Hej!
Den finfina födelsedagspresenten som min käre make skulle få blev väl kanske inte så finfin. Det blev mest tårar... Nupptestet såg jättebra ut, och det var ju bra. Sen att jag är en gammal kärring drar ju ner procenten... Kanske skulle vi inte ha gjort det här?? Att mina hormoner i blodet dessutom inte såg nåt vidare ut drog ner det ytterligare. Slutresultatet blev att vi blev erbjudna ett fostervattenprov, enligt den totala prognosen för risken att få ett barn med Downs syndrom. Risken att få missfall när man tar fostervattenprov var dessutom större hos mej eftersom jag tar sprutor för att motverka blodpropp. Så, vad gör man...
Om vi tar beslutet att ta ett fostervattenprov finns det rätt många scenarior att ta ställning till. För det första, vi tar provet, fostret är normalt och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret är normalt och graviditeten fortsätter som vanligt...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och vi ska avgöra om vi ska fullfölja graviditeten eller inte... Jag är inte gud. Jag kan inte avgöra om ett sjukt barn ska få en chans. Vill jag ens egentligen veta?
Min magkänsla säjer mej att efter allt jag varit med om, med överstimuleringen och alla mediciner och allt skit, och att jag fortfarande har ett foster som ännu lever i magen - då borde det vara nåt alldeles extra. Eller? Försöker jag bara lura mej själv?
Efter samtal med barnmorska som har många många års erfarenhet av nupptest och graviditeter, alltså inte hon som gjorde testet, så beslutade jag att inte ta nåt fostervattenprov. Micke var lite mer skeptisk. Men, på nåt sätt kändes det som om jag hade den avgörande rösten i den här frågan. Kanske var jag orättvis mot honom... jag vet inte...och jag vet inte om jag har gjort rätt val. Och går graviditeten som den ska och vi får en baby í sommar får vi ju veta då... Oavsett hur det blir så blir det ju ett älskat barn, ett älskat syskon till Skrot.
Men det är många många tankar, fler än vanligt...
Kram!
Visar inlägg med etikett ivf. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ivf. Visa alla inlägg
tisdag 12 januari 2010
söndag 27 december 2009
Då är vi på väg igen...
Hej alla!
Kände att jag måste skriva av mej om vad som egentligen hände, då när jag blev sjuk... Har nog fortfarande inte riktigt förstått hur jävla sjuk jag var. Personalen på sjukhuset sa att såna som jag var värst, såna där som aldrig klagar och är tappra och hela tiden säjer att allt är bra... Dom talade om för mej att det var ok att vara sjuk - för nu var jag det - väldigt sjuk. Vad var det då jag råkade ut för...
Det finns ett syndrom som heter ovariellt hyperstimuleringssyndrom-OHSS och då händer följande...
Eftersom man tagit mediciner för att stimulera äggstockarna att producera fler ägg, kan det hända att äggstockarna reagerar för kraftigt. Det kan man kontrollera med ultraljudsundersökningar där man antingen ser för många folliklar eller att äggstockarna har blivit avsevärt mycket större. Det är möjligt att äggstockarna sväller ännu mer tiden efter punktionen och börjar utsöndra vätska i bukhålan. Detta kallas överstimulering. Det samlas vätska i bukhålan, vilket kan leda till svullen buk, buksmärtor, illamående, kräkningar, kraftig viktökning (>1kg/dag) andnöd och minskad urinproduktion. I allvarliga fall kan blodet förtjockas, vilket leder till problem med blodomloppet. Dessutom tittar läkaren efter om det finns fri vätska i bukhålan plus att det genomförs en blodundersökning. I regel räcker det med att avvakta, vila och att dricka ordentligt, men i sällsynta fall kan det bli nödvändigt att lägga in kvinnan på sjukhus.
Vill man veta mer så finns massor med info om detta syndrom på nätet.
Jag hade vätska i bukhålan och i lungorna fick jag veta efter en lungröntgen, väääldigt stora äggstockar och förtjockat blod. Och väldigt svårt att kissa. Jag hade dessutom gått upp som fan i vikt. Jag fick dropp och skulle dricka hur mycket som helst, samtidigt som jag fick urindrivande intravenöst fyra gånger per dagen. Sprutor i magen som skulle förhindra att jag fick blodproppar eftersom blodet var ganska trögt... Plus att dom tog blod av mej, flera rör varenda dag, kollade puls och blodtryck var fjärde timme... Jag fick mäta allt jag drack och kissade... Ganska rörigt i skallen dom första dagarna på sjukhuset...
Hur som helst så steg mitt graviditetshormon i blodet varje dag, så det var ju nåt som var väldigt positivt!! Men det var svårt att ta in.
Efter nästan en vecka i min sjukhussäng började det klia som sjutton på hela kroppen, de la i dubbla lakan i sängen utifall att jag reagerade på madrassen, men det började bara klia mer och mer och mer... Efter fler rör med blod konstaterades det att mina levervärden inte var nåt bra, och då kan levern inte ta reda på alla slaggprodukter i blodet så då transporteras runt med blodet och då kliar det - SOM FAN! Jag fick medicin som skulle lindra klådan och den lindrades lite grann, fast det var lätt att tro att jag höll på att bli galen av allt kliande! Och naturligtvis kliade det värst på nätterna - som om det var lätt att sova där i alla fall!!
Genom att levervärdena inte var bra trodde dom att jag kanske fått en propp på nån ven som går till levern, så då blev det ultraljud av lever och njurar, men det såg bra ut. Och för att utesluta eventuellt andra proppar fick jag göra ett ultraljud på hjärtat också. Så nu vet jag att det också funkar som det ska...
Micke och Markus var in och hälsade på ofta, men det är svårt för liten pojke att se mamma med droppslangar och kanyler i armarna när han helst ville att jag skulle vara hemma. Så det var tårfyllda besök för min del, men han var tapper mitt lilla pojkmirakel. Den stora pojken var, som vanligt, mitt stora stöd och min klippa! Jag älskar Er, ofattbart mycket!
