte att den fungerade. Jag bad Micke öka styrkan så den tog nåt, och han var där och rattade och efteråt fick vi veta att han hade sänkt styrkan...så, jag hade nog klarat mej utan! Men det var nog bra att koncentrera mej på att andas i den där masken och inte behöva tänka på så mycket annat. Jag eftersvettades floder efter en timme i badkaret, så jag fick snyggt skavsår på näsan efter munstycket till lustgasen - för man skulle trycka åt hårt hade dom talat om för mej. Och jag lydde!


Jag har lite dålig tidsuppfattning här, för det hände ju liksom nåt hela tiden, och med Supermicke som kollade in mina värkar på kurvan och tryckte lustgasmasken mot munnen på mej när han såg att det var dags för nästa, och med sköterskor som var in stup i ett och kollade oss -så tappade jag bort tiden. Men det här var i alla fall vad som hände...


Barnmorska J kollade igen om jag hade öppnat mej dom där sista centimetrarna, och det hade jag men vattnet hade ännu inte gått så hon gjorde hål på hinnan, och shit... snacka om att det kändes som man kissade på sej - mycket.... Hon upplyste oss om att babyn hade bajsat i fostervattnet, och därmed andats inte det och att det kan hända om barnet blir lite stressat - och det hade det synnerligen blivit eftersom jag öppnade mej så mycket i badet. När vattnet var borta ändrade värkarna karaktär liksom. Och tydligen skulle dom göra det, för nu var det krystvärkar. Jag hörde mej själv hur jag liksom lät när värkarna kom, helt ofrivilligt. Micke sa efteråt att det inte var så farligt - men inne i min skalle lät det hur mycket som helst.

En barnläkare kommer in, barnets hjärtljud har gått ner, hon konstaterar att jag kan försöka lite till och försvinner igen. Hjärtljuden går upp och ner och jag hör dom prata om att navelsträngen ligger runt halsen. Men hur gärna jag än vill så tar liksom värkarna slut och då går det inte att krysta. Barnläkaren tillkallas igen och hon sätter en sugklocka på huvudet på vårat barn, och vid nästa värk och med lite hjälp av henne så landar något ljuvligt, varmt, mjukt och blött på min mage. I periferin ser jag hur Micke klipper av navelsträngen men jag tittar mest på en blöt blond kalufs som ligger på min mage. Efter ett par minuter får vi veta att vi har fått en pojke! Jag vet att jag både skrattar och gråter, håller Micke hårt hårt i den ena handen och med den andra håller jag knytet på min mage. Micke gråter också och han böjer sej mot mej och viskar att han älskar mej och pussar mej. Jag älskar dej också viskar jag tillbaka. Det här gör vi om säjer jag, jag vill göra det här en gång till...

Vi räknade varken fingrar eller tår, det behövdes inte, allt var perfekt. Hela lilla killen utstrålade perfektion. Och så känner väl de flesta föräldrar. Jag tog hans lilla lilla hand i min bara och förundrades över hur klar han liksom var, små små knogar, små små fingrar, en helt perfekt liten tumme, pyttesmå naglar och alla linjer inuti handen.

Sex minuter över midnatt den 24 juni 2007 fick vi våran lilla Markus. Det namnet var det enda vi var helt överens om så så fick det bli. Lilla vännen hade lite svårt att andas och rosslade så Micke och en sköterska försvinner med pojken till ett annat rum för att suga ur hals och näsa. Själv ska jag bli sydd, för jag hade tydligen spruckit rejält. Läkaren övervägde att ta upp mej på operation för att sy, men jag protesterade så hon fixade det där i förlossningsrummet. DÅ fungerade lustgasen kan jag berätta. Medan hon lade bedövning där det behövdes där nere fick jag uppleva hur lustgas fungerade. Vilken tripp! Jag tyckte att jag var färdig och ville kliva ner, så jag började svinga över benet och höll på att sparka läkaren i skallen....då hade hon inte ens börjat att sy!! Lite fnissigt och så, men hur det var så sydde hon lääänge lääänge i varje fall. Tydligen hjälpte sugklockan till så att jag sprack mer än man brukar, men... med facit i hand så känns det som det kvittar!! Jag hade funderat lite på före förlossningen vilken ställning man liksom skulle använda för att få fram barnet, och jag hade tänkt mej nåt knästående och få lite hjälp av tyngdlagen - jag hade absolut inte tänkt mej på rygg med benen uppe i benhållarna...men så blev det i alla fall.

Micke har kommit tillbaka med våran älskling och sitter med honom i famnen brevid mej där jag ligger i sängen. Allt plockas undan och vi får vara ifred ett tag, den nya familjen. Helt helt helt helt helt jävla fantastiskt! Det går inte att beskriva för nån som inte begriper var det nån som sa, och har man inte upplevt det så finns inga ord som kan förklara det här oerhört stora stora som hänt. Alldeles nu. Bara för oss. Ett mirakel. Ett pojkmirakel som vi har gett namnet Markus. En blond liten pojke som är bara våran - för alltid. Oj oj, hjärtat är stort!

Efter vår egen lilla stund kommer en sköterska in, det var dags att väga och mäta den här lilla krabaten. Hon lära tvätta håret på killen också och sen fick Micke sätta på blöja och pyjamas. 54 cm lång och 3984 gram vägde det här lilla undret! Fantastiskt! Efter lite tjat från min sida fick jag äntligen gå upp på toaletten och duscha. Miraklet i den genomskinliga baljan fick följa med syster, för Micke fick följa med mej och duscha. "Skenet kan bedra, varnade syster, hon, (alltså jag) verkar oförskämt pigg men det har gått så lite tid och vi låter henne gå och duscha redan så hon kan svimma därinne". Ja ja, tänkte jag, det ska nog bli bra det här. Duschen gick bra, inga svimningar bara lycka att kunna böja mej framåt och tvätta mej mellan tårna...det kändes som det var ett tag sen jag kunde göra det.


När jag var ren och fin och i mina egna kläder fick vi tillbaka vår guldklimp och en bricka med kaffe, mackor och cider att skåla i sattes fram till oss. Det var nog det godast fikat jag fått nångång, men orolig som jag var för att Micke skulle få i sej tillräckligt så fick han lite av mej.

Det var nästan morgon nu och när klockan var 04.00 nånstans kom vi upp till BB, eller Kvinnokliniken som det heter. En säng bäddades åt Micke, en var redan bäddat åt mej och försiktigt plockade vi upp en sovande liten kille ur hans balja och la honom mellan oss. Sova var det inte tal om, inte för mej i alla fall, jag hade en liten pojke att lukta på, och smeka och titta och känna och krama och pussa och ... Hjärtat bara växer och växer. Det känns fullkomligt och ofattbart, här ligger jag men min två bästa... en liten och en stor. Efter en stund somnar Micke, Markus sover redan och efter ett tag somnade även jag.

Det största som hänt oss, ett pojkmirakel hade kommit till oss. En liten pojke som valt mej till mamma...

Kram!