Hej alla!
Snacka om att magen växer, herregud, det ser ut som jag ska ha barn när som helst! Men det är väl bara och hoppas att den lugnar ner sej lite. Jag vill inte ens vistas bland folk för magen är så stor... Jobbigt när folk frågar när jag ska ha för när jag säjer juli så tittar dom lite igen och kommer med nån kommentar typ, ok, men det syns redan väldigt bra. Jotack, jag vet!!
Nästa vecka ska vi på det riktiga ultraljudet, och då är jag i vecka 18. Tiden rusar som vanligt iväg. Hoppas hoppas att det ser bra ut då, och att beslutet vi tog att inte göra fostervattenprov va rätt? Med min vanliga otur så är det väl säkert nåt som är galet... Men, jag får hålla alla ben jag har i kroppen i kors och hoppas hoppas.
Jag fick i varje fall respons från Falun på mitt arga och besvikna mejl, de skulle se över sina telefonrutiner för nåt var det ju som gått fel när jag ringde och ringde. Så, nåt bra kanske det förde med sej i alla fall.
I morron ska jag till banken för att se om det går att lösa med mina företagslån på nåt sätt, jag har helt tappat gnistan och kan inte föreställa mej att fotografera en enda kund till...tyvärr. Jag har inte en aning hur jag ska få tillbaka nån gnista heller... Kanske är det så att när man har brunnit för något och slocknat så är man utbränd - och hur lätt är det att tända en använd tändsticka på plånet. Inte så lätt väl? Just nu känns det som mission impossible. Det här med sjukdom tog nog hårdare på mej än jag trodde var möjligt. Min doktor har sjukskrivit mej till sista februari, hon tyckte inte heller att jag var i skick att jobba. Jag är bara trött trött trött och lessen lessen lessen. Och så är jag så oerhört rädd om det här lilla jag har i magen så jag vet inte om jag törs... För tänk OM det skulle hända nåt när det har gått så bra så här långt. Usch, tanken är för farlig att ens ta in i hjärnan. Synd att min plånbok inte håller med när det gäller det här med att inte jobba. Jag har ingen sjukpenning heller. En av nackdelarna med att vara egen företagare i mikroskopisk skala, eller så har jag helt enkelt sysslat med välgörenhet. Stackars stackars min älskade make, han får stå ut med mej och alla mina bekymmer och allt strul jag ställer till. Han måste älska mej - annars hade han nog sparkat ut mej för länge sen. Den tanken är ju i alla fall skön, att han älskar mej. OM han nu gör det, jag måste fråga när han kommer hem från jobbet idag.
Usch för att lämna Markus på dagis på tisdagar, han är jättelessen och vill bara krama och pussa medan stora tårar trillar nerför kinderna. Jag vill följa med dej säjer han om och om igen, och fler pussar och fler kramar. Det gör vansinnigt ont i ett mammahjärta!
Nåt som är väldigt positivt är att vi har flyttat vårt sovrum en trappa upp och gjort ett helt fantastiskt lekrum till Markus. Det blev precis så bra som jag hade tänkt mej att det skulle bli. Klart han har lite leksakar kvar nere i 'sitt hörn' men mestadelen av alla prylar är samlade på ett ställe och han verkar gilla sitt nya rum också. Svärfar tyckte jag hade gjort ett lyxrum som lekrum. Och så ska det väl vara, klart mitt pojkmirakel ska ha det bästa!!
Igår frågade vi Markus om han tyckte att mammas mage var tjock, och han höll med, sen frågade jag om han visste vad jag hade i magen, hur den hade kunnat bli så tjock. Han sa att mamma ätit mycket mat... (Det är väl förvisso också sant.) Sen berätta jag att jag hade en baby i magen - då tittade han på mej, strök handen över magen och sa, där är min lillasyster. Pappa Micke frågade om det inte var en lillebror men Markus var bestämd och sa att det var en lillasyster. Vill du inte ha en lillasyster pappa, frågade han Micke. Jodå, Micke svarade att det kunde han tänka sej. I morse ville han också krypa in i magen till sin lillasyster, men konstaterade att han inte skulle få plats. Men han tyckte att hon kunde komma ut nu... Det är svårt att förklara för en väldigt klok liten två och ett halvt åring det där med barn i magen, men det ger sej nog.