Efter två veckor hade jag fått nog av sjukhussängen och sjukhusmaten. Höjdpunkten var när jag och Micke firade våran tvååriga bröllopsdag med medtagen mat från Max. Halvkall hamburgare och sega strips!! Men gott var det! Jag fick åka hem på permission efter femton dagar på sjukhuset, mina pojkar kom och hämtade mej en torsdagkväll och jag fick vara hemma ända tills på måndagen. Hade typ en hel kasse med medicin och sprutor med mej hem. Men jag fick sova i min egen säng och lukta på stora M och lilla M hela hela natten! Ljuvligt!
På måndagen var jag tillbaka på sjukhuset igen, men jag behövde inte stanna utan fick fortsätta vara hemma på permission. Provtagning inne på sjukhuset varannan dag i två veckor till, sen blev jag i alla fall utskriven! Och provtagningsbesöken blev inte lika täta. Jag har gjort många många vaginala ultraljud också, och sett hur det växer och lever i min mage. Coolt!
Nu, är jag sjukskriven till första februari, mina levervärden är nästan bra igen. Dock måste jag äta salttabletter för jag har för låg salthalt eller vad det heter. Det funkar inte med saltlakrits och chips!! Jag tar sprutor i magen för att minska blodproppsriskerna. Mina äggstockar är fortfarande alldeles för förstorade, och det är inget dom egentligen kan göra något åt utan det är bara att vänta. Det som det gör är att jag har satans ont i magen, men... En dag här i veckan ska vi in och göra ett sk NUPP-test på vår baby som ligger i magen. Det är ju många risker med att vara så här gammal som jag är och vara gravid, så troligtvis blir det även fostervattenprov. Men, det får vi se...
Jag och Micke har jättesvårt att ta till oss att vi ska ha barn igen, det blev så väldigt mycket annat som kom i vägen.... Men kanske blir det lättare när vi tillsammans får se ultraljudet. Det ska vi göra på Mickes födelsedag den 30 december, så jag hoppas att det ser bra ut och han tycker att det är en hyfsad födelsedagspresent?
Kram!
Kände att jag måste skriva av mej om vad som egentligen hände, då när jag blev sjuk... Har nog fortfarande inte riktigt förstått hur jävla sjuk jag var. Personalen på sjukhuset sa att såna som jag var värst, såna där som aldrig klagar och är tappra och hela tiden säjer att allt är bra... Dom talade om för mej att det var ok att vara sjuk - för nu var jag det - väldigt sjuk. Vad var det då jag råkade ut för...
Det finns ett syndrom som heter ovariellt hyperstimuleringssyndrom-OHSS och då händer följande...
Eftersom man tagit mediciner för att stimulera äggstockarna att producera fler ägg, kan det hända att äggstockarna reagerar för kraftigt. Det kan man kontrollera med ultraljudsundersökningar där man antingen ser för många folliklar eller att äggstockarna har blivit avsevärt mycket större. Det är möjligt att äggstockarna sväller ännu mer tiden efter punktionen och börjar utsöndra vätska i bukhålan. Detta kallas överstimulering. Det samlas vätska i bukhålan, vilket kan leda till svullen buk, buksmärtor, illamående, kräkningar, kraftig viktökning (>1kg/dag) andnöd och minskad urinproduktion. I allvarliga fall kan blodet förtjockas, vilket leder till problem med blodomloppet. Dessutom tittar läkaren efter om det finns fri vätska i bukhålan plus att det genomförs en blodundersökning. I regel räcker det med att avvakta, vila och att dricka ordentligt, men i sällsynta fall kan det bli nödvändigt att lägga in kvinnan på sjukhus.
Vill man veta mer så finns massor med info om detta syndrom på nätet.
Jag hade vätska i bukhålan och i lungorna fick jag veta efter en lungröntgen, väääldigt stora äggstockar och förtjockat blod. Och väldigt svårt att kissa. Jag hade dessutom gått upp som fan i vikt. Jag fick dropp och skulle dricka hur mycket som helst, samtidigt som jag fick urindrivande intravenöst fyra gånger per dagen. Sprutor i magen som skulle förhindra att jag fick blodproppar eftersom blodet var ganska trögt... Plus att dom tog blod av mej, flera rör varenda dag, kollade puls och blodtryck var fjärde timme... Jag fick mäta allt jag drack och kissade... Ganska rörigt i skallen dom första dagarna på sjukhuset...
Hur som helst så steg mitt graviditetshormon i blodet varje dag, så det var ju nåt som var väldigt positivt!! Men det var svårt att ta in.
Efter nästan en vecka i min sjukhussäng började det klia som sjutton på hela kroppen, de la i dubbla lakan i sängen utifall att jag reagerade på madrassen, men det började bara klia mer och mer och mer... Efter fler rör med blod konstaterades det att mina levervärden inte var nåt bra, och då kan levern inte ta reda på alla slaggprodukter i blodet så då transporteras runt med blodet och då kliar det - SOM FAN! Jag fick medicin som skulle lindra klådan och den lindrades lite grann, fast det var lätt att tro att jag höll på att bli galen av allt kliande! Och naturligtvis kliade det värst på nätterna - som om det var lätt att sova där i alla fall!!
Genom att levervärdena inte var bra trodde dom att jag kanske fått en propp på nån ven som går till levern, så då blev det ultraljud av lever och njurar, men det såg bra ut. Och för att utesluta eventuellt andra proppar fick jag göra ett ultraljud på hjärtat också. Så nu vet jag att det också funkar som det ska...
Micke och Markus var in och hälsade på ofta, men det är svårt för liten pojke att se mamma med droppslangar och kanyler i armarna när han helst ville att jag skulle vara hemma. Så det var tårfyllda besök för min del, men han var tapper mitt lilla pojkmirakel. Den stora pojken var, som vanligt, mitt stora stöd och min klippa! Jag älskar Er, ofattbart mycket!
