Jag är inte gud...

Hej!

Den finfina födelsedagspresenten som min käre make skulle få blev väl kanske inte så finfin. Det blev mest tårar... Nupptestet såg jättebra ut, och det var ju bra. Sen att jag är en gammal kärring drar ju ner procenten... Kanske skulle vi inte ha gjort det här?? Att mina hormoner i blodet dessutom inte såg nåt vidare ut drog ner det ytterligare. Slutresultatet blev att vi blev erbjudna ett fostervattenprov, enligt den totala prognosen för risken att få ett barn med Downs syndrom. Risken att få missfall när man tar fostervattenprov var dessutom större hos mej eftersom jag tar sprutor för att motverka blodpropp. Så, vad gör man...

Om vi tar beslutet att ta ett fostervattenprov finns det rätt många scenarior att ta ställning till. För det första, vi tar provet, fostret är normalt och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret är normalt och graviditeten fortsätter som vanligt...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och vi ska avgöra om vi ska fullfölja graviditeten eller inte... Jag är inte gud. Jag kan inte avgöra om ett sjukt barn ska få en chans. Vill jag ens egentligen veta?

Min magkänsla säjer mej att efter allt jag varit med om, med överstimuleringen och alla mediciner och allt skit, och att jag fortfarande har ett foster som ännu lever i magen - då borde det vara nåt alldeles extra. Eller? Försöker jag bara lura mej själv?

Efter samtal med barnmorska som har många många års erfarenhet av nupptest och graviditeter, alltså inte hon som gjorde testet, så beslutade jag att inte ta nåt fostervattenprov. Micke var lite mer skeptisk. Men, på nåt sätt kändes det som om jag hade den avgörande rösten i den här frågan. Kanske var jag orättvis mot honom... jag vet inte...och jag vet inte om jag har gjort rätt val. Och går graviditeten som den ska och vi får en baby í sommar får vi ju veta då... Oavsett hur det blir så blir det ju ett älskat barn, ett älskat syskon till Skrot.

Men det är många många tankar, fler än vanligt...

Kram!

Då är vi på väg igen...

Hej alla!

Kände att jag måste skriva av mej om vad som egentligen hände, då när jag blev sjuk... Har nog fortfarande inte riktigt förstått hur jävla sjuk jag var. Personalen på sjukhuset sa att såna som jag var värst, såna där som aldrig klagar och är tappra och hela tiden säjer att allt är bra... Dom talade om för mej att det var ok att vara sjuk - för nu var jag det - väldigt sjuk. Vad var det då jag råkade ut för...

Det finns ett syndrom som heter ovariellt hyperstimuleringssyndrom-OHSS och då händer följande...

Eftersom man tagit mediciner för att stimulera äggstockarna att producera fler ägg, kan det hända att äggstockarna reagerar för kraftigt. Det kan man kontrollera med ultraljudsundersökningar där man antingen ser för många folliklar eller att äggstockarna har blivit avsevärt mycket större. Det är möjligt att äggstockarna sväller ännu mer tiden efter punktionen och börjar utsöndra vätska i bukhålan. Detta kallas överstimulering. Det samlas vätska i bukhålan, vilket kan leda till svullen buk, buksmärtor, illamående, kräkningar, kraftig viktökning (>1kg/dag) andnöd och minskad urinproduktion. I allvarliga fall kan blodet förtjockas, vilket leder till problem med blodomloppet. Dessutom tittar läkaren efter om det finns fri vätska i bukhålan plus att det genomförs en blodundersökning. I regel räcker det med att avvakta, vila och att dricka ordentligt, men i sällsynta fall kan det bli nödvändigt att lägga in kvinnan på sjukhus.

Vill man veta mer så finns massor med info om detta syndrom på nätet.

