Inskolning på dagis

Hejsan!

Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?

Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!

Inskolning…

Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.

Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…

Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…

Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.

Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.

Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…

Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…

Kram!

Förundran och beundran...

Del 28

Den 14 april 2008

Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.

Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.

Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?

Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.

I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!

Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.

Att straffa sej själv...

Del 27

Den 13 februari 2008

Visst är det konstigt...
Jag som är mamma ska väl vara ditt stöd och den tröst du behöver i livet. Varför är det då du som är mitt? Utan dej vore jag ingenting, absolut ingenting. Jag är ingenting utan dej och din pappa. Att jag rätt ofta gör idiotiska saker - för att straffa mej själv - håller bokstavligen på att ta död på mej, för ibland är det så jävla tungt.

Ikväll måste jag och din pappa försöka reda ut saker och ting älskling, din mamma orkar inte mer - inte mycket längre i varje fall.

Mamma älskar dej lillvännen, kom alltid alltid ihåg.

Du säjer mamma...

Del 26

Den 10 februari 2008

Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!

Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.

Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.

Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.

Tomten jag vill ha en riktig jul...

Del 25

Julaftonsnatten 2007

Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.

Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.

Nutid - nästan...

Hej alla!

Den 7 februari 2009

Idag är det två dagar sen jag började med den här bloggen... Men det känns som väldigt längesen eftersom jag har spenderat ganska många timmar här framför datorn med att skriva av mina dagboksanteckningar... Jag är snart klar med det, för helt plötsligt slutade jag att skriva. Vet inte varför, det bara hände. Synd att jag inte visste om det här bloggandet från början - för då har jag ju kanske hållit i dagboksskrivandet på ett annat sätt. Men, ibland, eller oftast, blir det ju inte som man tänkt sej...


I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...

Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.

Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.

Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?

Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!

Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?

Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!


Kram!

Allt bara rasar...

Del 24

Den 1 december 2007

Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...

Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.

Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.

Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...

Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.

Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.

Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.

Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.

Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.

Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.

Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...

...en kvinna går tillsamannans med Gud längs stranden. Hennes liv var slut och tillsammans med Gud såg hon tillbaka på sitt liv. Gud förklarade att funnits vid hennes sida under hela hennes liv, i både med- och motgång, och det kunde hon se av de bådas fotspår i sanden.

Kvinnan tittar tillbaka på sitt liv och på spåren i sanden,

och efter en stund vänder hon sej mot Gud.

-Du säjer att att du varit med mej under hela mitt liv, i goda och dåliga stunder,
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?

Gud svarade:

-Mitt älskade barn, under de goda stunderna gick jag brevid dej det stämmer,

och under dina värsta och jobbigaste stunder, där du bara ser ett par fotspår -

då bar jag dej...

Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...

Motsatsen till kärlek...

Del 23

Den 13 november 2007

Din mamma och pappa är i alla fall bra på nånting tillsammans... Att vara tysta. Att tiga ihjäl varann - gå runt varann - ignorera...

Vad är motsatsen till kärlek? Mitt svar - att ignorera...

Va fan håller vi på med egentligen?

Stackars stackars dej älskade barn, varför ska du redan komma i kläm mellan två så kallade vuxna?

Mamma älskar älskar dej Markus - ovillkorslöst.
Mamma älskar älskar din pappa - just nu lite mer komplicerat - varför?

För kärlekens skull...

Del 22

Den 6 november 2007, snart 7:e

Nu har Markus blivit ditt namn - i kyrkan i söndags. Det gick hur bra som helst. Du tittade på prästen och såg ut som om du begrep vartenda ord han sa, och det gjorde du kanske - du förstår mer än vad vi tror lilleman. Mamma och pappa blev gifta också, det gick också bra, det var ju i hemlighet men de flesta hade nog anat men vad gjorde det? Jag och Micke gifte oss för vår skull, för din skull och för kärlekens skull.

Vi älskar dej Markus, pappa och jag, kom alltid alltid ihåg.

Tala om vad man känner...

Del 21

Den 31 oktober 2007

Tjatar som vanligt - oj va längesen jag skrev - oj vad tiden går fort...
Bara att konstatera fakta - stör det mej så mycket så får jag väl skriva oftare, och tiden, den får jag väl ta till vara på bättre. Så!

Fyra månader och några dar nu älskling. Storpojken har börjat äta gröt och frukt. Du gapar och smackar och tycker att det är jättegott. Skönt! Faktiskt tycker jag att det är skönt att du börjat med lite annan mat än bara amningen, du behöver tid med andra och jag behöver tid med mej... Amningen kommer förhoppningsvis att hålla i sej ett tag till, men jag blir inte helt oumbärlig...

Ikväll var jag och handla till dopet och bröllopet på söndag och du och pappa var ensamma hemma. Tydligen hade du varit jättelessen och gråtit länge länge och när jag kom hem så var din pappa väldigt lessen för att han inte kunnat trösta dej. Jag försökte få honom att berätta om hur han kände sej, men inte... han fortsatte bara att vara lessen och sluten och tyst resten av kvällen. Just då kändes det jävligt onödigt att jag ska gå och prata med psykolog och försöka må bättre om han inte ens kan prata EN gång... Fattar han inte - nej tydligen inte - att jag tror att det är mej han är lessen på, att det är mitt fel att Markus var otröstlig, och att jag nog ska vara hemma jämt jämt.

Fan, jag som precis börjat tänka lite positivare, börjat ta tag i saker, i alla fall här hemma och så sakteliga på jobbet... Jag behövde inte det här nu - varför kan han inte förstå att det är skönt att säja med munnen vad man känner och tänker - hur fan ska han förstå det förresten? - det har ju tagit mej nästan fyrtio år, och jag förstår nog inte heller... Undra varför jag ska krångla till det så förbannat hela tiden, och förstora bagateller till jättegrejer när det skulle kunna vara så lätt?

Hmm, när jag började skriva dagbok om våra livsresor var det ju för att komma ihåg hur otroligt lyckliga vi var - men när jag bläddrar tillbara verkar det mest ha varit elände - tråkigt!

Men, hur eländigt det än kan låta och verka så finns det inga som är lyckligare för vi har ju dej killen, än vad vi är. Varje ögonblick med dej är ett äventyr - ibland skrämmande - ibland lugnt. Nu är det ganska spännande och se om du kan ha dopklänningen på söndag. Det är ju helt plötsligt dags för den stora stora dagen, när du ska få dina namn och jag och pappa ska få varann.

För trots allt strul och dåligt mående, alla missförstånd och meningsskiljeheter så älskar vi varann - och egentligen är väl det det enda som räknas?

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, av hela mitt hjärta, glöm aldrig aldrig...

Handlingsförlamad liksom...

Del 20

Den 3 oktober 2007

Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.

Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?

Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.

Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?

Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.

Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.

Mardrömmar...

Del 19

Den 4 september 2007, som hinner bli den 5:e

I natt får vi sova själva, du och jag Markus, för pappa är på jobb i Småland. Gammelmoster Solan var här och höll oss sällskap och såg till att jag kom ner i duschen. Jag glömmer bort att tala om för henne hur mycket det betyder och hur tacksam jag är för att hon alltid ställer upp. Det är fler som jag skulle behöva tala om det för - men orden liksom fastnar i halsen. Hur ska vi kunna tacka alla som ställer upp på oss tycker du?

Igår var jag och pratade med en psykolog också, du var med förstås. Där pratade jag om alla hemska tankar jag har om mej själv, tankar som är så hemska att dom inte ens går att skriva ner. Jag pratade också om min drömmar, jag drömmer att jag har så mycket omkring mej som ska göras, människor som pockar på min uppmärksamhet och så vidare, så att nånstans i det här kaoset i drömmen händer det dej fruktansvärda saker min älskling, för att mamma inte hinner med... Det är vidriga drömmar som gör att jag inte törs sova för jag vill inte drömma sånt här nåt mer.

...gråter för mycket för att skriva mer nu...