Efter två veckor hade jag fått nog av sjukhussängen och sjukhusmaten. Höjdpunkten var när jag och Micke firade våran tvååriga bröllopsdag med medtagen mat från Max. Halvkall hamburgare och sega strips!! Men gott var det! Jag fick åka hem på permission efter femton dagar på sjukhuset, mina pojkar kom och hämtade mej en torsdagkväll och jag fick vara hemma ända tills på måndagen. Hade typ en hel kasse med medicin och sprutor med mej hem. Men jag fick sova i min egen säng och lukta på stora M och lilla M hela hela natten! Ljuvligt!
På måndagen var jag tillbaka på sjukhuset igen, men jag behövde inte stanna utan fick fortsätta vara hemma på permission. Provtagning inne på sjukhuset varannan dag i två veckor till, sen blev jag i alla fall utskriven! Och provtagningsbesöken blev inte lika täta. Jag har gjort många många vaginala ultraljud också, och sett hur det växer och lever i min mage. Coolt!
Nu, är jag sjukskriven till första februari, mina levervärden är nästan bra igen. Dock måste jag äta salttabletter för jag har för låg salthalt eller vad det heter. Det funkar inte med saltlakrits och chips!! Jag tar sprutor i magen för att minska blodproppsriskerna. Mina äggstockar är fortfarande alldeles för förstorade, och det är inget dom egentligen kan göra något åt utan det är bara att vänta. Det som det gör är att jag har satans ont i magen, men... En dag här i veckan ska vi in och göra ett sk NUPP-test på vår baby som ligger i magen. Det är ju många risker med att vara så här gammal som jag är och vara gravid, så troligtvis blir det även fostervattenprov. Men, det får vi se...
Jag och Micke har jättesvårt att ta till oss att vi ska ha barn igen, det blev så väldigt mycket annat som kom i vägen.... Men kanske blir det lättare när vi tillsammans får se ultraljudet. Det ska vi göra på Mickes födelsedag den 30 december, så jag hoppas att det ser bra ut och han tycker att det är en hyfsad födelsedagspresent?
Kram!
tisdag 24 november 2009
Ibland blir det inte som man har tänkt sej...
Hej alla!
Gissar att ni som läser det här redan vet det jag tänker berätta... men det måste ut i alla fall...
Ett par dagar innan jag fyllde fyrtio så frågade jag Micke hur vi skulle göra med det här med barn... Skulle vi försöka igen med IVF? Orkade vi gå igenom det igen? Jag hade ju liksom bestämt mej att vi inte skulle... För honom var det självklart - klart att vi skulle!! Sagt och gjort, dagen innan födelsedagen ringde jag Falun och efter ett par timmar hade vi behandlingsplanen klar och recept på väg på posten. Så... då var vi igång igen.
Precis som förra gången så började jag med nässpray, en annan sort den här gången, och efter det var det dags för sprutor i magen. Tiden bara rusar iväg som vanligt och rätt som det var var vi på plats i Falun för att plocka ur ägg. Det var en torsdag... Jag visste ju att jag inte skulle må så bra efteråt när äggblåsorna fyller på sej igen - och det gjorde jag inte heller... Det blev bestämt att vi skulle tillbaka på tisdagen och sätta tillbaka ägg. Dagarna däremellan mådde jag bara sämre och sämre, magen svällde och jag började få lite svårt att andas, kände mej liksom andfådd. Slog bort det och jobbade på som vanligt, tänker man inte på det finns det inte! Det går ju över... På tisdagen när vi var till Falun och Dr U satte in vårt ägg så påtalade jag mina besvär, blodprov togs med det var inget som var konstigt. Jag tänkte att det nog satt i huvudet. Slog bort det igen och fortsatte jobba på... Efter en vecka var måttet rågat, jag mådde tamejtusan inte bra! Det gick inte att blunda längre... Jag åkte hem från jobbet! Försökte få tag på dom i Falun men utan resultat. Tisdagen blev onsdag och jag mådde bara sämre, och nu var det väldigt svårt att andas... Fick tillslut tag på dom i Falun! Där fick jag till svar att 'Du får väl åka in akut om du inte kan andas'. Men efter lite lirkande fick jag veta vart jag skulle vända mej. Klockan kvart över ett ringde dom upp mej från gyn i Gävle och klockan tre fick jag en tid. Hastigt och lustigt ringde vi in mormor som barnvakt och åkte till sjukhuset. Efter undersökning av manligt gynekolog så blev jag inlagd... Määä, vaddå, jag skulle ju bara på kontroll....
Femton dagar senare fick jag åka hem på permission. Jag var tydligen sjuk...
Gissar att ni som läser det här redan vet det jag tänker berätta... men det måste ut i alla fall...
Ett par dagar innan jag fyllde fyrtio så frågade jag Micke hur vi skulle göra med det här med barn... Skulle vi försöka igen med IVF? Orkade vi gå igenom det igen? Jag hade ju liksom bestämt mej att vi inte skulle... För honom var det självklart - klart att vi skulle!! Sagt och gjort, dagen innan födelsedagen ringde jag Falun och efter ett par timmar hade vi behandlingsplanen klar och recept på väg på posten. Så... då var vi igång igen.