Jag hade vätska i bukhålan och i lungorna fick jag veta efter en lungröntgen, väääldigt stora äggstockar och förtjockat blod. Och väldigt svårt att kissa. Jag hade dessutom gått upp som fan i vikt. Jag fick dropp och skulle dricka hur mycket som helst, samtidigt som jag fick urindrivande intravenöst fyra gånger per dagen. Sprutor i magen som skulle förhindra att jag fick blodproppar eftersom blodet var ganska trögt... Plus att dom tog blod av mej, flera rör varenda dag, kollade puls och blodtryck var fjärde timme... Jag fick mäta allt jag drack och kissade... Ganska rörigt i skallen dom första dagarna på sjukhuset...

Hur som helst så steg mitt graviditetshormon i blodet varje dag, så det var ju nåt som var väldigt positivt!! Men det var svårt att ta in.

Efter nästan en vecka i min sjukhussäng började det klia som sjutton på hela kroppen, de la i dubbla lakan i sängen utifall att jag reagerade på madrassen, men det började bara klia mer och mer och mer... Efter fler rör med blod konstaterades det att mina levervärden inte var nåt bra, och då kan levern inte ta reda på alla slaggprodukter i blodet så då transporteras runt med blodet och då kliar det - SOM FAN! Jag fick medicin som skulle lindra klådan och den lindrades lite grann, fast det var lätt att tro att jag höll på att bli galen av allt kliande! Och naturligtvis kliade det värst på nätterna - som om det var lätt att sova där i alla fall!!

Genom att levervärdena inte var bra trodde dom att jag kanske fått en propp på nån ven som går till levern, så då blev det ultraljud av lever och njurar, men det såg bra ut. Och för att utesluta eventuellt andra proppar fick jag göra ett ultraljud på hjärtat också. Så nu vet jag att det också funkar som det ska...

Micke och Markus var in och hälsade på ofta, men det är svårt för liten pojke att se mamma med droppslangar och kanyler i armarna när han helst ville att jag skulle vara hemma. Så det var tårfyllda besök för min del, men han var tapper mitt lilla pojkmirakel. Den stora pojken var, som vanligt, mitt stora stöd och min klippa! Jag älskar Er, ofattbart mycket!

Efter två veckor hade jag fått nog av sjukhussängen och sjukhusmaten. Höjdpunkten var när jag och Micke firade våran tvååriga bröllopsdag med medtagen mat från Max. Halvkall hamburgare och sega strips!! Men gott var det! Jag fick åka hem på permission efter femton dagar på sjukhuset, mina pojkar kom och hämtade mej en torsdagkväll och jag fick vara hemma ända tills på måndagen. Hade typ en hel kasse med medicin och sprutor med mej hem. Men jag fick sova i min egen säng och lukta på stora M och lilla M hela hela natten! Ljuvligt!

På måndagen var jag tillbaka på sjukhuset igen, men jag behövde inte stanna utan fick fortsätta vara hemma på permission. Provtagning inne på sjukhuset varannan dag i två veckor till, sen blev jag i alla fall utskriven! Och provtagningsbesöken blev inte lika täta. Jag har gjort många många vaginala ultraljud också, och sett hur det växer och lever i min mage. Coolt!

Nu, är jag sjukskriven till första februari, mina levervärden är nästan bra igen. Dock måste jag äta salttabletter för jag har för låg salthalt eller vad det heter. Det funkar inte med saltlakrits och chips!! Jag tar sprutor i magen för att minska blodproppsriskerna. Mina äggstockar är fortfarande alldeles för förstorade, och det är inget dom egentligen kan göra något åt utan det är bara att vänta. Det som det gör är att jag har satans ont i magen, men... En dag här i veckan ska vi in och göra ett sk NUPP-test på vår baby som ligger i magen. Det är ju många risker med att vara så här gammal som jag är och vara gravid, så troligtvis blir det även fostervattenprov. Men, det får vi se...

Jag och Micke har jättesvårt att ta till oss att vi ska ha barn igen, det blev så väldigt mycket annat som kom i vägen.... Men kanske blir det lättare när vi tillsammans får se ultraljudet. Det ska vi göra på Mickes födelsedag den 30 december, så jag hoppas att det ser bra ut och han tycker att det är en hyfsad födelsedagspresent?

Kram!