Mamma älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa och saknar honom nåt oerhört just nu - får krama hans kudde och dej lilleman.

Visst ja, idag tog du nappen riktigt bra och du vände dej nästan själv...

Varje betydelsefull sekund...

Del 18

Den 26 augusti 2007

Oj, tiden går verkligen fort! Såg att det var mer än två veckor sen jag skrev nåt sist. Det bara ramlar på liksom och varje sekund med dej är så betydelsefull, så viktig - så viktig...

I fredags blev du två månader, gick två månader verkligen så här fort när du låg i magen? Ja, det gjorde dom kanske? Du växer så det knakar och det känns som om du och jag har börjat lära känna varann lite nu. Fast när jag tror att jag vet hur du ska bete dej, gör du på ett helt annat sätt och överraskar mej gång på gång. Jag tror att du känner mej bättre än jag känner dej, eller att du genomskådar mej på nåt sätt. Det ser i alla fall så ut när jag ger dej mat - när du ligger vid mitt bröst och äter och jag låter tankarna dra iväg med mej - då känner jag att du tittar på mej och när jag möter din blick och du ger mej det underbaraste av alla leenden. Då är hjärtat stort och det känns som om du vet allt om mej...

Jag har också hunnit bli 38 sen jag skrev sist och tankarna på att ge dej syskon blir fler och fler. Tiden går... MIN fullkomligen rusar med ljusets hastighet...hinner vi? Huvudsaken är just nu att vi har dej lilleman, huvudsaken att du har oss.

Mamma och pappa älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.

Namnsdagsbarn...

Del 17

Den 10 augusti 2007

Idag har ni namnsdag, du och din pappa. Du heter Lars som första namn, efter din farfar och pappa. Och idag är det din allra första namnsdag! Ditt andra namn är Erik efter min pappa och farfar.

Grattis mina båda älsklingar.

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa, glöm aldrig aldrig.

Min sovande skönhet...

Del 16

Den 7 augusti 2007

Ligger och tittar på dej när du sover - igen - kan nog aldrig se mej mätt? Väntar på att du ska vakna, du vill nog ha lite mer mat, och sen ska vi åka iväg så att pappa får skriva på faderskapspapper. Löjligt egentligen, men lagar är lagar.

Mat förresten! Du håller på att växa om oss, min stora lilla kille! Varför så bråttom? Kommer du att hoppa över att lära dej att gå utan bara resa dej och springa direkt?

Var och hämtade bilder igår, bland annat från BB. Var det verkligen bara sex veckor sen? Känns som en fanastisk evighet sen och jag fortfarande inte förstå hur vi klarade oss innan vi hade dej Markus, vad tusan gjorde vi då? Men tiden går så fort nu, och jag hoppas att vi hinner med...

Har redan ångest för jobbet i slutet av veckan...hela min kropp protesterar...men jag vet ju att det går bra bara jag är där, eller bra - det måste gå!

Nej min lilla sovande skönhet, jag måste ta och väcka dej nu om vi ska hinna i tid till din pappas viktigaste signatur i livet!

Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.

Jobbångest...

Del 15

Den 31 juli 2007

Tänkte att jag skulle skriva i söndags, men som vanligt rusade tiden ifrån mej. Jag var i och för sej väldigt trött då, gick och la mej vid nio... Du var också trött. Vu hade varit i Furuvik. Nästan hela släkten faktiskt... det var du och jag, pappa, moster Malin och hennes Micke, mormor, gammelmoster Solan, Sussi, Frida, Billy, gammelmoster Anneli, Anna, Ida, Robin, Anette, Tobbe och Isak. Pappa åkte karusell av bara den, men du och jag tog det rätt lugnt... Eller lugnt och lugnt, när vi kommer ihop allihopa så känns det alltid som det är stress... Hit och dit, fram och tillbaka och fort ska det gå! Jag kände mej stressad på grund av alla andra hela dagen. Hann du äta klart nångång lilla stackare?

I lördags var det dags för mamma och jobba igen, moster Malin var med och skjutsade dej i vagnen. Du sov hela eftermiddagen. Synd att det inte hjälper mammas dåliga samvete bara! Vafan tänkte jag på när jag ville jobba - eller ville och ville - har på nåt vis inget val när man är egen företagare. Men jag vill inte längre, bryr mej inte - skiter i det, eller nej, det gör jag ju inte heller... men allt annat jag gör än att spendera tiden med dej känns oviktigt. Helt oviktigt! Men jag måste bita ihop och försöka, i alla fall augusti och september, sen i oktober ska jag försöka vara helt ledig - bara du och jag killen, hela dagarna.

Nej, nu måste mamma släcka och försöka sova ett tag innan du vaknar och vill ha mat.

Mamma älskar dej och din pappa, kom alltid alltid ihåg.

Ett leende...

Del 14

Den 24 juli 2007

En månad idag, grattis älskade vännen!
Idag log du mot mamma, på riktigt. Du log och jag grät...
Hjärtat är så så stort.

Mamma och pappa älskar dej, kom alltid alltid ihåg.

Varje dag är en gåva...

Hejsan!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...

Så, då gör jag väl det!

Del 13


Den 22 juli 2007

Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.

Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!

Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!

Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.

Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.

Kram!

En cigarr till pappan...

Hej alla!

Det är ju lite konstigt att lägga ut såna här gamla saker... fast dom är ju ack så viktiga för mej... därför så kommer dom ut till allmän beskådan så här långt senare... Jag är skitsugen att skriva av mej om sånt som händer varje dag nu... så, vilken dag som helst så slipper ni läsa om gammalt skit... då blir det ny skit a tt läsa om!

Del 12

Den 15 juli 2007

Igår fick pappa Micke äntligen sin cigarr! Även kallad för snorkel eftersom kusinbarnet tyckte det såg ut som en sådan när Micke stoppat den innanför solskärmen. När han satt där, mitt i en svensk sommarkväll, i en solstol med en öl, en rökig maltwhisky och puffade på sin cigarr, såg han ordentligt nöjd ut. Men det var väl inte så konstigt, han hade ju världens bästa anledning att fira - nämligen DEJ Markus!

Egentligen skulle vi inte behöva sådana attribut för att fira, för vi firar varje sekund med dej älskling.

Tänkte också passa på att berätta att du har tur du killen, att ha världens bästa pappa! Även om mamma har åkte ner ett pinnhål numer på hans popularitetsstege sen du kom till världen. Men det gör mej faktiskt inget - du ligger allra högst upp på min också! Om det nu kan vara möjligt så älskar jag din pappa mer och starkare, eller hur jag nu ska försöka förklara, sen vi fick dej. Känner en större respekt för honom på något vis...

Vi har bestämt oss för att vi ska döpa dej den 4 november, och samtidigt ska vi gifta oss, din pappa och jag. Fränt va? Kanske dumt att inte vänta tills du kan vara med och fira bröllopet, eller... klart - du ÄR ju med, men... äh du fattar vad jag menar. Känns som om vi inte kan vänta längre - det är våran tur nu! Vi har haft lite tidigare incidenter med bröllopsdatum som krockat och så vidare... och när vi var mitt i kämpandet med att bli gravida kändes det inte som läget var rätt. Du är ju det största beviset på vår kärlek till varann, men ritualen och löftena känns också viktiga... Hade jag fått bestämma själv hade jag nog inte valt att gifta mej i kyrkan, men stället har egentligen ingen betydelse - utan att jag och din pappa lovar att älska varandra i nöd och lust. Dessutom kommer vi att dela samma efternamn, alla tre, precis som i en riktig familj. Det har mamma alltid velat vara del i, en riktig familj...

Mamma och pappa älskar varann och dej Markus, kom alltid alltid ihåg.

Kram!

Att hjärtat är så stort...

Hejsan!

Jag bara fortsätter att minnas...

Del 11

Den 11 juli, strax efter åtta på morgonen...