Precis som förra gången så började jag med nässpray, en annan sort den här gången, och efter det var det dags för sprutor i magen. Tiden bara rusar iväg som vanligt och rätt som det var var vi på plats i Falun för att plocka ur ägg. Det var en torsdag... Jag visste ju att jag inte skulle må så bra efteråt när äggblåsorna fyller på sej igen - och det gjorde jag inte heller... Det blev bestämt att vi skulle tillbaka på tisdagen och sätta tillbaka ägg. Dagarna däremellan mådde jag bara sämre och sämre, magen svällde och jag började få lite svårt att andas, kände mej liksom andfådd. Slog bort det och jobbade på som vanligt, tänker man inte på det finns det inte! Det går ju över... På tisdagen när vi var till Falun och Dr U satte in vårt ägg så påtalade jag mina besvär, blodprov togs med det var inget som var konstigt. Jag tänkte att det nog satt i huvudet. Slog bort det igen och fortsatte jobba på... Efter en vecka var måttet rågat, jag mådde tamejtusan inte bra! Det gick inte att blunda längre... Jag åkte hem från jobbet! Försökte få tag på dom i Falun men utan resultat. Tisdagen blev onsdag och jag mådde bara sämre, och nu var det väldigt svårt att andas... Fick tillslut tag på dom i Falun! Där fick jag till svar att 'Du får väl åka in akut om du inte kan andas'. Men efter lite lirkande fick jag veta vart jag skulle vända mej. Klockan kvart över ett ringde dom upp mej från gyn i Gävle och klockan tre fick jag en tid. Hastigt och lustigt ringde vi in mormor som barnvakt och åkte till sjukhuset. Efter undersökning av manligt gynekolog så blev jag inlagd... Määä, vaddå, jag skulle ju bara på kontroll....
Femton dagar senare fick jag åka hem på permission. Jag var tydligen sjuk...
fredag 17 april 2009
Hål i hjärtat...
Hej alla!
Det är med stor sorg i hjärtat som jag bestämt mej för att inte försöka skaffa fler barn... OM det inte nu mot alla odds skulle funka på naturlig väg. Men, det känns inte så troligt... Eftersom jag fyller 20 igen i år så känns det som om min tid - med respekt mot ett eventuellt barn - har runnit ut. Ja jag vet, man ska glädja sej åt det man har, men det är tunga tankar som kommer upp. Visst skulle vi kunna försöka med IVF igen, men vart tar man dom pengarna ifrån? Ett försök kostar tjugotusen, plus alla mediciner som går på runt femton... Man kan ta ett paket, och då kostar tre försök fyrtiofemtusen, plus mediciner, alltså lika mycket till. Har man sen frysta ägg kvar så kostar det sjutusen för varje insättning... Och orkar vi gå igenom den berg och dalbanan igen - det känns redan skakigt som det är nu...
Fan alltså, tänk om jag hade varit yngre när jag träffade Micke - då hade vi kanske kunnat skaffa fler. Fan att tiden bara går, och att ingen talade om, eller bankade in i skallen, att skaffa barn innan det var för sent. Jag är skitavis på dom som orkar skaffa fler barn med IVF, som vågar hoppa på igen - ännu mer avis på dom som bara blir med barn, av sej själv... Mitt beslut om att inte försöka nåt mer har så sakteliga växt fram, och jag har inte vågat tänkt tanken klart innan jag var helt säker på beslutet. Det är ett hål i mitt hjärta, ett stort ett för alla ofödda barn som jag skulle vilja ha, och att jag aldrig mer ska få uppleva den fantastiska graviditeten, känna alla hårda sparkar i magen, förundras över hur kroppen anpassar sesj till miraklet, inte få vara med om en till förlossning, känna det underbara blöta varma lilla livet på magen igen, aldrig få snusa i en liten babynacke, inte köpa och byta pyttesmå blöjor nåt mer, hålla den lilla lilla handen i min och bli förälskad i ett nytt litet liv...
Är jag på typ affären och handlar tittar jag längtansfullt på alla nya mammor som går med babyskyddet i vagnen, de som kan få barn. Och jag som inte kan det - lätt att känna sej ännu mer värdelös än man redan gör. Att jag sedan jobbar med att fotografera barn gör det heller inte lättare - kanske därför som det har tagit emot att jobba nu ett tag... Påminnelserna gör ont!
Samtidigt tackar jag alla högre makter för Markus! Kan inte föreställa mej hur livet skulle ha varit utan honom. Denna intelligenta lilla pojke som gör mej stum av förundran flera gånger om dagen. Ibland känns det som jag är så rädd för att mista honom så jag blir nog överbeskyddande, och det är ju inte heller bra... Men jag håller på att försöka lära mej att släppa taget - i alla fall litegrann. Jag älskar det här barnet mer än jag trodde jag förmådde, och kärleken blir bara större och större. I mitt hjärta älskar jag även de barn som aldrig fick nån chans i min kropp och hoppas att det fanns en anledning att det blev så.
En ganska ledsen kram idag!
Det är med stor sorg i hjärtat som jag bestämt mej för att inte försöka skaffa fler barn... OM det inte nu mot alla odds skulle funka på naturlig väg. Men, det känns inte så troligt... Eftersom jag fyller 20 igen i år så känns det som om min tid - med respekt mot ett eventuellt barn - har runnit ut. Ja jag vet, man ska glädja sej åt det man har, men det är tunga tankar som kommer upp. Visst skulle vi kunna försöka med IVF igen, men vart tar man dom pengarna ifrån? Ett försök kostar tjugotusen, plus alla mediciner som går på runt femton... Man kan ta ett paket, och då kostar tre försök fyrtiofemtusen, plus mediciner, alltså lika mycket till. Har man sen frysta ägg kvar så kostar det sjutusen för varje insättning... Och orkar vi gå igenom den berg och dalbanan igen - det känns redan skakigt som det är nu...
Fan alltså, tänk om jag hade varit yngre när jag träffade Micke - då hade vi kanske kunnat skaffa fler. Fan att tiden bara går, och att ingen talade om, eller bankade in i skallen, att skaffa barn innan det var för sent. Jag är skitavis på dom som orkar skaffa fler barn med IVF, som vågar hoppa på igen - ännu mer avis på dom som bara blir med barn, av sej själv... Mitt beslut om att inte försöka nåt mer har så sakteliga växt fram, och jag har inte vågat tänkt tanken klart innan jag var helt säker på beslutet. Det är ett hål i mitt hjärta, ett stort ett för alla ofödda barn som jag skulle vilja ha, och att jag aldrig mer ska få uppleva den fantastiska graviditeten, känna alla hårda sparkar i magen, förundras över hur kroppen anpassar sesj till miraklet, inte få vara med om en till förlossning, känna det underbara blöta varma lilla livet på magen igen, aldrig få snusa i en liten babynacke, inte köpa och byta pyttesmå blöjor nåt mer, hålla den lilla lilla handen i min och bli förälskad i ett nytt litet liv...