Nej, nu måste jag gå och kika om min deg, alltså min riktiga bulldeg, har jäst nåt. Här ska det bli bullar i ugnen. Tänkte få utlopp för lite dåliga tankar som spökar i skallen genom att ge mej på och knåda och kavla lite. Funkar det tror du? Det blir ju i alla fall gott när det är klart!
Kram!
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
tisdag 26 januari 2010
fredag 27 februari 2009
Inskolning på dagis
Hejsan!
Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?
Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!
Inskolning…
Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.
Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…
Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…
Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.
Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.
Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…
Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…
Kram!
Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?
Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!
Inskolning…
Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.
Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…
Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…
Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.
Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.
Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…
Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…
Kram!
lördag 7 februari 2009
Förundran och beundran...
Del 28
Den 14 april 2008
Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.
Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.
Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?
Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.
I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 14 april 2008
Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.
Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.
Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?
Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.
I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Du säjer mamma...
Del 26
Den 10 februari 2008
Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!
Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.
Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 10 februari 2008
Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!
Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.
Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Tomten jag vill ha en riktig jul...
Del 25
Julaftonsnatten 2007
Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.
Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.
Julaftonsnatten 2007
Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.
Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.
Nutid - nästan...
Hej alla!
I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...
Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.
Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.
Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?
Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!
Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?
Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!
Kram!
Den 7 februari 2009
Idag är det två dagar sen jag började med den här bloggen... Men det känns som väldigt längesen eftersom jag har spenderat ganska många timmar här framför datorn med att skriva av mina dagboksanteckningar... Jag är snart klar med det, för helt plötsligt slutade jag att skriva. Vet inte varför, det bara hände. Synd att jag inte visste om det här bloggandet från början - för då har jag ju kanske hållit i dagboksskrivandet på ett annat sätt. Men, ibland, eller oftast, blir det ju inte som man tänkt sej...I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...
Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.
Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.
Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?
Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!
Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?
Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!
Kram!
fredag 6 februari 2009
Motsatsen till kärlek...
Del 23
Den 13 november 2007
Din mamma och pappa är i alla fall bra på nånting tillsammans... Att vara tysta. Att tiga ihjäl varann - gå runt varann - ignorera...
Vad är motsatsen till kärlek? Mitt svar - att ignorera...
Va fan håller vi på med egentligen?
Stackars stackars dej älskade barn, varför ska du redan komma i kläm mellan två så kallade vuxna?
Mamma älskar älskar dej Markus - ovillkorslöst.
Mamma älskar älskar din pappa - just nu lite mer komplicerat - varför?
Den 13 november 2007
Din mamma och pappa är i alla fall bra på nånting tillsammans... Att vara tysta. Att tiga ihjäl varann - gå runt varann - ignorera...
Vad är motsatsen till kärlek? Mitt svar - att ignorera...
Va fan håller vi på med egentligen?
Stackars stackars dej älskade barn, varför ska du redan komma i kläm mellan två så kallade vuxna?
Mamma älskar älskar dej Markus - ovillkorslöst.
Mamma älskar älskar din pappa - just nu lite mer komplicerat - varför?
För kärlekens skull...
Del 22
Den 6 november 2007, snart 7:e
Nu har Markus blivit ditt namn - i kyrkan i söndags. Det gick hur bra som helst. Du tittade på prästen och såg ut som om du begrep vartenda ord han sa, och det gjorde du kanske - du förstår mer än vad vi tror lilleman. Mamma och pappa blev gifta också, det gick också bra, det var ju i hemlighet men de flesta hade nog anat men vad gjorde det? Jag och Micke gifte oss för vår skull, för din skull och för kärlekens skull.
Vi älskar dej Markus, pappa och jag, kom alltid alltid ihåg.
Den 6 november 2007, snart 7:e
Nu har Markus blivit ditt namn - i kyrkan i söndags. Det gick hur bra som helst. Du tittade på prästen och såg ut som om du begrep vartenda ord han sa, och det gjorde du kanske - du förstår mer än vad vi tror lilleman. Mamma och pappa blev gifta också, det gick också bra, det var ju i hemlighet men de flesta hade nog anat men vad gjorde det? Jag och Micke gifte oss för vår skull, för din skull och för kärlekens skull.