Du sover Markus, nöjd och mätt. Motvilligt gick din pappa till jobbet idag, hans tio dagar av ledighet var slut. Han längtar nog lika mycket efter dej som jag gör nu - fast jag behöver bara sträcka ut armen så når jag dej. Jag skulle vilja ha dej i famnen hela tiden, titta på dej dygnet runt och bara insupa dej. Men det går ju naturligtvis inte. Du mår nog bäst av en stunds sömn i din egen säng och jag måste ju även göra lita annat som inte sköter sej själv.


Innan du kom till oss hade jag inte en aning om att hjärtat var så stort. Och det verkar bara fortsätta växa i samma rasande takt som dej. Jag förbannar mej själv över att jag väntade så länge innan du kom men, kanske var det meningen? Klart att det var... Du kom till oss i precis rätt tid, och vi ska vara rädda om den tiden, ta vara på den och utnyttja den till fullo.

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.

Kram!

Hur har jag kunnat leva förut...

Hejsan!

Nu kommer mina inlägg att ändra lite karaktär... jag fortsätter att skriva av dagboken, men nu är det liksom skrivet till min älskade Markus... Det är lite kvar att skriva av, men snart kan jag vara mer up to date och skriva om hur våra liv ser ut nu... Men ännu ett tag vill jag njuta av den första förtrollande tiden.

Del 10

Den 1 juli 2007, strax efter midnatt...

Idag, alldeles nu, har du funnits i mitt liv i en vecka. Hur kunde jag leva förut? Hur kan man känna så obegripligt stora och starka känslor på så kort tid? Att du är bara min...

När du kom stannade universum, ingenting annat spelade någon roll. Bara att få känna dej, varm, blöt och levande naken mot min kropp - det räcker nu! Nu har jag nog upplevt det allra bästa livet har att erbjuda. När du kom stannade i alla fall mitt universum, utan dina andetag kan jag inte fortsätta leva!



Jag älskar dej så ofantligt mycket att jag nästan blir rädd för mina egna känslor, alla tankar som dyker upp, farliga saker som kan hända. Hur ska jag kunna skydda dej mot allt? En stunden känner jag mej otillräcklig för att i nästa känna mej alldeles tillräcklig. Så osäker och tveksam och ibland stupsäker och full av självförtroende.

Men det här är väl bara början älskade barn. Början på en ny bekantskap skulle man kunna säja. Jag tar det lite försiktigt, tar det lite lugnt. Du är ju hos mej nu och här ska du stanna hela våra liv.

Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg det.

Kram!

En blöt blond kalufs...

Hej alla!

Här kommer fortsättningen...

Del 9

Dagen efter midsommardagen 2007

Efter ctg-kurvtagning och beslut om att vi i alla fall inte ska åka hem från förlossningen erbjuder barnmorska U mej ett lavendelbad, så får vi se vad som händer efter det. Vi får ställa in våra saker i ett förlossningsrum och blir därefter visade till ett jättefint rum. Ett badkar står mitt på golvet och det är tända ljus och myspysigt i allmänhet. Jag tar av mej kläderna och sjunker ner i ett hett hett bad, Micke får ta plats på inte lika mysig träpall brevid. Jag har även fått nåt som ser fantastiskt gott ut i ett glas där, rött som blod med massor med is i - synd att det inte smakar lika bra som det ser ut! Det är nån form av näringsdryck som bara smakar kall jäst, men jag kommer att behöva krafterna säjer dom så det är väl bara att dricka och svälja.

En ny barnmorska J kommer in med jämna mellanrum för att se hur vi har det. Hon lyssnar på det lilla hjärtat jag har i magen och hur babyn mår. Värkarna känns inte alls lika mycket i det heta badvattnet och jag väntar på att det ska börja göra ont, för det säjer ju alla, att det ska göra så vansinnigt ont. Det kommer nog...

Efter en timme har badvattnet börjat kallna och vi blir ombedda att gå tillbaka till rummet för att se om det har hänt nåt, om jag öppnat mej nåt. Barnmorska J kollar och utbrister, "Herregud, du har ju öppnat dej 8 centimeter, har du inte haft ont?" Nää, skrattar jag, inte så värst. Hon fortsätter, "Nu finns det ingen återvändo, nu blir det snart baby." Micke och jag tittar på varann och fnittrar lite. Shit! Nu är det på allvar alltså, nu ska vårat barn snart komma!

En annan sköterska kommer in och sätter såna där plattor på magen och instruerar Micke i hur lustgasen ska skötas, nån annan bedövning hade vi inte ens funderat på. Och ska jag vara ärlig så hade jag nog klarat mej utan lustgas också, för jag tyckte inte att den fungerade. Jag bad Micke öka styrkan så den tog nåt, och han var där och rattade och efteråt fick vi veta att han hade sänkt styrkan...så, jag hade nog klarat mej utan! Men det var nog bra att koncentrera mej på att andas i den där masken och inte behöva tänka på så mycket annat. Jag eftersvettades floder efter en timme i badkaret, så jag fick snyggt skavsår på näsan efter munstycket till lustgasen - för man skulle trycka åt hårt hade dom talat om för mej. Och jag lydde!


Jag har lite dålig tidsuppfattning här, för det hände ju liksom nåt hela tiden, och med Supermicke som kollade in mina värkar på kurvan och tryckte lustgasmasken mot munnen på mej när han såg att det var dags för nästa, och med sköterskor som var in stup i ett och kollade oss -så tappade jag bort tiden. Men det här var i alla fall vad som hände...


Barnmorska J kollade igen om jag hade öppnat mej dom där sista centimetrarna, och det hade jag men vattnet hade ännu inte gått så hon gjorde hål på hinnan, och shit... snacka om att det kändes som man kissade på sej - mycket.... Hon upplyste oss om att babyn hade bajsat i fostervattnet, och därmed andats inte det och att det kan hända om barnet blir lite stressat - och det hade det synnerligen blivit eftersom jag öppnade mej så mycket i badet. När vattnet var borta ändrade värkarna karaktär liksom. Och tydligen skulle dom göra det, för nu var det krystvärkar. Jag hörde mej själv hur jag liksom lät när värkarna kom, helt ofrivilligt. Micke sa efteråt att det inte var så farligt - men inne i min skalle lät det hur mycket som helst.

En barnläkare kommer in, barnets hjärtljud har gått ner, hon konstaterar att jag kan försöka lite till och försvinner igen. Hjärtljuden går upp och ner och jag hör dom prata om att navelsträngen ligger runt halsen. Men hur gärna jag än vill så tar liksom värkarna slut och då går det inte att krysta. Barnläkaren tillkallas igen och hon sätter en sugklocka på huvudet på vårat barn, och vid nästa värk och med lite hjälp av henne så landar något ljuvligt, varmt, mjukt och blött på min mage. I periferin ser jag hur Micke klipper av navelsträngen men jag tittar mest på en blöt blond kalufs som ligger på min mage. Efter ett par minuter får vi veta att vi har fått en pojke! Jag vet att jag både skrattar och gråter, håller Micke hårt hårt i den ena handen och med den andra håller jag knytet på min mage. Micke gråter också och han böjer sej mot mej och viskar att han älskar mej och pussar mej. Jag älskar dej också viskar jag tillbaka. Det här gör vi om säjer jag, jag vill göra det här en gång till...

Vi räknade varken fingrar eller tår, det behövdes inte, allt var perfekt. Hela lilla killen utstrålade perfektion. Och så känner väl de flesta föräldrar. Jag tog hans lilla lilla hand i min bara och förundrades över hur klar han liksom var, små små knogar, små små fingrar, en helt perfekt liten tumme, pyttesmå naglar och alla linjer inuti handen.

