Sökes: Skratt. Finnes: Tårar.

Jag är i desperat behov av skratt och glädje innan jag fullkomligt drunknar i alla mina tårar.

Hej alla!

I början av 2005 när jag och Micke insåg att vi inte kunde få barn själva - utan behövde hjälp, det var då det började... eller slutade... äh, ni fattar snart!! För mej alltså, jag kan bara föra min egen talan.

Jag har hela mitt liv 'kunnit själv' av en del olika anledningar, och det mesta 'kan själv' sitter kvar och jag försöker på alla sätt jag kan innan jag ber om hjälp, eller så struntar jag i det eftersom jag inte KAN be om hjälp... När det kom till att skaffa barn hade jag inget val, där kunde jag inte prova några andra sätt, kunde inte 'kan själv' den gången hur jag än betedde mej... Det var tokfarligt! Skulle JAG släppa kontrollen och behöva lita på andra än mej själv... Nej men det kan jag ju inte, jag vet ju att jag hela tiden blir sviken - det har jag ju alltid blivit annars... för att göra en vääääldigt lång historia kort... Där, nånstans i början av 2005 tappade jag bort mej själv...och framför allt tappade jag min glädje och livsgnista...tappade tron fullständigt på mej själv eftersom jag inte kunde hur fan jag än gjorde... Jag hade aldrig gjort det tidigare i mitt liv, utan ALLTID haft full kontroll, ALLTID haft supermasken på och KLARAT allt som jag stod inför... Helt plötsligt behövde jag lägga mitt liv i nån annans händer, behövde jag lita på andra människor - jag som aldrig litat på nån, för ingen gick att lita på, alla bara sårade mej som jag försökte känna tillit för....

Hos mej var den här kontrollkänslan liktydlig med glädje, bland annat... och den har jag tappat...och jag behöver massor av hjälp att hitta den igen. Nu har jag bara tårar, och jag känner mej alltid lessen - även om jag skrattar... När jag tittar mej i spegeln, dom är väldigt FÅ dom gångerna, men det händer... ser jag bara nånting fruktansvärt LEDSET som jag inte orkar eller vill titta på. Min kontrollerande sida säjer åt mej att skratta - fast inuti gråter jag...

Nån som vill byta?

Kram!

Min lilla skrotunge...

Hej alla!

Jag har haft städnoja, eller har haft, den håller i sej... Jag har städat övervåningen på huset och konstaterat att vi har varken använt eller varit på den våningen sen vi fick Markus... Har vi för stort hus då? Hur som helst så har jag kastat gammalt skräp, nytt också för den delen som bara ligger och tar plats - för det har inte blivit använt och kommer med all säkerhet inte att användas heller. Nu är det ju i och för sej försent för nu är det borta! Å herreguuuud alltså, va skönt det är att kasta bort! Jag har skrivit in i almanackan att det ska städas - då kan jag liksom inte slingra mej och strunta i det, kändes konstigt när jag skrev det, men det verkar funka! Fast nu tycker jag att det är så roligt så det går av bara farten liksom. Ska ge mej på källaren den här veckan - fast där är mitt städutrymmer lite mer begränsat för där finns massor med saker som är makens - och han får kasta sin skit själv! Jag ger mej på det jag kan - härligt!

Våran lilla älskling har sovit hos farmfor och farfar också, första gången han förärade dom med en övernattning. Det hade gått bra och han hade mer eller mindre sovit tvärs över farmor! Fast hu vad jag saknar honom när han är borta - det går inte en sekund utan att jag tänker på honom och vad han gör och säjer. Men det är nog nyttigt båder för mamman och pojken att tillbringa lite tid ifrån varann. Det var jätteskönt att han var där så jag fick städa vidare och Micke fick pyssla med vad han nu gjorde. Jo, laga min bil...så idag har den gått rätt igenom besiktningen. Inte illa av den gamla plåtburken!! Markus har varit jättedålig på att äta nu ett tag - men det verkar han börja ta igen nu, för nu vill han ha mat hela tiden. Så farmor och farfar var lite förbluffade över den goda aptiten, skönt att höra för en hönsmamma som mej! Han hade badat i deras badkar också, med massor av skum...egentligen skulle han nog ha blivit en fist för fick han välja skulle stor del av hans vakna tid tillbringas i plurret! Nackdelen när han har varit borta är att han är så fruktansvärt mammig - inget annat eller ingen annan duger. Han är inte riktigt lessen utan det är mer gnäll... Och det känns jättejobbigt... men det är väl bara så det ska vara och jag får finna mej idet!

Jag och Micke var och bowlade med goda vänner på lördagen, det är ju skitroligt och rätt lagom nivå på idrottsutövning för min del... nuförtiden vill säja. Usch, undra om jag ska skriva in träning i almanackan också...för nu är jag less på allt överflöd som sitter på min kropp...undra just om jag är lika disciplinerad med att träna som jag är med att städa. Ska prova!

Kram!

Inskolning på dagis

Hejsan!

Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?

Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!

Inskolning…

Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.

Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…

Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…

Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.

Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.

Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…

Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…

Kram!

Nutid - nästan...

Hej alla!

Den 7 februari 2009

Idag är det två dagar sen jag började med den här bloggen... Men det känns som väldigt längesen eftersom jag har spenderat ganska många timmar här framför datorn med att skriva av mina dagboksanteckningar... Jag är snart klar med det, för helt plötsligt slutade jag att skriva. Vet inte varför, det bara hände. Synd att jag inte visste om det här bloggandet från början - för då har jag ju kanske hållit i dagboksskrivandet på ett annat sätt. Men, ibland, eller oftast, blir det ju inte som man tänkt sej...


I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...

Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.

Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.

Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?

Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!

Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?

Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!


Kram!