Vi älskar dej Markus, pappa och jag, kom alltid alltid ihåg.
Tala om vad man känner...
Del 21
Den 31 oktober 2007
Tjatar som vanligt - oj va längesen jag skrev - oj vad tiden går fort...
Bara att konstatera fakta - stör det mej så mycket så får jag väl skriva oftare, och tiden, den får jag väl ta till vara på bättre. Så!
Fyra månader och några dar nu älskling. Storpojken har börjat äta gröt och frukt. Du gapar och smackar och tycker att det är jättegott. Skönt! Faktiskt tycker jag att det är skönt att du börjat med lite annan mat än bara amningen, du behöver tid med andra och jag behöver tid med mej... Amningen kommer förhoppningsvis att hålla i sej ett tag till, men jag blir inte helt oumbärlig...
Ikväll var jag och handla till dopet och bröllopet på söndag och du och pappa var ensamma hemma. Tydligen hade du varit jättelessen och gråtit länge länge och när jag kom hem så var din pappa väldigt lessen för att han inte kunnat trösta dej. Jag försökte få honom att berätta om hur han kände sej, men inte... han fortsatte bara att vara lessen och sluten och tyst resten av kvällen. Just då kändes det jävligt onödigt att jag ska gå och prata med psykolog och försöka må bättre om han inte ens kan prata EN gång... Fattar han inte - nej tydligen inte - att jag tror att det är mej han är lessen på, att det är mitt fel att Markus var otröstlig, och att jag nog ska vara hemma jämt jämt.
Fan, jag som precis börjat tänka lite positivare, börjat ta tag i saker, i alla fall här hemma och så sakteliga på jobbet... Jag behövde inte det här nu - varför kan han inte förstå att det är skönt att säja med munnen vad man känner och tänker - hur fan ska han förstå det förresten? - det har ju tagit mej nästan fyrtio år, och jag förstår nog inte heller... Undra varför jag ska krångla till det så förbannat hela tiden, och förstora bagateller till jättegrejer när det skulle kunna vara så lätt?
Hmm, när jag började skriva dagbok om våra livsresor var det ju för att komma ihåg hur otroligt lyckliga vi var - men när jag bläddrar tillbara verkar det mest ha varit elände - tråkigt!
Men, hur eländigt det än kan låta och verka så finns det inga som är lyckligare för vi har ju dej killen, än vad vi är. Varje ögonblick med dej är ett äventyr - ibland skrämmande - ibland lugnt. Nu är det ganska spännande och se om du kan ha dopklänningen på söndag. Det är ju helt plötsligt dags för den stora stora dagen, när du ska få dina namn och jag och pappa ska få varann.
För trots allt strul och dåligt mående, alla missförstånd och meningsskiljeheter så älskar vi varann - och egentligen är väl det det enda som räknas?
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, av hela mitt hjärta, glöm aldrig aldrig...
Den 31 oktober 2007
Tjatar som vanligt - oj va längesen jag skrev - oj vad tiden går fort...
Bara att konstatera fakta - stör det mej så mycket så får jag väl skriva oftare, och tiden, den får jag väl ta till vara på bättre. Så!
Fyra månader och några dar nu älskling. Storpojken har börjat äta gröt och frukt. Du gapar och smackar och tycker att det är jättegott. Skönt! Faktiskt tycker jag att det är skönt att du börjat med lite annan mat än bara amningen, du behöver tid med andra och jag behöver tid med mej... Amningen kommer förhoppningsvis att hålla i sej ett tag till, men jag blir inte helt oumbärlig...
Ikväll var jag och handla till dopet och bröllopet på söndag och du och pappa var ensamma hemma. Tydligen hade du varit jättelessen och gråtit länge länge och när jag kom hem så var din pappa väldigt lessen för att han inte kunnat trösta dej. Jag försökte få honom att berätta om hur han kände sej, men inte... han fortsatte bara att vara lessen och sluten och tyst resten av kvällen. Just då kändes det jävligt onödigt att jag ska gå och prata med psykolog och försöka må bättre om han inte ens kan prata EN gång... Fattar han inte - nej tydligen inte - att jag tror att det är mej han är lessen på, att det är mitt fel att Markus var otröstlig, och att jag nog ska vara hemma jämt jämt.