Sex minuter över midnatt den 24 juni 2007 fick vi våran lilla Markus. Det namnet var det enda vi var helt överens om så så fick det bli. Lilla vännen hade lite svårt att andas och rosslade så Micke och en sköterska försvinner med pojken till ett annat rum för att suga ur hals och näsa. Själv ska jag bli sydd, för jag hade tydligen spruckit rejält. Läkaren övervägde att ta upp mej på operation för att sy, men jag protesterade så hon fixade det där i förlossningsrummet. DÅ fungerade lustgasen kan jag berätta. Medan hon lade bedövning där det behövdes där nere fick jag uppleva hur lustgas fungerade. Vilken tripp! Jag tyckte att jag var färdig och ville kliva ner, så jag började svinga över benet och höll på att sparka läkaren i skallen....då hade hon inte ens börjat att sy!! Lite fnissigt och så, men hur det var så sydde hon lääänge lääänge i varje fall. Tydligen hjälpte sugklockan till så att jag sprack mer än man brukar, men... med facit i hand så känns det som det kvittar!! Jag hade funderat lite på före förlossningen vilken ställning man liksom skulle använda för att få fram barnet, och jag hade tänkt mej nåt knästående och få lite hjälp av tyngdlagen - jag hade absolut inte tänkt mej på rygg med benen uppe i benhållarna...men så blev det i alla fall.

Micke har kommit tillbaka med våran älskling och sitter med honom i famnen brevid mej där jag ligger i sängen. Allt plockas undan och vi får vara ifred ett tag, den nya familjen. Helt helt helt helt helt jävla fantastiskt! Det går inte att beskriva för nån som inte begriper var det nån som sa, och har man inte upplevt det så finns inga ord som kan förklara det här oerhört stora stora som hänt. Alldeles nu. Bara för oss. Ett mirakel. Ett pojkmirakel som vi har gett namnet Markus. En blond liten pojke som är bara våran - för alltid. Oj oj, hjärtat är stort!

Efter vår egen lilla stund kommer en sköterska in, det var dags att väga och mäta den här lilla krabaten. Hon lära tvätta håret på killen också och sen fick Micke sätta på blöja och pyjamas. 54 cm lång och 3984 gram vägde det här lilla undret! Fantastiskt! Efter lite tjat från min sida fick jag äntligen gå upp på toaletten och duscha. Miraklet i den genomskinliga baljan fick följa med syster, för Micke fick följa med mej och duscha. "Skenet kan bedra, varnade syster, hon, (alltså jag) verkar oförskämt pigg men det har gått så lite tid och vi låter henne gå och duscha redan så hon kan svimma därinne". Ja ja, tänkte jag, det ska nog bli bra det här. Duschen gick bra, inga svimningar bara lycka att kunna böja mej framåt och tvätta mej mellan tårna...det kändes som det var ett tag sen jag kunde göra det.


När jag var ren och fin och i mina egna kläder fick vi tillbaka vår guldklimp och en bricka med kaffe, mackor och cider att skåla i sattes fram till oss. Det var nog det godast fikat jag fått nångång, men orolig som jag var för att Micke skulle få i sej tillräckligt så fick han lite av mej.

Det var nästan morgon nu och när klockan var 04.00 nånstans kom vi upp till BB, eller Kvinnokliniken som det heter. En säng bäddades åt Micke, en var redan bäddat åt mej och försiktigt plockade vi upp en sovande liten kille ur hans balja och la honom mellan oss. Sova var det inte tal om, inte för mej i alla fall, jag hade en liten pojke att lukta på, och smeka och titta och känna och krama och pussa och ... Hjärtat bara växer och växer. Det känns fullkomligt och ofattbart, här ligger jag men min två bästa... en liten och en stor. Efter en stund somnar Micke, Markus sover redan och efter ett tag somnade även jag.

Det största som hänt oss, ett pojkmirakel hade kommit till oss. En liten pojke som valt mej till mamma...

Kram!

Graviditeten

Hej alla!

Orättvist kan man kanske tycka, men att vara gravid var en 'bit av en kaka'. Jag hade ju både hört och läst om alla krämpor och illamående och dåligt mående och foglossning och sammandragningar och vad det nu var... På nåt sätt kom jag och min kropp på vad den var ämnad för, att bära barn. Ni förstår varför här nedan...

Del 8

Så då var vi gravida då! De nio månaderna gick i ett flygande fläng och av alla graviditetskrämpor och cravings man hört och läst om hade jag följande:


- Halsbränna
- Svullna vrister
- Saltlakrits
- Apelsinläsk


Så jag mådde prima! Magen växte men blev väl inte så där jättestor, mer bred liksom. Jag gick ändå upp modiga 20 kg - och många av dom är kvar av nån anledning!! Jag hade mitt företag i Gävle då och länge tänkte och trodde jag att jag skulle kunna ha det kvar och fortsätta jobba heltid med vårt barn med mej. Men nånstans inom mej tog förnuftet över och jag stängde min ateljé den sista maj 2007. Jag hade redan en till ateljé i Torsåker, och hur det skulle bli med den fick visa sej bara barnet hade kommit.


Första datumet för nedkomst vi fick var den 17 juni, på Islands nationaldag. Det tyckte vi kändes bra för alldeles efter vi fick två streck på testet i oktober var vi till Island på semester. Efter senare ultraljud blev det dock ändrat till den 14 juni. På just den dagen stod jag i ateljén och fotograferade, det kom ingen baby den dan...

Under hela min graviditet förundrades jag över hur min kropp fixade det här, bara helt av sej själv liksom. Jag har nog aldrig mått så bra faktiskt. Hade jag bara stödstrumporna på så var ingenting nåt problem. När den lilla krabaten började röra på sej inuti magen var Mickes och min kvällsunderhållning säkrad. Otroligt fascinerande att se när det liksom går vågor genom magen... Det var en snäll baby vi hade också, för inga hårda sparkar mot varken revben eller urinblåsa.

Det blev midsommar 2007, och jag hade gått lite mer än en vecka över tiden. Tidigare under graviditeten hade jag inte haft några sammandragningar eller förvärkar, så vad det egentligen var jag kände där den midsommarhelgen vet jag inte. Det gjorde inte ont, utan mer som lite kramp i magen... Det blev lite ofrivilliga pustanden och stönanden i alla fall. På midsommardagen tyckte Micke att det var dags att vi tog tid mellan alla pust och stön. Jag tyckte det var onödigt för det kändes inte som om det var nånting på väg ut. Slemproppen hade nog i alla fall gått eller vad man säjer, men ingenting annat konstigt.

Micke kollade på klockan i alla fall, lite i smyg för mej, det var mindre än fem minuter mellan mina stön och stånk. Han tyckte jag skulle ringa in till förlossningen, så det gjorde jag. Klockan var nu typ 5 på eftermiddagen.

Jag gick och duschade, vi åt mat, Micke hade fixat min favorit, isterband och potatis!! Mm, supergott! Sen satt vi oss i bilen och åkte mot Gävle och förlossningen.


Jag hade hört så mycket om att det inte fanns nånting för papporna att äta på BB och så, så jag fick Micke att åka genom driven på McD med svepskälet att jag ville ha en hamburgare. Han fick min hamburgare och jag fick en jordgubbsmilkshake. Med det där med maten till pappan fick jag honom att stanna på en bensinstation och köpa en macka också... Jag vet hur han blir när han inte får mat!!

Strax efter åtta på kvällen den 23 juni 2007 kom vi in till förlossningen, med lilla BB väskan och stora kameraväskan blev vi mottagna av barnmorska U. Mitt pust och stånk höll samma frekvens som tidigare - så jag fick lägga mej i en sån där 'kolla värkar maskin', har för mej att det heter CTG eller liknande. Barnmorska U kollade dessutom om jag öppnat mej, och det hade jag inte - inte ett endaste litet dugg. Men av vad dom kunde se med hjälp av den där maskinen så skulle vi få stanna kvar över natten i alla fall, och se vad som hände...

To be continued...

Kram!

På det fjärde ska det ske...

Hej alla!

Vi bara fortsätter, eller hur?

