En fryst ögonblick...

Hej alla!
Att frysa ögonblick gör jag i mitt yrke. Bevarar ögonblick för framtiden. Det som följer här är ett litet ögonblick i vår resa.

Nu åker vi igen...


Del 4

Jag skulle höra av mej till Doktor M när jag fick mens nästa gång. Nya sprutor fick jag på ett hemskickat recept. Naturligtvis fick jag mens i mellandagarna när alla andra var lediga, så nu var det bara att vänta på nästa gång...

Väntan är svår, man hinner tänka så mycket och hjärnan kan konsten att lura in en i de mest konstiga tankebanor. Kanske var det inte meningen? Kanske ville jag inte ordentligt? Är det nån idé att prova igen? Det kommer väl aldrig att funka eller? Kanske ger jag upp innan vi ens har startat, men ibland vill jag bara skita i alltihopa! Kanske skulle det vara bättre för Micke om jag inte fanns, eller i varje fall inte i hans liv... Han KAN ju få barn - jag kan inte...

Ibland är min hjärna snäll med mej och ger mej glada, positiva tankar. Men av nån jävla anledning är de väldigt sällsynta. De mer frekventa negativa tankarna är de som spökar allra mest och som är jobbiga att tampas med.

Micke och jag har nog egentligen inte pratat igenom vad vi egentligen känner. Vi går försiktigt runt varann och rör vid varann med varsamma silkesvantar på händerna, tassar rädda på tå. Rädda för vad?

Sorgen?
Förhoppningen?
Förtvivlan?
Framtiden?
Skiträdda för nästa gång...

Med hjälp av medicin fick jag mens igen till slut. Telefonsamtal till Doktor M och tid för ultraljud. Vad han nu ska kolla den här gången? När jag var på ultraljud fick jag veta att jag skulle ta ägglossningsspruta på söndagen, ringa och höra med Falun om vilken tid sprutan skulle tas och därmed veta vilken tid vi skulle få komma och sätta in vårt frysta ägg.

Så jag ringde Falun, blev informerad om att tiden på söndagen inte spelade nån roll, när det passade bara. Vi var också välkomna till Falun nästa lördag, den 18 februari 2006. Nästa upplysning fick mej att sätta i halsen.


"Eftersom det är en lördag ni kommer så ringer vi inte före, ni får komma lite på vinst och förlust".

Öh va? Vinst och förlust?

"Ja, utifall ert ägg inte överlever".

Inte överlever! Så långt hade jag inte tänkt, utan bara att vi hade ju i alla fall ett till ägg.
Ett fryst...
Oj...

Vad händer om det inte överlever frågar jag.

"Då planerar ni bara en ny behandling med Doktor M fick jag till svar".

Bara! Jo tjena!!
Men visst, en sak i taget, naturligtvis - men tankarna går inte att stoppa, om inte? Kanske? Hur? När? Igen?

Det här känns som ett heltidsjobb - mentalt. Eller berg och dalbana - känslomässigt. Det fullkomligen bara sprutar känslor! Glada, lessna, arga, förhoppningsfulla, modiga, negativa, fega och framförallt rädda.

Jag kan inte vara särskilt lätt att leva med just nu. Ena sekunden är jag glad, nästa sur, nästa lessen, nästa glad, nästa arg....ekorrhjul! Jag försökte förklara för Micke hur jag kände mej och han trodde att han förstod samtidigt som han inte gjorde det.

"Det känns som om jag sitter på läktaren, allt jag behövde göra vara att runka i en liten jävla burk, och jag kan inte förstå alla dina känslor", försökte han förklara.

Om det är nån tröst, jag förstår dom inte heller!!

Nu är i alla fall sprutan tagen och det är bara att vänta...

Tålamodskrävande det här. Något som jag inte har så mycket av, jag vill ju veta på en gång, hur det går och hur det blir. OM det överhuvudtaget är nån idé, eller om vi blir ett par i statistiken som det inte fungerade för. Långa dagar, minutrarna känns ofta som timmar när det enda man vill är att veta. Fastnar det den här gången? Blir det en baby i magen nu? Kommer ägget att överleva? Ska vi få två streck på testet? Eller ska det bli negativt resultat igen. Hur många negativa resultat kommer vi att orka? Vi har ju knappt börjat... vet fortfarande inte vilka frågor vi behöver ställa och inte vilka frågor vi behöver svar på. Skulle kännas skönt att få veta säkert om det kommer att fungara den här gången, få veta vad som inte fungerade förra gången. Berg och dalbana, upp och ner - upp och ner - hela tiden. Hinner vi bli berg och dalvana innan den här karusellen är klar?


Mm, man lär sej nåt nytt varje dag förhoppningsvis. Och vissa läxor är enklare än andra, men det ska väl vara så i livet kanske?

Kram!