Fan, jag som precis börjat tänka lite positivare, börjat ta tag i saker, i alla fall här hemma och så sakteliga på jobbet... Jag behövde inte det här nu - varför kan han inte förstå att det är skönt att säja med munnen vad man känner och tänker - hur fan ska han förstå det förresten? - det har ju tagit mej nästan fyrtio år, och jag förstår nog inte heller... Undra varför jag ska krångla till det så förbannat hela tiden, och förstora bagateller till jättegrejer när det skulle kunna vara så lätt?
Hmm, när jag började skriva dagbok om våra livsresor var det ju för att komma ihåg hur otroligt lyckliga vi var - men när jag bläddrar tillbara verkar det mest ha varit elände - tråkigt!
Men, hur eländigt det än kan låta och verka så finns det inga som är lyckligare för vi har ju dej killen, än vad vi är. Varje ögonblick med dej är ett äventyr - ibland skrämmande - ibland lugnt. Nu är det ganska spännande och se om du kan ha dopklänningen på söndag. Det är ju helt plötsligt dags för den stora stora dagen, när du ska få dina namn och jag och pappa ska få varann.
För trots allt strul och dåligt mående, alla missförstånd och meningsskiljeheter så älskar vi varann - och egentligen är väl det det enda som räknas?
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, av hela mitt hjärta, glöm aldrig aldrig...
Handlingsförlamad liksom...
Del 20
Den 3 oktober 2007
Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.
Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?
Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.
Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?
Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Den 3 oktober 2007
Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.
Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?
Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.
Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?
Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mardrömmar...
Del 19
Den 4 september 2007, som hinner bli den 5:e
I natt får vi sova själva, du och jag Markus, för pappa är på jobb i Småland. Gammelmoster Solan var här och höll oss sällskap och såg till att jag kom ner i duschen. Jag glömmer bort att tala om för henne hur mycket det betyder och hur tacksam jag är för att hon alltid ställer upp. Det är fler som jag skulle behöva tala om det för - men orden liksom fastnar i halsen. Hur ska vi kunna tacka alla som ställer upp på oss tycker du?
Igår var jag och pratade med en psykolog också, du var med förstås. Där pratade jag om alla hemska tankar jag har om mej själv, tankar som är så hemska att dom inte ens går att skriva ner. Jag pratade också om min drömmar, jag drömmer att jag har så mycket omkring mej som ska göras, människor som pockar på min uppmärksamhet och så vidare, så att nånstans i det här kaoset i drömmen händer det dej fruktansvärda saker min älskling, för att mamma inte hinner med... Det är vidriga drömmar som gör att jag inte törs sova för jag vill inte drömma sånt här nåt mer.
...gråter för mycket för att skriva mer nu...
Mamma älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa och saknar honom nåt oerhört just nu - får krama hans kudde och dej lilleman.
Visst ja, idag tog du nappen riktigt bra och du vände dej nästan själv...
Den 4 september 2007, som hinner bli den 5:e
I natt får vi sova själva, du och jag Markus, för pappa är på jobb i Småland. Gammelmoster Solan var här och höll oss sällskap och såg till att jag kom ner i duschen. Jag glömmer bort att tala om för henne hur mycket det betyder och hur tacksam jag är för att hon alltid ställer upp. Det är fler som jag skulle behöva tala om det för - men orden liksom fastnar i halsen. Hur ska vi kunna tacka alla som ställer upp på oss tycker du?
Igår var jag och pratade med en psykolog också, du var med förstås. Där pratade jag om alla hemska tankar jag har om mej själv, tankar som är så hemska att dom inte ens går att skriva ner. Jag pratade också om min drömmar, jag drömmer att jag har så mycket omkring mej som ska göras, människor som pockar på min uppmärksamhet och så vidare, så att nånstans i det här kaoset i drömmen händer det dej fruktansvärda saker min älskling, för att mamma inte hinner med... Det är vidriga drömmar som gör att jag inte törs sova för jag vill inte drömma sånt här nåt mer.
...gråter för mycket för att skriva mer nu...
Mamma älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa och saknar honom nåt oerhört just nu - får krama hans kudde och dej lilleman.
Visst ja, idag tog du nappen riktigt bra och du vände dej nästan själv...