Del 7

Sommaren gick på nåt konstigt sätt och rätt som det var var det vecka 32. Samtal med Falun och strax därefter damp det ner fler recept i brevlådan. Först och främst måste jag ju få mens och efter det tablettknaprandet var det dags för slemhinnestärkande medicus morron och kväll. Jag ska börja med ännu en medicin, denna gång vagiatorer som ytterligare ska hjälpa våra fryslortar att fastna. Datum för denna ägginsättning är 27 september och än en gång har vi lyckats på nån annans dag. Denna dag är födelsedag för lillasyster och min guddotter. Det känns som om det ALLTID är nån annans dag och ALDRIG våran egen...

Jaha, tänker det fungera den här gången då? Micke tyckte vi skulle fråga om dom inte kunde sy fast det så vi var säkra... Alternativet är ju att jag går på händer!! Jag håller i alla fall tummarna i förväg, kanske hjälper det?

Dagen D för testet var den 9 oktober 2006. Fler besvikelser var vad vi väntade, kändes som en vana... Inga blödningar i förväg och hoppet tändes! Stooor låga den här gången, tänk om... tänk om... tänk om....


Det blev två streck!


Shit! Det fungerade den här gången! Fan, vi ska ha barn! Vi ska ha barn...vi ska ha barn. Vi ska verkligen ha barn. Glädjetårar i massor...

Samtidigt med alla glädjetårar kom eftertanken, törs vi jubla redan? Det är ju så mycket som kan hända...

VI SKA HA BARN! WOW!

Den här gången var det lättare att lyfta luren och ringa Falun och meddela resultatet. Förstås blev dom också glada - fattas bara annat, det stärker ju deras statistik!!

Den 2 november var vi hos Doktor M på Läkarhuset igen, på ett tidigt vaginalt ultraljud. Han visade oss ett litet vitt ljus på ultraljudsmonitorn, det liksom blinkade... Titta där är hjärtat, sa han.

Vårat hjärta! Mitt och Mickes alldeles egna lilla hjärta blinkar där så fint på monitorn. Våra hjärtan var stora när vi gick därifrån...


Nu följer en annan slags resa...


Helt otroligt! Heeelt otroligt! Fantastiskt otroligt! Helt overkligt att vi skulle bli föräldrar...
Stoooort! Så så stort!

Kram!

Som smultron på ett litet strå...

Hejsan...

I mina dagboksanteckningar hade jag inte ens skrivit datum när jag skrev detta, men det måste vara nångång i juni i varje fall. Det här avsnitten var extremt tungt att skriva och återuppleva igen, men det är nog bara nyttigt. Micke tyckte jag var lite väl hård mot honom, men konstaterade krasst att det var ju så där det var... eller det var så som jag uppfattade situationen. Och det är nog en väsentlig skillnad...

Vi åker igen...

Del 6

Det var ett tag sen jag skrev nu, en liten resumé kanske?


Jo då, jag fick mens så det var sprutor igen.

Var och plockade ägg igen, den här gången visste vi ju hur det gick till och det kändes lika stort den här gången, men inte lika skrämmande. Efteråt skulle jag må dåligt, det visste jag ju också, men dagarna efter äggplockningen... fyförfan på ren svenska. Vi var och plockade ut ägg en måndag i maj, på lördagen, den 27 maj, skulle Mickes bror gifta sej. Och jag ska fotografera dom och vara med på bröllop, och jag mår så här? Fy! Inte kul! Någon dag efter plockningen fick vi veta att vi skulle tillbaka på lördagen och sätta in. SAMMA DAG SOM BRÖLLOPET!

Tja, det var ju bara att gilla läget och åka till Falun.

Jag mådde apdåligt...

När vi var i Falun sa Doktor S till mej när jag låg där i gynstolen. "Du mår inte så bra va?"
Jag bekräftade med ett ynkligt nej. "Jag känner det, sa han och fortsatte klämma på min stackars onda mage".
Det kändes skönt att få bekräftat på hur dåligt jag egentligen mådde för ibland tror jag att jag bara inbillar mej. Men, jag mår fantastiskt dåligt, MEN nu sitter ägget där! Och nu ska vi på bröllop, JIPPI!


Dom blev gifta, och jag gjorde ett bra fotograferingsjobb. Men hur orättvist det än kan låta så kunde det kvitta, för alla mina tankar fanns hos vårat lilla ägg i min mage!

Skulle det fungera? Jag hoppades så jag var blå!

Väntan igen! Två veckor skulle gå innan vi kunde göra graviditetstest igen. Fredagen den 9 juni skulle testet tas den här gången. På söndagen före började jag blöda - igen...


Nähä - inte den här gången heller! Micke försökte trösta, ja man, man KUNDE ju blöda, det var ju inget ovanligt.

Besvikelsen går inte att beskriva, värdelöshetskänslan tar över allt...

Doktor S hade sagt när vi satt in ägget att genom att jag mådde så dåligt var det gynnsamt för vårat ägg. Små små fragment av hopp att klamra sej fast vid.

Fredag den 9 juni 2006, tog jag det där jävla testet. Ensam den här gången, Micke var på jobbet.

Precis som jag visste, det blev inget!

Gråt, gråt, gråt... när man svart på vitt blir det negativa resultat jävligt påtagligt.

Ringde Micke på jobbet, han kom hem tidigare.
Ringde Falun och meddelade, pratade med Syster A, våran klippa på ivf Falun, naturligtvis grät jag i telefon. Hon är van.

Hon berättade om nästa steg, att vi skulle ta det lugnt och sköta om oss i sommar. Ringa vecka 32 och bestämma när och hur.

Det är ju juni nu, snacka om att augusti är ljusår härifrån. Syster A fortsatte berätta att den här gången skulle jag få medicin som gör slemhinnan tjockare, så kanske ägget fastnar bättre.

Visst ja, från äggplockningen i maj har vi frysta ägg kvar i Falun.
"Det är två som sitter på samma strå", berättar syster A.
Mm, svarar jag, och får bilder av ett havreax framför mej och små smultron på ett litet strå.
Syster A fortsätter, "Det ena ägget är lite bättre än det andra men genom att de sitter på samma så måste vi sätta in båda".

Bilderna jag får framför mej nu är, ett ägg är bättre än det andra, ok, om det fungerar den här gången då, vad blir det då? Ett och ett halvt barn? Ett barn och en extra arm? Ett barn med en tvilling inuti sej? Mardrömsscener är min hjärna bra på!

Vad hände resten av fredagen den 9 juni? Vi var på studentkalas. Fint, fint som fan! Det enda jag ville var att ligga hemma och hålla hårt hårt i Micke, gråta och förbanna orättvisan.

Lördag den 10 juni var det födelsedagsfest hos Mickes kompisar. Jag var verkligen jättesugen!! INTE! Innan vi skulle åka förvandlades jag till en obstinat tonåring...

Sur!
Arg!
Inga kläder!
Håret var skit!
Irriterad!
Hela min kropp protesterade, jag ville bara ligga och vara lessen, gärna tillsammans med Micke.

Han ville gå på fest!

Det var bordsplacering på den här festen, Brevid mej satt en gravid kvinna och mitt emot en mamma med sin baby. KUL KVÄLL!

Jag vågade inte tänka, inte prata, inte titta - all koncentration krävdes för att inte börja gråta. Det höll inte! Micke satt vid andra änden på bordet och innan det rann över tog jag mej på nåt sätt bort till honom och vi gick iväg.

Efter ett tag åkte jag hem. Micke ville stanna. Han skulle ringa så skulle jag hämta honom.

Han kom hem klockan fem på morgonen.

Jag var så jävla besviken så att det inte fanns.
Jag behövde ju honom då, jag behövde dela min oerhörda sorg med honom. Men jag tyckte att han valde bort mej, bara sket i mej. Och det gjorde ont...

Kanske bearbetar vi sorgen olika, men just då hade jag svårt att förstå det när jag kände mej sviken, bedragen och ensammast i hela världen.