Är jag på typ affären och handlar tittar jag längtansfullt på alla nya mammor som går med babyskyddet i vagnen, de som kan få barn. Och jag som inte kan det - lätt att känna sej ännu mer värdelös än man redan gör. Att jag sedan jobbar med att fotografera barn gör det heller inte lättare - kanske därför som det har tagit emot att jobba nu ett tag... Påminnelserna gör ont!
Samtidigt tackar jag alla högre makter för Markus! Kan inte föreställa mej hur livet skulle ha varit utan honom. Denna intelligenta lilla pojke som gör mej stum av förundran flera gånger om dagen. Ibland känns det som jag är så rädd för att mista honom så jag blir nog överbeskyddande, och det är ju inte heller bra... Men jag håller på att försöka lära mej att släppa taget - i alla fall litegrann. Jag älskar det här barnet mer än jag trodde jag förmådde, och kärleken blir bara större och större. I mitt hjärta älskar jag även de barn som aldrig fick nån chans i min kropp och hoppas att det fanns en anledning att det blev så.
En ganska ledsen kram idag!
lördag 7 februari 2009
Förundran och beundran...
Del 28
Den 14 april 2008
Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.
Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.
Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?
Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.
I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 14 april 2008
Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.
Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.
Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?
Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.
I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Du säjer mamma...
Del 26
Den 10 februari 2008
Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!
Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.
Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 10 februari 2008
Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!
Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.
Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Tomten jag vill ha en riktig jul...
Del 25
Julaftonsnatten 2007
Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.
Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.
Julaftonsnatten 2007
Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.
Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.
Allt bara rasar...
Del 24
Den 1 december 2007
Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...
Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.
Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.
Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...
Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.
Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.
Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.
Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.
Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.
Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.
Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...
Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...
Den 1 december 2007
Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...
Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.
Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.
Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...
Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.
Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.
Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.
Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.
Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.
Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.
Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...
...en kvinna går tillsamannans med Gud längs stranden. Hennes liv var slut och tillsammans med Gud såg hon tillbaka på sitt liv. Gud förklarade att funnits vid hennes sida under hela hennes liv, i både med- och motgång, och det kunde hon se av de bådas fotspår i sanden.
Kvinnan tittar tillbaka på sitt liv och på spåren i sanden,
och efter en stund vänder hon sej mot Gud.
-Du säjer att att du varit med mej under hela mitt liv, i goda och dåliga stunder,
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?
Gud svarade:
-Mitt älskade barn, under de goda stunderna gick jag brevid dej det stämmer,
och under dina värsta och jobbigaste stunder, där du bara ser ett par fotspår -
då bar jag dej...
Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...
fredag 6 februari 2009
Motsatsen till kärlek...
Del 23
Den 13 november 2007
Din mamma och pappa är i alla fall bra på nånting tillsammans... Att vara tysta. Att tiga ihjäl varann - gå runt varann - ignorera...
Vad är motsatsen till kärlek? Mitt svar - att ignorera...
Va fan håller vi på med egentligen?
Stackars stackars dej älskade barn, varför ska du redan komma i kläm mellan två så kallade vuxna?
Mamma älskar älskar dej Markus - ovillkorslöst.
Mamma älskar älskar din pappa - just nu lite mer komplicerat - varför?
Den 13 november 2007
Din mamma och pappa är i alla fall bra på nånting tillsammans... Att vara tysta. Att tiga ihjäl varann - gå runt varann - ignorera...
Vad är motsatsen till kärlek? Mitt svar - att ignorera...
Va fan håller vi på med egentligen?
Stackars stackars dej älskade barn, varför ska du redan komma i kläm mellan två så kallade vuxna?
Mamma älskar älskar dej Markus - ovillkorslöst.
Mamma älskar älskar din pappa - just nu lite mer komplicerat - varför?
För kärlekens skull...
Del 22
Den 6 november 2007, snart 7:e
Nu har Markus blivit ditt namn - i kyrkan i söndags. Det gick hur bra som helst. Du tittade på prästen och såg ut som om du begrep vartenda ord han sa, och det gjorde du kanske - du förstår mer än vad vi tror lilleman. Mamma och pappa blev gifta också, det gick också bra, det var ju i hemlighet men de flesta hade nog anat men vad gjorde det? Jag och Micke gifte oss för vår skull, för din skull och för kärlekens skull.
Vi älskar dej Markus, pappa och jag, kom alltid alltid ihåg.
Den 6 november 2007, snart 7:e
Nu har Markus blivit ditt namn - i kyrkan i söndags. Det gick hur bra som helst. Du tittade på prästen och såg ut som om du begrep vartenda ord han sa, och det gjorde du kanske - du förstår mer än vad vi tror lilleman. Mamma och pappa blev gifta också, det gick också bra, det var ju i hemlighet men de flesta hade nog anat men vad gjorde det? Jag och Micke gifte oss för vår skull, för din skull och för kärlekens skull.
Vi älskar dej Markus, pappa och jag, kom alltid alltid ihåg.
Tala om vad man känner...
Del 21
Den 31 oktober 2007
Tjatar som vanligt - oj va längesen jag skrev - oj vad tiden går fort...
Bara att konstatera fakta - stör det mej så mycket så får jag väl skriva oftare, och tiden, den får jag väl ta till vara på bättre. Så!
Fyra månader och några dar nu älskling. Storpojken har börjat äta gröt och frukt. Du gapar och smackar och tycker att det är jättegott. Skönt! Faktiskt tycker jag att det är skönt att du börjat med lite annan mat än bara amningen, du behöver tid med andra och jag behöver tid med mej... Amningen kommer förhoppningsvis att hålla i sej ett tag till, men jag blir inte helt oumbärlig...