Varje betydelsefull sekund...
Del 18
Den 26 augusti 2007
Oj, tiden går verkligen fort! Såg att det var mer än två veckor sen jag skrev nåt sist. Det bara ramlar på liksom och varje sekund med dej är så betydelsefull, så viktig - så viktig...
I fredags blev du två månader, gick två månader verkligen så här fort när du låg i magen? Ja, det gjorde dom kanske? Du växer så det knakar och det känns som om du och jag har börjat lära känna varann lite nu. Fast när jag tror att jag vet hur du ska bete dej, gör du på ett helt annat sätt och överraskar mej gång på gång. Jag tror att du känner mej bättre än jag känner dej, eller att du genomskådar mej på nåt sätt. Det ser i alla fall så ut när jag ger dej mat - när du ligger vid mitt bröst och äter och jag låter tankarna dra iväg med mej - då känner jag att du tittar på mej och när jag möter din blick och du ger mej det underbaraste av alla leenden. Då är hjärtat stort och det känns som om du vet allt om mej...
Jag har också hunnit bli 38 sen jag skrev sist och tankarna på att ge dej syskon blir fler och fler. Tiden går... MIN fullkomligen rusar med ljusets hastighet...hinner vi? Huvudsaken är just nu att vi har dej lilleman, huvudsaken att du har oss.
Mamma och pappa älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Den 26 augusti 2007
Oj, tiden går verkligen fort! Såg att det var mer än två veckor sen jag skrev nåt sist. Det bara ramlar på liksom och varje sekund med dej är så betydelsefull, så viktig - så viktig...
I fredags blev du två månader, gick två månader verkligen så här fort när du låg i magen? Ja, det gjorde dom kanske? Du växer så det knakar och det känns som om du och jag har börjat lära känna varann lite nu. Fast när jag tror att jag vet hur du ska bete dej, gör du på ett helt annat sätt och överraskar mej gång på gång. Jag tror att du känner mej bättre än jag känner dej, eller att du genomskådar mej på nåt sätt. Det ser i alla fall så ut när jag ger dej mat - när du ligger vid mitt bröst och äter och jag låter tankarna dra iväg med mej - då känner jag att du tittar på mej och när jag möter din blick och du ger mej det underbaraste av alla leenden. Då är hjärtat stort och det känns som om du vet allt om mej...
Jag har också hunnit bli 38 sen jag skrev sist och tankarna på att ge dej syskon blir fler och fler. Tiden går... MIN fullkomligen rusar med ljusets hastighet...hinner vi? Huvudsaken är just nu att vi har dej lilleman, huvudsaken att du har oss.
Mamma och pappa älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Namnsdagsbarn...
Del 17
Den 10 augusti 2007
Idag har ni namnsdag, du och din pappa. Du heter Lars som första namn, efter din farfar och pappa. Och idag är det din allra första namnsdag! Ditt andra namn är Erik efter min pappa och farfar.
Grattis mina båda älsklingar.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa, glöm aldrig aldrig.
Den 10 augusti 2007
Idag har ni namnsdag, du och din pappa. Du heter Lars som första namn, efter din farfar och pappa. Och idag är det din allra första namnsdag! Ditt andra namn är Erik efter min pappa och farfar.
Grattis mina båda älsklingar.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa, glöm aldrig aldrig.
Min sovande skönhet...
Del 16
Den 7 augusti 2007
Ligger och tittar på dej när du sover - igen - kan nog aldrig se mej mätt? Väntar på att du ska vakna, du vill nog ha lite mer mat, och sen ska vi åka iväg så att pappa får skriva på faderskapspapper. Löjligt egentligen, men lagar är lagar.
Mat förresten! Du håller på att växa om oss, min stora lilla kille! Varför så bråttom? Kommer du att hoppa över att lära dej att gå utan bara resa dej och springa direkt?
Var och hämtade bilder igår, bland annat från BB. Var det verkligen bara sex veckor sen? Känns som en fanastisk evighet sen och jag fortfarande inte förstå hur vi klarade oss innan vi hade dej Markus, vad tusan gjorde vi då? Men tiden går så fort nu, och jag hoppas att vi hinner med...