Mm, jag vet inte ens så här långt efteråt vad jag ska tycka om det han gjorde. Jag bara försöker förstå att vi bearbetar sorgen olika - och att sorgen kan vara olika stor för olika människor. Vill inte på nåt sätt förringa Mickes känslor över det, jag har bara skrivit av mina anteckningar.

Kram!

Kevlarsjäl...

Hej alla!
Ibland går det som man vill och ibland inte! Så är det bara och så kommer det alltid att vara! Men det som inte dödar en härdar säjs det...

Vi fortsätter...


Del 5

Doktor S ringde strax innan vi var framme i Falun. Ägget hade inte klarat upptiningen.

Den här gången fick vi inte ens en chans.

Jävla skit! Jävla jävla jävla skit! Förbannade skithelvete! Fan!
Skitägg! Skitläkare! Skitkropp! Skitmens! Skit allting! Fan...
Varför? Varför, varför, varför gånger en miljard!
Skittårar! Skit också, varför blir jag så lessen? För vad? Skitålder! Skittid! Skittålamod!

Ska det vara så här jävla orättvist?

Micke vännen försöker trösta... "Ja men vi visste ju att det kunde hända..."

Ja, och?

Jag vet att jag ska dö också, men inte fan känns det lättare att leva för det!


Fan också, jag ville ju så gärna. Ville att det skulle bli bra den här gången. Pendlar mellan att vara lessen, arg, förtvivlad och frustrerad i en enda gråtande snorig röra.

Känns faktiskt skönt att det är lite lugnt på jobbet just nu, orkar inte riktigt med alla ursöta barn just nu. Ska fota en gravid mage i övermorgon...

...skulle ge vad som helst för en sån!
Vad som helst.

Dessvärre hjälper det inte vad jag än gör, för det går inte - tydligen.
Jävligt tydligen.


All min frustration går ut över Micke, stackars älsklingen. Men, nånstans måste den ut annars går jag sönder helt. Sargad och trasig på insidan är jag redan, men fasaden lyckas jag hålla någorlunda intakt.

Men det tar på krafterna.

Återigen samtal med Doktor M. "Hör av dej när du har mens i april så planerar vi en ny ivf behandling då".

April! Det är ju en evighet dit, jag vill nu - på en gång!

Så, det är bara att stoppa allting i en byrålåda långt in och stänga ordentligt.

Trots allt, det är februari nu, slutet av månaden till och med, snart mars och sen april.


-Kära du som bestämmer över allting - se till att jag överhuvudtaget FÅR mens i april.

Tack!
PS. Naturligtvis blir jag ännu hellre gravid...på gammalt hederligt sätt. DS


Allt det här tar så hårt på mej - eller tär på mej - det trodde jag inte, jag trodde jag skulle kunna vara starkare. Vad det gör för Micke vet jag inte egentligen, för vi har för närvarande kommunikationsfel. Ja, jag vet - det beror på mej...

Små detaljer känns som världsproblem och små motgångar känns som jorden håller på att gå under. Av dygnets timmar orkar jag inte hålla fasaden hel hela tiden, klarar det inte. Kors i taket, Marie har blivit sårbar, från att ha haft kevlarskydd. Bra självinsikt, synd att det är så smärtsamt bara. Kent sjunger om Kevlarsjäl, stark och ogenomtränglig - min själ är en issjäl, kall och hård...fan. Kent sjunger också om att älska, att inte kunna leva utan... 'vad vore jag utan dina andetag?' Ingenting vännen, jag vore ingenting utan dej älskade Micke, inte nåt...


Efter det här hade jag ett uppehåll i mitt skrivande ett tag. Vet inte varför, orkade nog inte. Så nästa gång jag skriver så har jag skrivit tillbaka i dagboken, så då blir det en tillbakatillbakablick...eller nåt!!


Kram!

En fryst ögonblick...

Hej alla!
Att frysa ögonblick gör jag i mitt yrke. Bevarar ögonblick för framtiden. Det som följer här är ett litet ögonblick i vår resa.

Nu åker vi igen...


Del 4

Jag skulle höra av mej till Doktor M när jag fick mens nästa gång. Nya sprutor fick jag på ett hemskickat recept. Naturligtvis fick jag mens i mellandagarna när alla andra var lediga, så nu var det bara att vänta på nästa gång...

Väntan är svår, man hinner tänka så mycket och hjärnan kan konsten att lura in en i de mest konstiga tankebanor. Kanske var det inte meningen? Kanske ville jag inte ordentligt? Är det nån idé att prova igen? Det kommer väl aldrig att funka eller? Kanske ger jag upp innan vi ens har startat, men ibland vill jag bara skita i alltihopa! Kanske skulle det vara bättre för Micke om jag inte fanns, eller i varje fall inte i hans liv... Han KAN ju få barn - jag kan inte...

Ibland är min hjärna snäll med mej och ger mej glada, positiva tankar. Men av nån jävla anledning är de väldigt sällsynta. De mer frekventa negativa tankarna är de som spökar allra mest och som är jobbiga att tampas med.

Micke och jag har nog egentligen inte pratat igenom vad vi egentligen känner. Vi går försiktigt runt varann och rör vid varann med varsamma silkesvantar på händerna, tassar rädda på tå. Rädda för vad?

Sorgen?
Förhoppningen?
Förtvivlan?
Framtiden?
Skiträdda för nästa gång...

Med hjälp av medicin fick jag mens igen till slut. Telefonsamtal till Doktor M och tid för ultraljud. Vad han nu ska kolla den här gången? När jag var på ultraljud fick jag veta att jag skulle ta ägglossningsspruta på söndagen, ringa och höra med Falun om vilken tid sprutan skulle tas och därmed veta vilken tid vi skulle få komma och sätta in vårt frysta ägg.

Så jag ringde Falun, blev informerad om att tiden på söndagen inte spelade nån roll, när det passade bara. Vi var också välkomna till Falun nästa lördag, den 18 februari 2006. Nästa upplysning fick mej att sätta i halsen.


"Eftersom det är en lördag ni kommer så ringer vi inte före, ni får komma lite på vinst och förlust".

Öh va? Vinst och förlust?

"Ja, utifall ert ägg inte överlever".

Inte överlever! Så långt hade jag inte tänkt, utan bara att vi hade ju i alla fall ett till ägg.
Ett fryst...
Oj...

Vad händer om det inte överlever frågar jag.

"Då planerar ni bara en ny behandling med Doktor M fick jag till svar".

Bara! Jo tjena!!
Men visst, en sak i taget, naturligtvis - men tankarna går inte att stoppa, om inte? Kanske? Hur? När? Igen?

Det här känns som ett heltidsjobb - mentalt. Eller berg och dalbana - känslomässigt. Det fullkomligen bara sprutar känslor! Glada, lessna, arga, förhoppningsfulla, modiga, negativa, fega och framförallt rädda.

Jag kan inte vara särskilt lätt att leva med just nu. Ena sekunden är jag glad, nästa sur, nästa lessen, nästa glad, nästa arg....ekorrhjul! Jag försökte förklara för Micke hur jag kände mej och han trodde att han förstod samtidigt som han inte gjorde det.

"Det känns som om jag sitter på läktaren, allt jag behövde göra vara att runka i en liten jävla burk, och jag kan inte förstå alla dina känslor", försökte han förklara.

Om det är nån tröst, jag förstår dom inte heller!!

Nu är i alla fall sprutan tagen och det är bara att vänta...

Tålamodskrävande det här. Något som jag inte har så mycket av, jag vill ju veta på en gång, hur det går och hur det blir. OM det överhuvudtaget är nån idé, eller om vi blir ett par i statistiken som det inte fungerade för. Långa dagar, minutrarna känns ofta som timmar när det enda man vill är att veta. Fastnar det den här gången? Blir det en baby i magen nu? Kommer ägget att överleva? Ska vi få två streck på testet? Eller ska det bli negativt resultat igen. Hur många negativa resultat kommer vi att orka? Vi har ju knappt börjat... vet fortfarande inte vilka frågor vi behöver ställa och inte vilka frågor vi behöver svar på. Skulle kännas skönt att få veta säkert om det kommer att fungara den här gången, få veta vad som inte fungerade förra gången. Berg och dalbana, upp och ner - upp och ner - hela tiden. Hinner vi bli berg och dalvana innan den här karusellen är klar?