Ibland blir det inte som man har tänkt sej...

Hej alla!

Gissar att ni som läser det här redan vet det jag tänker berätta... men det måste ut i alla fall...

Ett par dagar innan jag fyllde fyrtio så frågade jag Micke hur vi skulle göra med det här med barn... Skulle vi försöka igen med IVF? Orkade vi gå igenom det igen? Jag hade ju liksom bestämt mej att vi inte skulle... För honom var det självklart - klart att vi skulle!! Sagt och gjort, dagen innan födelsedagen ringde jag Falun och efter ett par timmar hade vi behandlingsplanen klar och recept på väg på posten. Så... då var vi igång igen.

Precis som förra gången så började jag med nässpray, en annan sort den här gången, och efter det var det dags för sprutor i magen. Tiden bara rusar iväg som vanligt och rätt som det var var vi på plats i Falun för att plocka ur ägg. Det var en torsdag... Jag visste ju att jag inte skulle må så bra efteråt när äggblåsorna fyller på sej igen - och det gjorde jag inte heller... Det blev bestämt att vi skulle tillbaka på tisdagen och sätta tillbaka ägg. Dagarna däremellan mådde jag bara sämre och sämre, magen svällde och jag började få lite svårt att andas, kände mej liksom andfådd. Slog bort det och jobbade på som vanligt, tänker man inte på det finns det inte! Det går ju över... På tisdagen när vi var till Falun och Dr U satte in vårt ägg så påtalade jag mina besvär, blodprov togs med det var inget som var konstigt. Jag tänkte att det nog satt i huvudet. Slog bort det igen och fortsatte jobba på... Efter en vecka var måttet rågat, jag mådde tamejtusan inte bra! Det gick inte att blunda längre... Jag åkte hem från jobbet! Försökte få tag på dom i Falun men utan resultat. Tisdagen blev onsdag och jag mådde bara sämre, och nu var det väldigt svårt att andas... Fick tillslut tag på dom i Falun! Där fick jag till svar att 'Du får väl åka in akut om du inte kan andas'. Men efter lite lirkande fick jag veta vart jag skulle vända mej. Klockan kvart över ett ringde dom upp mej från gyn i Gävle och klockan tre fick jag en tid. Hastigt och lustigt ringde vi in mormor som barnvakt och åkte till sjukhuset. Efter undersökning av manligt gynekolog så blev jag inlagd... Määä, vaddå, jag skulle ju bara på kontroll....

Femton dagar senare fick jag åka hem på permission. Jag var tydligen sjuk...

Saknar energi...

Hej alla!

Undra varför jag skriver Hej alla egentligen, är det verkligen nån som läser det jag skriver... Jo, det vet jag ju att det är eftersom jag får kommentarer emellanåt. Då kan jag ju undra varför nån vill läsa det jag skriver... Som ett brev på posten kommer nästa fråga, VARFÖR skriver jag då? Mm, det kan man ju undra...

Idag skriver jag för jag har ingen energi till att göra nåt annat trots att jag har hur många saker som helst som borde bli gjorda. Ja, jag vet att jag ska välja att vilja göra saker istället för att tycka att de borde bli gjorda. Men idag känns det som en stor bedrift att bara andas. Det var ett bra tag sen jag var så här energifattig som jag känner mej idag, trodde på nåt sätt att dom dagarna hade försvunnit och energin infunnits sej varje dag. Men...tydligen inte!! Har ett stort stort beslut som i och för sej tar väldigt mycket energi och som genomsyrar alla tankar och beslut som jag tar all ledig tid, och det tar energi - men inte all. Idag vill jag bara gräva ner mej och stanna där i min grop och hoppas att nån kanske saknar mej och kommer och gräver upp mej igen - då har jag ju ett val - om nån ha grävt bort allt tungt som ligger ovanpå mej kan jag ju välja. Antingen kliver jag ur - eller så stannar jag kvar. Idag saknar jag känslan av att nån behöver mej - också. Muntert värre!!