Har redan ångest för jobbet i slutet av veckan...hela min kropp protesterar...men jag vet ju att det går bra bara jag är där, eller bra - det måste gå!
Nej min lilla sovande skönhet, jag måste ta och väcka dej nu om vi ska hinna i tid till din pappas viktigaste signatur i livet!
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Den 7 augusti 2007
Ligger och tittar på dej när du sover - igen - kan nog aldrig se mej mätt? Väntar på att du ska vakna, du vill nog ha lite mer mat, och sen ska vi åka iväg så att pappa får skriva på faderskapspapper. Löjligt egentligen, men lagar är lagar.
Mat förresten! Du håller på att växa om oss, min stora lilla kille! Varför så bråttom? Kommer du att hoppa över att lära dej att gå utan bara resa dej och springa direkt?
Var och hämtade bilder igår, bland annat från BB. Var det verkligen bara sex veckor sen? Känns som en fanastisk evighet sen och jag fortfarande inte förstå hur vi klarade oss innan vi hade dej Markus, vad tusan gjorde vi då? Men tiden går så fort nu, och jag hoppas att vi hinner med...
Har redan ångest för jobbet i slutet av veckan...hela min kropp protesterar...men jag vet ju att det går bra bara jag är där, eller bra - det måste gå!
Nej min lilla sovande skönhet, jag måste ta och väcka dej nu om vi ska hinna i tid till din pappas viktigaste signatur i livet!
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jobbångest...
Del 15
Den 31 juli 2007
Tänkte att jag skulle skriva i söndags, men som vanligt rusade tiden ifrån mej. Jag var i och för sej väldigt trött då, gick och la mej vid nio... Du var också trött. Vu hade varit i Furuvik. Nästan hela släkten faktiskt... det var du och jag, pappa, moster Malin och hennes Micke, mormor, gammelmoster Solan, Sussi, Frida, Billy, gammelmoster Anneli, Anna, Ida, Robin, Anette, Tobbe och Isak. Pappa åkte karusell av bara den, men du och jag tog det rätt lugnt... Eller lugnt och lugnt, när vi kommer ihop allihopa så känns det alltid som det är stress... Hit och dit, fram och tillbaka och fort ska det gå! Jag kände mej stressad på grund av alla andra hela dagen. Hann du äta klart nångång lilla stackare?
I lördags var det dags för mamma och jobba igen, moster Malin var med och skjutsade dej i vagnen. Du sov hela eftermiddagen. Synd att det inte hjälper mammas dåliga samvete bara! Vafan tänkte jag på när jag ville jobba - eller ville och ville - har på nåt vis inget val när man är egen företagare. Men jag vill inte längre, bryr mej inte - skiter i det, eller nej, det gör jag ju inte heller... men allt annat jag gör än att spendera tiden med dej känns oviktigt. Helt oviktigt! Men jag måste bita ihop och försöka, i alla fall augusti och september, sen i oktober ska jag försöka vara helt ledig - bara du och jag killen, hela dagarna.
Nej, nu måste mamma släcka och försöka sova ett tag innan du vaknar och vill ha mat.
Mamma älskar dej och din pappa, kom alltid alltid ihåg.
Den 31 juli 2007
Tänkte att jag skulle skriva i söndags, men som vanligt rusade tiden ifrån mej. Jag var i och för sej väldigt trött då, gick och la mej vid nio... Du var också trött. Vu hade varit i Furuvik. Nästan hela släkten faktiskt... det var du och jag, pappa, moster Malin och hennes Micke, mormor, gammelmoster Solan, Sussi, Frida, Billy, gammelmoster Anneli, Anna, Ida, Robin, Anette, Tobbe och Isak. Pappa åkte karusell av bara den, men du och jag tog det rätt lugnt... Eller lugnt och lugnt, när vi kommer ihop allihopa så känns det alltid som det är stress... Hit och dit, fram och tillbaka och fort ska det gå! Jag kände mej stressad på grund av alla andra hela dagen. Hann du äta klart nångång lilla stackare?