Mm, man lär sej nåt nytt varje dag förhoppningsvis. Och vissa läxor är enklare än andra, men det ska väl vara så i livet kanske?

Kram!

Två veckors väntan över...

Hej igen!
Jag hoppas att ni som just kommit till min blogg ser att man måste börja liksom nerifrån för att få det i rätt ordning, så... Här kommer i varje fall fortsättningen.

Hej vad det går!


Del 3


Brösten värker och ömmar, men det kunde dom göra av medicinen berättade dom för mej i Falun. I magen känns inget, inget annat än fjärilar, eller kanske... kanske känner jag nåt... eller så är det bara inbillning? Det är nog bara inbillning för jag är fantastiskt bra på att bygga luftslott annars ju.

Jag tänker att jag ska försöka vara likgiltlig och inte tänka och inte hoppas för mycket. Doktor S sa att det såg jättebra ut, men chansen är ju i alla fall bara 50 procent, så det kan ju gå hur som helst. Men... eftersom jag inte försöker bry mej så mycket så spelar det ju inte så stor roll, för vi har ju ett fryst ägg i alla fall, och eftersom jag inte bryr mej så mycket så fungerar det säkert för han sa ju att man minst har femtio procents chans bla blabla bla...

Undra vem jag försökte lura?


Efter en och en halv vecka börjar jag blöda, läser att det KAN man göra.

2 dagar kvar till testet...

När jag berättar för Micke att jag blöder är all trodd likgiltlighet borta, den hade ju aldrig funnits heller annat än i min fantasi, och vi gråter. Gråter av ovisshet, av rädsla, av kärlek till varann och lite lite av hopp.

Kanske, kanske ändå, man vet ju aldrig... kanske?


Vi står ut med att vänta till torsdagkväll, den 24 november. Kissa i en burk, håll stickan i 10 sekunder, sätt på plasthuven och vänta i 3 minuter. Är det två streck är testet positivt, ett streck - inte.

Jag la testet upp och ner på tvättstället, Micke ställde äggklockan på 3 minuter. Det är länge det när man väntar...

Tankarna mal i min skalle, 'jag vet att det kommer att vara ett streck, jag bara vet, men jag hoppas, hoppas, hoppas...'

3 minuter har gått och det dags att titta.

"Kolla du", viskar Micke.
Jag bara ruskar på huvudet.

"Jo, kolla du", ber han igen.

Jag fortsätter att ruska.

"Ok", säjer han och vänder...

Ett streck - ett jävla streck - det ska ju vara två, TVÅ!

Vi tittar närmare, vrider fram och tillbaka - fortfarande ett...

Micke och jag kramar varandra hårt hårt. Det maler i skallen, 'jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte...' Sen gråter jag.

Varför? Varför fastna det inte? När 'ramlade' det ut? Varför sa han att det såg så bra ut? Varför? Har jag gjort nåt fel? Jag är så jävla värdelös att jag inte ens kan behålla ett ägg! Plågar mej själv med elaka elaka tankar samtidigt som jag tycker synd om mej själv. Och Micke, älskade vännen, förlåt... förlåt att det inte fungerade fast han sa... älskling förlåt...

Tidigare i mitt liv har jag känt en besvikelse över att inget barn har valt mej som mamma. Men på nåt sätt har jag kunnat acceptera detta eftersom jag vet hur små chanser man har att egentligen bli gravid, helst om man är som mej - strulig med mens och ägglossning.

Det här känns svårare att acceptera...

Nu hade ju det här barnet, eller det som skulle blivit ett barn, så småningom... inget val liksom. Det blev mer eller mindre dittvingat - men valde att inte stanna. Det är kanske inte meningen? Men är det inte meningen att jag ska bli mamma är ju resten av mitt liv med Micke inte heller meningen, för är det någon människa på jorden som är ämnad att vara pappa, så är det Mícke!

Som de bett om i Falun ska man ringa om berätta resultatet av graviditetstestet. Jag fick prata med syster A, och hon var ändå positiv och pratade om ägget som fanns i frysen och allt möjligt. Jag höll mej från att gråta ända tills vi skulle avsluta samtalet... "Det kommer att bli bra till slut ska du se, hoppas ni får en jättefin jul trots det här..." Då brast det för undertecknad. Hon avslutade samtalet och jag fick vara ensam med mina tårar.

Det blev jul, och det gick bra - men mådde jag särskilt bra?

Eftersom jag är en gammal mästare på att sätta upp fasader och använda masker utnyttjade jag den färdigheten till trehundra procent. Inombords var det bara kaos av känslor, kaos av tårar eller bara kaos. En förtvivlan som var så djup att det var svårt att se nån ljusning....

Det är med mycket blandade känslor som jag återigen har läst igenom detta, eftersom jag nu liksom skrivit det två gånger, en gång för hand i dagboken och sen en gång här så känns orden lite lättare att acceptera - men all besvikelse kommer tillbaka med lika starka känslor som då. Märker att det kommer att dröja ganska länge innan jag kommer fram till nutid i min blogg, så jag kan börja på riktigt... Men det här jag, eller jag och Micke, har att berätta känns för viktigt för att det ska ligga gömt i en undanstoppad dagbok. Tålamod är ju inte riktigt min grej - men den här gången ska jag försöka härda ut och vara tålmodig!

Kram!

Resan går vidare...

Hej igen!

Så var det dags att fortsätta resan, eller vad man nu ska kalla det. Äventyret kanske? Bland det mest spännande jag gjort i alla fall! Att det skulle komma så mycket känslor och tankar var man liksom inte medveten om innan vi började, men som jag kommer att nämna längre fram i min historia blev vi 'bergochdalvana' efter ett tag.

Ok, på med säkerhetsbältet så fortsätter vi....

Del 2

Då var det dags för nässpray, 2 gånger, sprut alltså, 3 gånger om dagen, 8 timmar emellan, noga med tiden för bästa möjliga resultat. Klockan ställd på morgonen, lika bra att göra som Doktor M säjer, han borde ju veta bäst! Sprayen ska avstanna all hormonproduktion, typ att försätta mej i klimakteriet. Varnad för svettningar, humörsvängningar och liknande men märker inget av det, inte jag i varje fall. Kanske får vi ett annat svar om vi frågar min käre Micke??

Tiden var snart inne för att börja ta spruta, varje kväll och samma tid. (SSDD - same shit different day) Trodde jag skulle tveka för att köra in kanylen i magen, men det gick förvånansvärt lätt. Dagarna går, nässpray och sprutor, lämna blod och slutligen ultraljud. "Det ser bra ut, säjer Doktor M, jag ser tio tolv äggblåsor". Han ber oss att fortsätta ett par dagar och sen ska vi till Falun.

Syster M från Faluns IVF enhet ringer på fredagen och hälsar oss välkomna måndagen den 7 november 2005. Den helgen känns vääääldigt vääääldigt lång...

Måndag den 7, klockan 9 är vi på plats, nervösa och faktiskt rätt stressade för vi inte hittade på en gång utan fick snurra lite och när vi väl hitta hitta vi inte nån bra parkering. Vi skriver in oss, och nu har jag till och med nåt som heter frikort, så det kostar inte ens nånting. Sätter oss i väntrummet och tja, väntar...

