Som smultron på ett litet strå...

Hejsan...

I mina dagboksanteckningar hade jag inte ens skrivit datum när jag skrev detta, men det måste vara nångång i juni i varje fall. Det här avsnitten var extremt tungt att skriva och återuppleva igen, men det är nog bara nyttigt. Micke tyckte jag var lite väl hård mot honom, men konstaterade krasst att det var ju så där det var... eller det var så som jag uppfattade situationen. Och det är nog en väsentlig skillnad...

Vi åker igen...

Del 6

Det var ett tag sen jag skrev nu, en liten resumé kanske?


Jo då, jag fick mens så det var sprutor igen.

Var och plockade ägg igen, den här gången visste vi ju hur det gick till och det kändes lika stort den här gången, men inte lika skrämmande. Efteråt skulle jag må dåligt, det visste jag ju också, men dagarna efter äggplockningen... fyförfan på ren svenska. Vi var och plockade ut ägg en måndag i maj, på lördagen, den 27 maj, skulle Mickes bror gifta sej. Och jag ska fotografera dom och vara med på bröllop, och jag mår så här? Fy! Inte kul! Någon dag efter plockningen fick vi veta att vi skulle tillbaka på lördagen och sätta in. SAMMA DAG SOM BRÖLLOPET!

Tja, det var ju bara att gilla läget och åka till Falun.

Jag mådde apdåligt...

När vi var i Falun sa Doktor S till mej när jag låg där i gynstolen. "Du mår inte så bra va?"
Jag bekräftade med ett ynkligt nej. "Jag känner det, sa han och fortsatte klämma på min stackars onda mage".
Det kändes skönt att få bekräftat på hur dåligt jag egentligen mådde för ibland tror jag att jag bara inbillar mej. Men, jag mår fantastiskt dåligt, MEN nu sitter ägget där! Och nu ska vi på bröllop, JIPPI!


Dom blev gifta, och jag gjorde ett bra fotograferingsjobb. Men hur orättvist det än kan låta så kunde det kvitta, för alla mina tankar fanns hos vårat lilla ägg i min mage!

Skulle det fungera? Jag hoppades så jag var blå!

Väntan igen! Två veckor skulle gå innan vi kunde göra graviditetstest igen. Fredagen den 9 juni skulle testet tas den här gången. På söndagen före började jag blöda - igen...


Nähä - inte den här gången heller! Micke försökte trösta, ja man, man KUNDE ju blöda, det var ju inget ovanligt.

Besvikelsen går inte att beskriva, värdelöshetskänslan tar över allt...

Doktor S hade sagt när vi satt in ägget att genom att jag mådde så dåligt var det gynnsamt för vårat ägg. Små små fragment av hopp att klamra sej fast vid.

Fredag den 9 juni 2006, tog jag det där jävla testet. Ensam den här gången, Micke var på jobbet.

Precis som jag visste, det blev inget!

Gråt, gråt, gråt... när man svart på vitt blir det negativa resultat jävligt påtagligt.

Ringde Micke på jobbet, han kom hem tidigare.
Ringde Falun och meddelade, pratade med Syster A, våran klippa på ivf Falun, naturligtvis grät jag i telefon. Hon är van.

Hon berättade om nästa steg, att vi skulle ta det lugnt och sköta om oss i sommar. Ringa vecka 32 och bestämma när och hur.

Det är ju juni nu, snacka om att augusti är ljusår härifrån. Syster A fortsatte berätta att den här gången skulle jag få medicin som gör slemhinnan tjockare, så kanske ägget fastnar bättre.

Visst ja, från äggplockningen i maj har vi frysta ägg kvar i Falun.
"Det är två som sitter på samma strå", berättar syster A.
Mm, svarar jag, och får bilder av ett havreax framför mej och små smultron på ett litet strå.
Syster A fortsätter, "Det ena ägget är lite bättre än det andra men genom att de sitter på samma så måste vi sätta in båda".

Bilderna jag får framför mej nu är, ett ägg är bättre än det andra, ok, om det fungerar den här gången då, vad blir det då? Ett och ett halvt barn? Ett barn och en extra arm? Ett barn med en tvilling inuti sej? Mardrömsscener är min hjärna bra på!

Vad hände resten av fredagen den 9 juni? Vi var på studentkalas. Fint, fint som fan! Det enda jag ville var att ligga hemma och hålla hårt hårt i Micke, gråta och förbanna orättvisan.

Lördag den 10 juni var det födelsedagsfest hos Mickes kompisar. Jag var verkligen jättesugen!! INTE! Innan vi skulle åka förvandlades jag till en obstinat tonåring...

Sur!
Arg!
Inga kläder!
Håret var skit!
Irriterad!
Hela min kropp protesterade, jag ville bara ligga och vara lessen, gärna tillsammans med Micke.

Han ville gå på fest!

Det var bordsplacering på den här festen, Brevid mej satt en gravid kvinna och mitt emot en mamma med sin baby. KUL KVÄLL!

Jag vågade inte tänka, inte prata, inte titta - all koncentration krävdes för att inte börja gråta. Det höll inte! Micke satt vid andra änden på bordet och innan det rann över tog jag mej på nåt sätt bort till honom och vi gick iväg.

Efter ett tag åkte jag hem. Micke ville stanna. Han skulle ringa så skulle jag hämta honom.

Han kom hem klockan fem på morgonen.

Jag var så jävla besviken så att det inte fanns.
Jag behövde ju honom då, jag behövde dela min oerhörda sorg med honom. Men jag tyckte att han valde bort mej, bara sket i mej. Och det gjorde ont...