I lördags var det dags för mamma och jobba igen, moster Malin var med och skjutsade dej i vagnen. Du sov hela eftermiddagen. Synd att det inte hjälper mammas dåliga samvete bara! Vafan tänkte jag på när jag ville jobba - eller ville och ville - har på nåt vis inget val när man är egen företagare. Men jag vill inte längre, bryr mej inte - skiter i det, eller nej, det gör jag ju inte heller... men allt annat jag gör än att spendera tiden med dej känns oviktigt. Helt oviktigt! Men jag måste bita ihop och försöka, i alla fall augusti och september, sen i oktober ska jag försöka vara helt ledig - bara du och jag killen, hela dagarna.
Nej, nu måste mamma släcka och försöka sova ett tag innan du vaknar och vill ha mat.
Mamma älskar dej och din pappa, kom alltid alltid ihåg.
Ett leende...
Del 14
Den 24 juli 2007
En månad idag, grattis älskade vännen!
Idag log du mot mamma, på riktigt. Du log och jag grät...
Hjärtat är så så stort.
Mamma och pappa älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 24 juli 2007
En månad idag, grattis älskade vännen!
Idag log du mot mamma, på riktigt. Du log och jag grät...
Hjärtat är så så stort.
Mamma och pappa älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Varje dag är en gåva...
Hejsan!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...
Så, då gör jag väl det!
Del 13
Den 22 juli 2007
Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.
Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!
Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!
Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.
Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.
Kram!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...
Så, då gör jag väl det!
Del 13
Den 22 juli 2007
Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.
Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!
Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!
Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.
Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.
Kram!
En cigarr till pappan...
Hej alla!
Det är ju lite konstigt att lägga ut såna här gamla saker... fast dom är ju ack så viktiga för mej... därför så kommer dom ut till allmän beskådan så här långt senare... Jag är skitsugen att skriva av mej om sånt som händer varje dag nu... så, vilken dag som helst så slipper ni läsa om gammalt skit... då blir det ny skit a tt läsa om!
Del 12
Den 15 juli 2007
Igår fick pappa Micke äntligen sin cigarr! Även kallad för snorkel eftersom kusinbarnet tyckte det såg ut som en sådan när Micke stoppat den innanför solskärmen. När han satt där, mitt i en svensk sommarkväll, i en solstol med en öl, en rökig maltwhisky och puffade på sin cigarr, såg han ordentligt nöjd ut. Men det var väl inte så konstigt, han hade ju världens bästa anledning att fira - nämligen DEJ Markus!
Egentligen skulle vi inte behöva sådana attribut för att fira, för vi firar varje sekund med dej älskling.
Tänkte också passa på att berätta att du har tur du killen, att ha världens bästa pappa! Även om mamma har åkte ner ett pinnhål numer på hans popularitetsstege sen du kom till världen. Men det gör mej faktiskt inget - du ligger allra högst upp på min också! Om det nu kan vara möjligt så älskar jag din pappa mer och starkare, eller hur jag nu ska försöka förklara, sen vi fick dej. Känner en större respekt för honom på något vis...
Vi har bestämt oss för att vi ska döpa dej den 4 november, och samtidigt ska vi gifta oss, din pappa och jag. Fränt va? Kanske dumt att inte vänta tills du kan vara med och fira bröllopet, eller... klart - du ÄR ju med, men... äh du fattar vad jag menar. Känns som om vi inte kan vänta längre - det är våran tur nu! Vi har haft lite tidigare incidenter med bröllopsdatum som krockat och så vidare... och när vi var mitt i kämpandet med att bli gravida kändes det inte som läget var rätt. Du är ju det största beviset på vår kärlek till varann, men ritualen och löftena känns också viktiga... Hade jag fått bestämma själv hade jag nog inte valt att gifta mej i kyrkan, men stället har egentligen ingen betydelse - utan att jag och din pappa lovar att älska varandra i nöd och lust. Dessutom kommer vi att dela samma efternamn, alla tre, precis som i en riktig familj. Det har mamma alltid velat vara del i, en riktig familj...
Mamma och pappa älskar varann och dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Kram!
Det är ju lite konstigt att lägga ut såna här gamla saker... fast dom är ju ack så viktiga för mej... därför så kommer dom ut till allmän beskådan så här långt senare... Jag är skitsugen att skriva av mej om sånt som händer varje dag nu... så, vilken dag som helst så slipper ni läsa om gammalt skit... då blir det ny skit a tt läsa om!
