Handlingsförlamad liksom...

Del 20

Den 3 oktober 2007

Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.

Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?

Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.

Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?

Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.

Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.