Ikväll var jag och handla till dopet och bröllopet på söndag och du och pappa var ensamma hemma. Tydligen hade du varit jättelessen och gråtit länge länge och när jag kom hem så var din pappa väldigt lessen för att han inte kunnat trösta dej. Jag försökte få honom att berätta om hur han kände sej, men inte... han fortsatte bara att vara lessen och sluten och tyst resten av kvällen. Just då kändes det jävligt onödigt att jag ska gå och prata med psykolog och försöka må bättre om han inte ens kan prata EN gång... Fattar han inte - nej tydligen inte - att jag tror att det är mej han är lessen på, att det är mitt fel att Markus var otröstlig, och att jag nog ska vara hemma jämt jämt.
Fan, jag som precis börjat tänka lite positivare, börjat ta tag i saker, i alla fall här hemma och så sakteliga på jobbet... Jag behövde inte det här nu - varför kan han inte förstå att det är skönt att säja med munnen vad man känner och tänker - hur fan ska han förstå det förresten? - det har ju tagit mej nästan fyrtio år, och jag förstår nog inte heller... Undra varför jag ska krångla till det så förbannat hela tiden, och förstora bagateller till jättegrejer när det skulle kunna vara så lätt?
Hmm, när jag började skriva dagbok om våra livsresor var det ju för att komma ihåg hur otroligt lyckliga vi var - men när jag bläddrar tillbara verkar det mest ha varit elände - tråkigt!
Men, hur eländigt det än kan låta och verka så finns det inga som är lyckligare för vi har ju dej killen, än vad vi är. Varje ögonblick med dej är ett äventyr - ibland skrämmande - ibland lugnt. Nu är det ganska spännande och se om du kan ha dopklänningen på söndag. Det är ju helt plötsligt dags för den stora stora dagen, när du ska få dina namn och jag och pappa ska få varann.
För trots allt strul och dåligt mående, alla missförstånd och meningsskiljeheter så älskar vi varann - och egentligen är väl det det enda som räknas?
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, av hela mitt hjärta, glöm aldrig aldrig...
Den 31 oktober 2007
Tjatar som vanligt - oj va längesen jag skrev - oj vad tiden går fort...
Bara att konstatera fakta - stör det mej så mycket så får jag väl skriva oftare, och tiden, den får jag väl ta till vara på bättre. Så!
Fyra månader och några dar nu älskling. Storpojken har börjat äta gröt och frukt. Du gapar och smackar och tycker att det är jättegott. Skönt! Faktiskt tycker jag att det är skönt att du börjat med lite annan mat än bara amningen, du behöver tid med andra och jag behöver tid med mej... Amningen kommer förhoppningsvis att hålla i sej ett tag till, men jag blir inte helt oumbärlig...
Ikväll var jag och handla till dopet och bröllopet på söndag och du och pappa var ensamma hemma. Tydligen hade du varit jättelessen och gråtit länge länge och när jag kom hem så var din pappa väldigt lessen för att han inte kunnat trösta dej. Jag försökte få honom att berätta om hur han kände sej, men inte... han fortsatte bara att vara lessen och sluten och tyst resten av kvällen. Just då kändes det jävligt onödigt att jag ska gå och prata med psykolog och försöka må bättre om han inte ens kan prata EN gång... Fattar han inte - nej tydligen inte - att jag tror att det är mej han är lessen på, att det är mitt fel att Markus var otröstlig, och att jag nog ska vara hemma jämt jämt.
Fan, jag som precis börjat tänka lite positivare, börjat ta tag i saker, i alla fall här hemma och så sakteliga på jobbet... Jag behövde inte det här nu - varför kan han inte förstå att det är skönt att säja med munnen vad man känner och tänker - hur fan ska han förstå det förresten? - det har ju tagit mej nästan fyrtio år, och jag förstår nog inte heller... Undra varför jag ska krångla till det så förbannat hela tiden, och förstora bagateller till jättegrejer när det skulle kunna vara så lätt?
Hmm, när jag började skriva dagbok om våra livsresor var det ju för att komma ihåg hur otroligt lyckliga vi var - men när jag bläddrar tillbara verkar det mest ha varit elände - tråkigt!
Men, hur eländigt det än kan låta och verka så finns det inga som är lyckligare för vi har ju dej killen, än vad vi är. Varje ögonblick med dej är ett äventyr - ibland skrämmande - ibland lugnt. Nu är det ganska spännande och se om du kan ha dopklänningen på söndag. Det är ju helt plötsligt dags för den stora stora dagen, när du ska få dina namn och jag och pappa ska få varann.
För trots allt strul och dåligt mående, alla missförstånd och meningsskiljeheter så älskar vi varann - och egentligen är väl det det enda som räknas?
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, av hela mitt hjärta, glöm aldrig aldrig...
Handlingsförlamad liksom...
Del 20
Den 3 oktober 2007
Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.
Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?
Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.
Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?
Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Den 3 oktober 2007
Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.
Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?
Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.
Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?
Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mardrömmar...
Del 19
Den 4 september 2007, som hinner bli den 5:e
I natt får vi sova själva, du och jag Markus, för pappa är på jobb i Småland. Gammelmoster Solan var här och höll oss sällskap och såg till att jag kom ner i duschen. Jag glömmer bort att tala om för henne hur mycket det betyder och hur tacksam jag är för att hon alltid ställer upp. Det är fler som jag skulle behöva tala om det för - men orden liksom fastnar i halsen. Hur ska vi kunna tacka alla som ställer upp på oss tycker du?
Igår var jag och pratade med en psykolog också, du var med förstås. Där pratade jag om alla hemska tankar jag har om mej själv, tankar som är så hemska att dom inte ens går att skriva ner. Jag pratade också om min drömmar, jag drömmer att jag har så mycket omkring mej som ska göras, människor som pockar på min uppmärksamhet och så vidare, så att nånstans i det här kaoset i drömmen händer det dej fruktansvärda saker min älskling, för att mamma inte hinner med... Det är vidriga drömmar som gör att jag inte törs sova för jag vill inte drömma sånt här nåt mer.
