Min lilla skrotunge...

Hej alla!

Jag har haft städnoja, eller har haft, den håller i sej... Jag har städat övervåningen på huset och konstaterat att vi har varken använt eller varit på den våningen sen vi fick Markus... Har vi för stort hus då? Hur som helst så har jag kastat gammalt skräp, nytt också för den delen som bara ligger och tar plats - för det har inte blivit använt och kommer med all säkerhet inte att användas heller. Nu är det ju i och för sej försent för nu är det borta! Å herreguuuud alltså, va skönt det är att kasta bort! Jag har skrivit in i almanackan att det ska städas - då kan jag liksom inte slingra mej och strunta i det, kändes konstigt när jag skrev det, men det verkar funka! Fast nu tycker jag att det är så roligt så det går av bara farten liksom. Ska ge mej på källaren den här veckan - fast där är mitt städutrymmer lite mer begränsat för där finns massor med saker som är makens - och han får kasta sin skit själv! Jag ger mej på det jag kan - härligt!

Våran lilla älskling har sovit hos farmfor och farfar också, första gången han förärade dom med en övernattning. Det hade gått bra och han hade mer eller mindre sovit tvärs över farmor! Fast hu vad jag saknar honom när han är borta - det går inte en sekund utan att jag tänker på honom och vad han gör och säjer. Men det är nog nyttigt båder för mamman och pojken att tillbringa lite tid ifrån varann. Det var jätteskönt att han var där så jag fick städa vidare och Micke fick pyssla med vad han nu gjorde. Jo, laga min bil...så idag har den gått rätt igenom besiktningen. Inte illa av den gamla plåtburken!! Markus har varit jättedålig på att äta nu ett tag - men det verkar han börja ta igen nu, för nu vill han ha mat hela tiden. Så farmor och farfar var lite förbluffade över den goda aptiten, skönt att höra för en hönsmamma som mej! Han hade badat i deras badkar också, med massor av skum...egentligen skulle han nog ha blivit en fist för fick han välja skulle stor del av hans vakna tid tillbringas i plurret! Nackdelen när han har varit borta är att han är så fruktansvärt mammig - inget annat eller ingen annan duger. Han är inte riktigt lessen utan det är mer gnäll... Och det känns jättejobbigt... men det är väl bara så det ska vara och jag får finna mej idet!

Jag och Micke var och bowlade med goda vänner på lördagen, det är ju skitroligt och rätt lagom nivå på idrottsutövning för min del... nuförtiden vill säja. Usch, undra om jag ska skriva in träning i almanackan också...för nu är jag less på allt överflöd som sitter på min kropp...undra just om jag är lika disciplinerad med att träna som jag är med att städa. Ska prova!

Kram!

Inskolning på dagis

Hejsan!

Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?

Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!

Inskolning…

Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.

Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…

Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…

Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.

Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.

Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…

Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…

Kram!