Kanske bearbetar vi sorgen olika, men just då hade jag svårt att förstå det när jag kände mej sviken, bedragen och ensammast i hela världen.


Mm, jag vet inte ens så här långt efteråt vad jag ska tycka om det han gjorde. Jag bara försöker förstå att vi bearbetar sorgen olika - och att sorgen kan vara olika stor för olika människor. Vill inte på nåt sätt förringa Mickes känslor över det, jag har bara skrivit av mina anteckningar.

Kram!

Två veckors väntan över...

Hej igen!
Jag hoppas att ni som just kommit till min blogg ser att man måste börja liksom nerifrån för att få det i rätt ordning, så... Här kommer i varje fall fortsättningen.

Hej vad det går!


Del 3


Brösten värker och ömmar, men det kunde dom göra av medicinen berättade dom för mej i Falun. I magen känns inget, inget annat än fjärilar, eller kanske... kanske känner jag nåt... eller så är det bara inbillning? Det är nog bara inbillning för jag är fantastiskt bra på att bygga luftslott annars ju.

Jag tänker att jag ska försöka vara likgiltlig och inte tänka och inte hoppas för mycket. Doktor S sa att det såg jättebra ut, men chansen är ju i alla fall bara 50 procent, så det kan ju gå hur som helst. Men... eftersom jag inte försöker bry mej så mycket så spelar det ju inte så stor roll, för vi har ju ett fryst ägg i alla fall, och eftersom jag inte bryr mej så mycket så fungerar det säkert för han sa ju att man minst har femtio procents chans bla blabla bla...

Undra vem jag försökte lura?


Efter en och en halv vecka börjar jag blöda, läser att det KAN man göra.

2 dagar kvar till testet...

När jag berättar för Micke att jag blöder är all trodd likgiltlighet borta, den hade ju aldrig funnits heller annat än i min fantasi, och vi gråter. Gråter av ovisshet, av rädsla, av kärlek till varann och lite lite av hopp.

Kanske, kanske ändå, man vet ju aldrig... kanske?


Vi står ut med att vänta till torsdagkväll, den 24 november. Kissa i en burk, håll stickan i 10 sekunder, sätt på plasthuven och vänta i 3 minuter. Är det två streck är testet positivt, ett streck - inte.

Jag la testet upp och ner på tvättstället, Micke ställde äggklockan på 3 minuter. Det är länge det när man väntar...

Tankarna mal i min skalle, 'jag vet att det kommer att vara ett streck, jag bara vet, men jag hoppas, hoppas, hoppas...'

3 minuter har gått och det dags att titta.

"Kolla du", viskar Micke.
Jag bara ruskar på huvudet.

"Jo, kolla du", ber han igen.

Jag fortsätter att ruska.

"Ok", säjer han och vänder...

Ett streck - ett jävla streck - det ska ju vara två, TVÅ!

Vi tittar närmare, vrider fram och tillbaka - fortfarande ett...

Micke och jag kramar varandra hårt hårt. Det maler i skallen, 'jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte...' Sen gråter jag.

Varför? Varför fastna det inte? När 'ramlade' det ut? Varför sa han att det såg så bra ut? Varför? Har jag gjort nåt fel? Jag är så jävla värdelös att jag inte ens kan behålla ett ägg! Plågar mej själv med elaka elaka tankar samtidigt som jag tycker synd om mej själv. Och Micke, älskade vännen, förlåt... förlåt att det inte fungerade fast han sa... älskling förlåt...

Tidigare i mitt liv har jag känt en besvikelse över att inget barn har valt mej som mamma. Men på nåt sätt har jag kunnat acceptera detta eftersom jag vet hur små chanser man har att egentligen bli gravid, helst om man är som mej - strulig med mens och ägglossning.

Det här känns svårare att acceptera...

Nu hade ju det här barnet, eller det som skulle blivit ett barn, så småningom... inget val liksom. Det blev mer eller mindre dittvingat - men valde att inte stanna. Det är kanske inte meningen? Men är det inte meningen att jag ska bli mamma är ju resten av mitt liv med Micke inte heller meningen, för är det någon människa på jorden som är ämnad att vara pappa, så är det Mícke!

Som de bett om i Falun ska man ringa om berätta resultatet av graviditetstestet. Jag fick prata med syster A, och hon var ändå positiv och pratade om ägget som fanns i frysen och allt möjligt. Jag höll mej från att gråta ända tills vi skulle avsluta samtalet... "Det kommer att bli bra till slut ska du se, hoppas ni får en jättefin jul trots det här..." Då brast det för undertecknad. Hon avslutade samtalet och jag fick vara ensam med mina tårar.

Det blev jul, och det gick bra - men mådde jag särskilt bra?

Eftersom jag är en gammal mästare på att sätta upp fasader och använda masker utnyttjade jag den färdigheten till trehundra procent. Inombords var det bara kaos av känslor, kaos av tårar eller bara kaos. En förtvivlan som var så djup att det var svårt att se nån ljusning....

Det är med mycket blandade känslor som jag återigen har läst igenom detta, eftersom jag nu liksom skrivit det två gånger, en gång för hand i dagboken och sen en gång här så känns orden lite lättare att acceptera - men all besvikelse kommer tillbaka med lika starka känslor som då. Märker att det kommer att dröja ganska länge innan jag kommer fram till nutid i min blogg, så jag kan börja på riktigt... Men det här jag, eller jag och Micke, har att berätta känns för viktigt för att det ska ligga gömt i en undanstoppad dagbok. Tålamod är ju inte riktigt min grej - men den här gången ska jag försöka härda ut och vara tålmodig!

Kram!