Det är svårt att orka med sej själv när man tvivlar på sej själv hela tiden. Tvivlar på alla beslut man tar och inte har modet att ta, alla saker jag borde göra men inte gör... Nä, fyfan, nu har jag tappat energin för det här med att skriva också...

Jag går ut och letar en grop - för jag orkar inte gräva nån.

Kram

Rimfrost - rattmuff på...

Hej alla!

Jamen fy fan va kallt det är! Visst det är vackert nu när löven skiftar färg och frosten på gräset i morronsolen och allt det där... om man får stå inne och titta ut! För ut det vill man inte gå, inte jag i alla fall... Kan också bero på att jag är så dålig på att klä på mej? Vet inte om barfota i foppatofflor och ingen jacka var så lyckat i morse när jag skulle skjutsa sonen till dagis. Rätt kallt om fingrarna också eftersom det var is på bilrutorna... Men, det är väl bara att acceptera att det håller på att bli vinter hur mycket jag än kämpar emot, så jag får plocka fram vinterjackan och vantarna och kanske ta ett par strumpor i foppatofflorna i morron bitti!

Kram!

Nu blir kvällarna kyliga och sena...

...kom trösta mej en smula för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort, går och tänker på allt det där man borde, det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort men det är så väldigt lite jag gjorde... Skynda dej älskade skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut, tänd våra ljus det är nära till natten, snart är den skimrande sommar'n slut...

Hej alla!

Det där var en liten del av Höstvisa och jag tror att det är Tove Jansson som skrivit den, ni vet Mumins 'mamma'! Hur som helst så är det väl bara att konstatera att sommaren är slut... ingen återvändo nu liksom. Bara den här jävla skitvintern att vänta. Åh fyförfan vilken skitårstid det är alltså! Hua! Men om jag har tur, och det hoppas jag att jag har kan den här vintern bli kanske en av mitt livs bästa... men jag vet inget än och jag tar inte ut nåt i förskott - jag bara hoppas och hoppas och hoppas! Varför det skulle bli mitt livs bästa? Hmm, det kanske visar sej så småningom - eller kanske inte...

Idag ska jag lyxa mej och försöka hitta nå nya kläder. Inte lätt att få nåt att passa på den här kroppen men jag ska i alla fall försöka... Det är ju helt underbart att botanisera bland alla galgar med kläder och ta med en hel hög in i provhytten och prova och eftersom allting passar så är det bara att välja och vraka vad man vill köpa. Jo tjena, det är bland det värsta som finns! Men, det räcker väl inte att ha typ två ombyten kläder? Eller så får det göra det , vi får se hur det går idag. Tur att jag i alla fall inte har mens så magen är värre spärrballong än normalt... Håller man in den och trycker in lite här och där så kanske nåt kan passa i alla fall!! Hoppas!

Så, då var det bara det kvar då, att åka till veckodos av psykolog, som numera har blivit varannanveckodos, och så dyka in i nån käck klädaffär!! Jippi!

Kram!

Berg och dalvana...

Hej alla!

Sitter just nu och väntar på lilleman som är ute på morgonfärd med farfar i traktor. Han skulle åka traktor till dagis idag sa han, så jag hoppas att en liten färd här i byn räcker för honom så vi slipper bråka om bilfärden till dagis!! Mycket bråk är det nu... Min käre make säjer att jag och Markus bråkar så mycket för att jag frågar honom vad han vill göra hela tiden. Och kanske är det så? Men det är svårt när han, alltså Markus, är så väldans verbal och har svar på det mesta och vet vad han vill. För det mesta går det över rätt fort och det blir i alla fall som mamman vill!! Hur som helst så är det ruskigt påfrestande...

Den sjunde september har i alla fall kommit och gått igen... Nåt har startats men jag tänker inte berätta vad. Kanske kanske gör jag det sen - men just nu är det min lilla hemlis!

Oj, nu kom traktorn hem på gården igen så det är väl bara att byta fordon med min mirakelpojke och styra kosan mot dagis.

Tutbingo ikväll med fina vänner, nice!!

Kram!