Del 12
Den 15 juli 2007
Igår fick pappa Micke äntligen sin cigarr! Även kallad för snorkel eftersom kusinbarnet tyckte det såg ut som en sådan när Micke stoppat den innanför solskärmen. När han satt där, mitt i en svensk sommarkväll, i en solstol med en öl, en rökig maltwhisky och puffade på sin cigarr, såg han ordentligt nöjd ut. Men det var väl inte så konstigt, han hade ju världens bästa anledning att fira - nämligen DEJ Markus!
Egentligen skulle vi inte behöva sådana attribut för att fira, för vi firar varje sekund med dej älskling.
Tänkte också passa på att berätta att du har tur du killen, att ha världens bästa pappa! Även om mamma har åkte ner ett pinnhål numer på hans popularitetsstege sen du kom till världen. Men det gör mej faktiskt inget - du ligger allra högst upp på min också! Om det nu kan vara möjligt så älskar jag din pappa mer och starkare, eller hur jag nu ska försöka förklara, sen vi fick dej. Känner en större respekt för honom på något vis...
Vi har bestämt oss för att vi ska döpa dej den 4 november, och samtidigt ska vi gifta oss, din pappa och jag. Fränt va? Kanske dumt att inte vänta tills du kan vara med och fira bröllopet, eller... klart - du ÄR ju med, men... äh du fattar vad jag menar. Känns som om vi inte kan vänta längre - det är våran tur nu! Vi har haft lite tidigare incidenter med bröllopsdatum som krockat och så vidare... och när vi var mitt i kämpandet med att bli gravida kändes det inte som läget var rätt. Du är ju det största beviset på vår kärlek till varann, men ritualen och löftena känns också viktiga... Hade jag fått bestämma själv hade jag nog inte valt att gifta mej i kyrkan, men stället har egentligen ingen betydelse - utan att jag och din pappa lovar att älska varandra i nöd och lust. Dessutom kommer vi att dela samma efternamn, alla tre, precis som i en riktig familj. Det har mamma alltid velat vara del i, en riktig familj...
Mamma och pappa älskar varann och dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Kram!
Att hjärtat är så stort...
Hejsan!
Jag bara fortsätter att minnas...
Del 11
Den 11 juli, strax efter åtta på morgonen...
Du sover Markus, nöjd och mätt. Motvilligt gick din pappa till jobbet idag, hans tio dagar av ledighet var slut. Han längtar nog lika mycket efter dej som jag gör nu - fast jag behöver bara sträcka ut armen så når jag dej. Jag skulle vilja ha dej i famnen hela tiden, titta på dej dygnet runt och bara insupa dej. Men det går ju naturligtvis inte. Du mår nog bäst av en stunds sömn i din egen säng och jag måste ju även göra lita annat som inte sköter sej själv.
Innan du kom till oss hade jag inte en aning om att hjärtat var så stort. Och det verkar bara fortsätta växa i samma rasande takt som dej. Jag förbannar mej själv över att jag väntade så länge innan du kom men, kanske var det meningen? Klart att det var... Du kom till oss i precis rätt tid, och vi ska vara rädda om den tiden, ta vara på den och utnyttja den till fullo.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Kram!
Jag bara fortsätter att minnas...
Del 11
Den 11 juli, strax efter åtta på morgonen...
Du sover Markus, nöjd och mätt. Motvilligt gick din pappa till jobbet idag, hans tio dagar av ledighet var slut. Han längtar nog lika mycket efter dej som jag gör nu - fast jag behöver bara sträcka ut armen så når jag dej. Jag skulle vilja ha dej i famnen hela tiden, titta på dej dygnet runt och bara insupa dej. Men det går ju naturligtvis inte. Du mår nog bäst av en stunds sömn i din egen säng och jag måste ju även göra lita annat som inte sköter sej själv.
Innan du kom till oss hade jag inte en aning om att hjärtat var så stort. Och det verkar bara fortsätta växa i samma rasande takt som dej. Jag förbannar mej själv över att jag väntade så länge innan du kom men, kanske var det meningen? Klart att det var... Du kom till oss i precis rätt tid, och vi ska vara rädda om den tiden, ta vara på den och utnyttja den till fullo.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
