Drunknar...

Hej alla!

Jag har liksom fastnat, gått in i väggen, blivit utbränd - eller vad man nu ska kalla min handlingsförlamning. Hur som helst så fixar jag inte att ta mej för med nånting... Jag som kom igång så bra med all städning och fönsterputsning. Tyckte att livet kändes rätt ok där ett tag och trodde att den känslan skulle hålla i sej... Så blev inte fallet!

Nu står jag helst still och bara tittar på, vet inte hur jag ska kunna förmå mej att ta tag i nånting, det finns varken ork eller vilja, inte ens lite lite lust... Rent logiskt vet jag hur jag ska göra för att komma över det här, men ibland synkar inte tanke och handling och allting känns för övermäktigt för att ta tag i... Såna enkla och basala saker som att duscha, laga mat, tänka, dammsuga, leka med Markus, jobba - funkar bara inte. Jag skulle vilja pausa världen ett tag och försöka hitta gnistan igen, så att inget går till spillo av den dyrbara tiden vi har, men jag vet ju att det inte fungerar. Det hjälper inte att den här handlingsförlamningskänslan som jag har ger ett ofantligt stort dåligt samvete också. Dåligt samvete gentemot alla runt omkring mej, mina kunder och framför allt mot mej själv... Kanske är det bara en släng av vårtrötthet eller nåt ditåt? Kanske kommer jag igen när våren har kommit lite längre, för här vill jag inte vara...orkar inte.

Med den här handlingsförlamningskänslan kommer också en oro för framtiden, eller för nästa dag...hur ska jag få in pengar, hur ska jag få mer kunder, hur ska vi ha råd med rusten i farstun, hur länge räcker ett blöjpaket till Markus, när har jag råd att köpa nya, han skulle behöva ett par till skor också, ska jag få nåt av sommarjobben jag sökt, vill jag ha företaget kvar... Säkerligen helt naturliga och vanliga tankar - men för mej är varje tanke som en avgrund och jag vet inte hur jag ska komma upp?

Bara att hålla näsan ovanför vattenytan för att inte drunkna i alla tankar tar all min energi nu, och jag har inte en aning hur jag ska komma därifrån.

Kram!

PS. Jag tackar alla högre makter för Markus, igår kväll precis innan han somna så sa han, Majkus älsklar mamma. Mamma älskar dej också Markus, mest av allt.

Tack för mat & kaffe...

Hejsan alla!

Igår var jag hemma och var mammaledig! Försöker alltid att vara supermamma men just nu är det svårt... för jag har en liten kille som testar allting. Och hur irriterad kan man bli på en sån liten älskling egentligen?? Skitjobbigt är det när vad man än säjer eller gör inte hjälper... Min vokabulär blir mer och mer NEJ! AJA BAJA! AKTA! INTE!...suck! Markus och jag gör inget annat än strider just nu, och det känns skit! Det spär verkligen på det dåliga samvetet man har... Hur ska jag kunna förklara för honom att vägguttagena verkligen ÄR farliga? Låta honom få en stöt? Hur ska jag kunna förklara att spisen ÄR jättevarm? Låta honom bränna sej? Suck suck, jag får nog fortsätta säja nej och aja baja ett tag till. Men jag känner mej som världens sämsta mamma i alla fall - fast jag vill vara den bästa!

Efter ett par timmars bråk igår förmiddag packade vi in oss i bilen och åkte hem till Solan. Där hade vi tur och fick mat och fika, och Markus sov på hennes säng så mamman fick lite vuxentid med moster Solan med vuxenprat - skönt! Och säkert välbehövligt! Så tack snälla Solan för mat och kaffe och lite andrum!

Stor kram till Solan och till alla andra!

Om mormor skulle läsa det här från Kanarieöarna så kan jag tala om att jag har en liten kille som längtar efter dej!