Alldeles snart kommer en person och ropar upp våra namn. Det är syster A och hon börjar med att visa oss vart kaffeautomaten är och hur den fungerar. "Mackor finns på rummet, säjer hon, så det är du Micke som får serva Marie med fika idag". Vi går genom en typisk sjukhuskorridor och in i ett rum med 4 sängar. En av dom blir min. "Du kan klä av dej, utom underkläderna, och sätta på dej den här snygga, säjer syster A och håller upp en 'sjukhusklänning', och till dessa snygga knästrumpor". När jag håller på att byta om till denna fantastiska mundering tar hon Micke med sej och de går iväg. "Jag kommer snart tillbaka och sätter nål på dej", upplyser hon mej om innan hon tar med sej min älskling därifrån.

Vart och hur det går till får Micke berätta själv, men jag vet i alla fall att det är spermadags! Idag är det ju dessutom på riktigt, idag ska ägg och spermie befrukta sej, i en liten burk...

Hur den första spermaprovtagningen gick till skulle jag väl egentligen också kunna berätta om, men...det tänker jag inte göra. Kan bara avslöja att det var ganska mycket fniss och prestationsångest.

Syster A kommer och sätter nål i armvecket på mej, hon förklarar att jag ska få 'typ morfin' i armen under äggplockningsingreppet, men även bedövning i slidan. Hon fortsätter berätta om att det kan kännas lite besvärligt men att det är bara så det är och hon kommer att vara där och hjälpa mej genom det.

Fler par kommer in i rummet, draperier dras för deras sängar, och jag känner mej rätt ensam där.


...och Micke har inte synts till än...



Efter ett par sönderlästa väntrumstidningar som finns vid min säng dyker han äntligen upp, lätt rödblommig eller är det kanske rodnad? Åh min vackra man vad jag älskar dej!

Gick det bra? frågar jag, hur såg det ut, vart gick du, hur var det, vad gjorde du av det? Ivriga, fnissiga frågor tillsammans med massor av pussar och kramar. Micke konstaterade bara att, "jag ställde det i en lucka och ringde i en klocka när jag var klar", mer ville han inte säja...

Syster A dyker upp och berättar att det är våran tur nu, Micke har sprungit iväg och parkerat om bilen, så vi får vänta lite på honom. Jag går på toa och under den tiden har han hunnit tillbaka.

Inne i själva ingreppsrummet träffar vi Doktor J, det är han som ska göra äggplockningen. Av med trosor och upp i gynstolen, pall finns vid sidan om för Micke. Syster A sprutar in bedövning i min arm med förmaning att jag kan känna mej yr. Doktor J plockar med sina instrument och ger mej bedövning i slidan. Därefter kläs jag in i gröna operationsdukar. Ingen yrsel kommer så syster A fyller på mer bedövning i armen. Hjärtat klappar extra hårt, både av bedövning och nervositet, ok då kör vi!

På en monitor ser jag hur jag ser ut inuti, eller ljusa och mörka partier i alla fall. En rätt tjock nål sticks genom slidväggen och in i äggstocken. Massor av mörka cirklar på monitorn, det är äggblåsorna förklarar Doktor J. Äggblåsorna töms i rör efter rör, labbet ligger vägg i vägg och personal kommer och hämtar de vätskefyllda provrören. Efter en liten stund säger syster A, "Nu har dom hittat 1 ägg". Då börjar jag gråta...

Doktor J tittar upp på mej och frågar om det gör ont, Micke ser oroligast ut i hela världen och kramar nästan sönder min hand. Syster A har varit med förut för hon säjer lugnt medan hon fyller på bedövning i armen, "Det är bara alla känslor, eller hur"? Och visst fan är det alla känslor! Per Gessle visste vad han pratade om när han skrev, 'här kommer alla känslorna på en och samma gång'.

När Doktor J byter sida känns det mer och mer, kan inte beskriva det som att det gör ont utan är mer...hmm, obehagligt. Men det är snart klart och jag får gå tillbaka till rummet och sängen.

Värmedyna? Jatack!
Filt? Jatack!
Tycker synd om mej själv? Ja mycket!
Känner mej trött och pigg, glad och lessen.
Skickar Micke efter kaffe.

Syster A har berättat att jag kommer att få det besvärligt ett par dagar genom att äggblåsorna som nu är tömda kommer att fylla på sej igen. Ja då, det är lugnt säjer jag.

Efter ett par timmar kommer en annan sköterska in och tar lite blod av mej och strax därefter kommer syster A igen. "23 ägg, säjer hon och ler, det är jättebra och nästan lite för bra. Du kommer att få det riktigt kämpigt ett par dar, men du ska vara hemma väl"? Nej jag hade ju inte tänkt det, men det ordnar sej nog tänker jag.

Med medicin och lappar, förmaningar och lyckönskningar så får jag klä på mej mina kläder igen och vi kan åka hem. Men vi ska snart tillbaka, syster A ringer oss i morron och berättar hur mina ägg och Mickes spermier sköter sej.

Lika bra att erkänna direkt, jag mår inte bra alltså.... Magen svälld, ont, kan inte knäppa byxorna och inte gärna gå upprätt. Åker på McD och äter, svänger in och handlar lite mjölk. "Kan vi inte ta en sväng på ÖB när vi ändå är här, tycker jag". "Orkar du? frågar Micke". Klart ler jag och visar inte hur kasst jag mår, klart jag orkar.

Kort visit på ÖB.

Ta mej hem! Jag vill ligga ner...

Måndagskvällen försvann fort, jag sov mest och på tisdagen var det dags att åka till jobbet. Jag satt mest den dagen. Ont ont i magen, febrig och ganska rädd och liten... Onsdagen stängde jag och låg hemma och höll mej om magen och tyckte mycket synd om mej själv.

Veckan gick med en rasande fart och på lördagsförmiddagen den 12 november var vi i Falun igen. Inget inskrivande den här gången utan snällt sitta i väntrummet och vänta. Det var fler som satt i väntrummet och Micke nickade lite till dom som om han kände dom. "Vi sågs i korridoren i måndags, viskar han till mej". Den här gången är det Doktor S som kommer och talar om att det är vår tur. Tillbaka i undersökningsrummet... Bara av med kläderna och upp i gynstolen igen, pallen stod kvar åt Micke.

Doktor S höjer ljudet på stereon, det låter som Stefan Sundström, fast i släpig fransk version, faktiskt rätt bra!

Iklädd i gröna dukar igen, och han stökar och bökar därnere - med vad har jag ingen aning. Doktor S berättar att det är två jättefina embryon, och ett tänker han sätta tillbaka i mej och ett tänker de frysa in. Hoppas det inte kommer att frysa...?

"Nu är jag klar, säger Doktor S plötsligt med hög röst".
"Kommer alldeles strax", hör vi från rummet brevid.

Jag blir alldeles full av skratt när min hjärna fylls med bilder av ägg. Hur ser vårat ut? Litet? Vitt? Spräckligt? Det ser inte ut alls, utan labbsköterskan kommer in med en liten slang liksom. Doktor S fixar ett tag till, tar av sej gummihandskarna, sänker musiken...

Jaha, då var vi klara då. Nu är det på plats, det har vi sett på ultraljudsmonitorn. Han förklarade att det som ut som ett moln, det var livmodern, och de ljusare fälten var vätska och där nånstans finns vårat ägg.

Tänk om han luras!

När jag går ut från IVF enheten i Falun den här lördagen den 12 november 2005 mår jag bra mot för när jag gick ut härifrån i måndags. Vi tar en kopp kaffe i caféterian på sjukhuset, köper ett par trisslotter - ska vi vinna nångång ska det väl vara idag eller?

Med nya förmaningar och fler mediciner på bestämda tider är det bara att åka hem och vänta... I två veckor måste vi vänta innan vi kan göra ett test, TVÅ VECKOR!!



Så, nu har jag återupplevt hela den här proceduren igen då, haft lite fantomsmärtor i magen och gråtit och skrattat om vartannat. Kan lova att de två veckorna vi fick vänta var segare än sirap... Åter kommer med fortsättning om du vill? Vill du inte så gör jag det i alla fall :o), för nu har jag ju äntligen öppnat dagboken och då måste orden ut liksom...


Kram!