...gråter för mycket för att skriva mer nu...
Mamma älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa och saknar honom nåt oerhört just nu - får krama hans kudde och dej lilleman.
Visst ja, idag tog du nappen riktigt bra och du vände dej nästan själv...
Den 4 september 2007, som hinner bli den 5:e
I natt får vi sova själva, du och jag Markus, för pappa är på jobb i Småland. Gammelmoster Solan var här och höll oss sällskap och såg till att jag kom ner i duschen. Jag glömmer bort att tala om för henne hur mycket det betyder och hur tacksam jag är för att hon alltid ställer upp. Det är fler som jag skulle behöva tala om det för - men orden liksom fastnar i halsen. Hur ska vi kunna tacka alla som ställer upp på oss tycker du?
Igår var jag och pratade med en psykolog också, du var med förstås. Där pratade jag om alla hemska tankar jag har om mej själv, tankar som är så hemska att dom inte ens går att skriva ner. Jag pratade också om min drömmar, jag drömmer att jag har så mycket omkring mej som ska göras, människor som pockar på min uppmärksamhet och så vidare, så att nånstans i det här kaoset i drömmen händer det dej fruktansvärda saker min älskling, för att mamma inte hinner med... Det är vidriga drömmar som gör att jag inte törs sova för jag vill inte drömma sånt här nåt mer.
...gråter för mycket för att skriva mer nu...
Mamma älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa och saknar honom nåt oerhört just nu - får krama hans kudde och dej lilleman.
Visst ja, idag tog du nappen riktigt bra och du vände dej nästan själv...
Varje betydelsefull sekund...
Del 18
Den 26 augusti 2007
Oj, tiden går verkligen fort! Såg att det var mer än två veckor sen jag skrev nåt sist. Det bara ramlar på liksom och varje sekund med dej är så betydelsefull, så viktig - så viktig...
I fredags blev du två månader, gick två månader verkligen så här fort när du låg i magen? Ja, det gjorde dom kanske? Du växer så det knakar och det känns som om du och jag har börjat lära känna varann lite nu. Fast när jag tror att jag vet hur du ska bete dej, gör du på ett helt annat sätt och överraskar mej gång på gång. Jag tror att du känner mej bättre än jag känner dej, eller att du genomskådar mej på nåt sätt. Det ser i alla fall så ut när jag ger dej mat - när du ligger vid mitt bröst och äter och jag låter tankarna dra iväg med mej - då känner jag att du tittar på mej och när jag möter din blick och du ger mej det underbaraste av alla leenden. Då är hjärtat stort och det känns som om du vet allt om mej...
Jag har också hunnit bli 38 sen jag skrev sist och tankarna på att ge dej syskon blir fler och fler. Tiden går... MIN fullkomligen rusar med ljusets hastighet...hinner vi? Huvudsaken är just nu att vi har dej lilleman, huvudsaken att du har oss.
Mamma och pappa älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Den 26 augusti 2007
Oj, tiden går verkligen fort! Såg att det var mer än två veckor sen jag skrev nåt sist. Det bara ramlar på liksom och varje sekund med dej är så betydelsefull, så viktig - så viktig...
I fredags blev du två månader, gick två månader verkligen så här fort när du låg i magen? Ja, det gjorde dom kanske? Du växer så det knakar och det känns som om du och jag har börjat lära känna varann lite nu. Fast när jag tror att jag vet hur du ska bete dej, gör du på ett helt annat sätt och överraskar mej gång på gång. Jag tror att du känner mej bättre än jag känner dej, eller att du genomskådar mej på nåt sätt. Det ser i alla fall så ut när jag ger dej mat - när du ligger vid mitt bröst och äter och jag låter tankarna dra iväg med mej - då känner jag att du tittar på mej och när jag möter din blick och du ger mej det underbaraste av alla leenden. Då är hjärtat stort och det känns som om du vet allt om mej...
Jag har också hunnit bli 38 sen jag skrev sist och tankarna på att ge dej syskon blir fler och fler. Tiden går... MIN fullkomligen rusar med ljusets hastighet...hinner vi? Huvudsaken är just nu att vi har dej lilleman, huvudsaken att du har oss.
Mamma och pappa älskar dej vännen, kom alltid alltid ihåg.
Namnsdagsbarn...
Del 17
Den 10 augusti 2007
Idag har ni namnsdag, du och din pappa. Du heter Lars som första namn, efter din farfar och pappa. Och idag är det din allra första namnsdag! Ditt andra namn är Erik efter min pappa och farfar.
Grattis mina båda älsklingar.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa, glöm aldrig aldrig.
Den 10 augusti 2007
Idag har ni namnsdag, du och din pappa. Du heter Lars som första namn, efter din farfar och pappa. Och idag är det din allra första namnsdag! Ditt andra namn är Erik efter min pappa och farfar.
Grattis mina båda älsklingar.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa, glöm aldrig aldrig.
Min sovande skönhet...
Del 16
Den 7 augusti 2007
Ligger och tittar på dej när du sover - igen - kan nog aldrig se mej mätt? Väntar på att du ska vakna, du vill nog ha lite mer mat, och sen ska vi åka iväg så att pappa får skriva på faderskapspapper. Löjligt egentligen, men lagar är lagar.
Mat förresten! Du håller på att växa om oss, min stora lilla kille! Varför så bråttom? Kommer du att hoppa över att lära dej att gå utan bara resa dej och springa direkt?
Var och hämtade bilder igår, bland annat från BB. Var det verkligen bara sex veckor sen? Känns som en fanastisk evighet sen och jag fortfarande inte förstå hur vi klarade oss innan vi hade dej Markus, vad tusan gjorde vi då? Men tiden går så fort nu, och jag hoppas att vi hinner med...
Har redan ångest för jobbet i slutet av veckan...hela min kropp protesterar...men jag vet ju att det går bra bara jag är där, eller bra - det måste gå!
Nej min lilla sovande skönhet, jag måste ta och väcka dej nu om vi ska hinna i tid till din pappas viktigaste signatur i livet!
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Den 7 augusti 2007
Ligger och tittar på dej när du sover - igen - kan nog aldrig se mej mätt? Väntar på att du ska vakna, du vill nog ha lite mer mat, och sen ska vi åka iväg så att pappa får skriva på faderskapspapper. Löjligt egentligen, men lagar är lagar.
Mat förresten! Du håller på att växa om oss, min stora lilla kille! Varför så bråttom? Kommer du att hoppa över att lära dej att gå utan bara resa dej och springa direkt?
Var och hämtade bilder igår, bland annat från BB. Var det verkligen bara sex veckor sen? Känns som en fanastisk evighet sen och jag fortfarande inte förstå hur vi klarade oss innan vi hade dej Markus, vad tusan gjorde vi då? Men tiden går så fort nu, och jag hoppas att vi hinner med...
Har redan ångest för jobbet i slutet av veckan...hela min kropp protesterar...men jag vet ju att det går bra bara jag är där, eller bra - det måste gå!
Nej min lilla sovande skönhet, jag måste ta och väcka dej nu om vi ska hinna i tid till din pappas viktigaste signatur i livet!
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jobbångest...
Del 15
Den 31 juli 2007
Tänkte att jag skulle skriva i söndags, men som vanligt rusade tiden ifrån mej. Jag var i och för sej väldigt trött då, gick och la mej vid nio... Du var också trött. Vu hade varit i Furuvik. Nästan hela släkten faktiskt... det var du och jag, pappa, moster Malin och hennes Micke, mormor, gammelmoster Solan, Sussi, Frida, Billy, gammelmoster Anneli, Anna, Ida, Robin, Anette, Tobbe och Isak. Pappa åkte karusell av bara den, men du och jag tog det rätt lugnt... Eller lugnt och lugnt, när vi kommer ihop allihopa så känns det alltid som det är stress... Hit och dit, fram och tillbaka och fort ska det gå! Jag kände mej stressad på grund av alla andra hela dagen. Hann du äta klart nångång lilla stackare?
I lördags var det dags för mamma och jobba igen, moster Malin var med och skjutsade dej i vagnen. Du sov hela eftermiddagen. Synd att det inte hjälper mammas dåliga samvete bara! Vafan tänkte jag på när jag ville jobba - eller ville och ville - har på nåt vis inget val när man är egen företagare. Men jag vill inte längre, bryr mej inte - skiter i det, eller nej, det gör jag ju inte heller... men allt annat jag gör än att spendera tiden med dej känns oviktigt. Helt oviktigt! Men jag måste bita ihop och försöka, i alla fall augusti och september, sen i oktober ska jag försöka vara helt ledig - bara du och jag killen, hela dagarna.
Nej, nu måste mamma släcka och försöka sova ett tag innan du vaknar och vill ha mat.
Mamma älskar dej och din pappa, kom alltid alltid ihåg.
Den 31 juli 2007
Tänkte att jag skulle skriva i söndags, men som vanligt rusade tiden ifrån mej. Jag var i och för sej väldigt trött då, gick och la mej vid nio... Du var också trött. Vu hade varit i Furuvik. Nästan hela släkten faktiskt... det var du och jag, pappa, moster Malin och hennes Micke, mormor, gammelmoster Solan, Sussi, Frida, Billy, gammelmoster Anneli, Anna, Ida, Robin, Anette, Tobbe och Isak. Pappa åkte karusell av bara den, men du och jag tog det rätt lugnt... Eller lugnt och lugnt, när vi kommer ihop allihopa så känns det alltid som det är stress... Hit och dit, fram och tillbaka och fort ska det gå! Jag kände mej stressad på grund av alla andra hela dagen. Hann du äta klart nångång lilla stackare?
I lördags var det dags för mamma och jobba igen, moster Malin var med och skjutsade dej i vagnen. Du sov hela eftermiddagen. Synd att det inte hjälper mammas dåliga samvete bara! Vafan tänkte jag på när jag ville jobba - eller ville och ville - har på nåt vis inget val när man är egen företagare. Men jag vill inte längre, bryr mej inte - skiter i det, eller nej, det gör jag ju inte heller... men allt annat jag gör än att spendera tiden med dej känns oviktigt. Helt oviktigt! Men jag måste bita ihop och försöka, i alla fall augusti och september, sen i oktober ska jag försöka vara helt ledig - bara du och jag killen, hela dagarna.
Nej, nu måste mamma släcka och försöka sova ett tag innan du vaknar och vill ha mat.
Mamma älskar dej och din pappa, kom alltid alltid ihåg.
Ett leende...
Del 14
Den 24 juli 2007
En månad idag, grattis älskade vännen!
Idag log du mot mamma, på riktigt. Du log och jag grät...
Hjärtat är så så stort.
Mamma och pappa älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 24 juli 2007
En månad idag, grattis älskade vännen!
Idag log du mot mamma, på riktigt. Du log och jag grät...
Hjärtat är så så stort.
Mamma och pappa älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Varje dag är en gåva...
Hejsan!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...
Så, då gör jag väl det!
Del 13
Den 22 juli 2007
Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.
Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!
Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!
Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.
Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.
Kram!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...
Så, då gör jag väl det!
Del 13
Den 22 juli 2007
Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.
Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!
Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!
Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.
Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.
Kram!
En cigarr till pappan...
Hej alla!
Det är ju lite konstigt att lägga ut såna här gamla saker... fast dom är ju ack så viktiga för mej... därför så kommer dom ut till allmän beskådan så här långt senare... Jag är skitsugen att skriva av mej om sånt som händer varje dag nu... så, vilken dag som helst så slipper ni läsa om gammalt skit... då blir det ny skit a tt läsa om!
Del 12
Den 15 juli 2007
Igår fick pappa Micke äntligen sin cigarr! Även kallad för snorkel eftersom kusinbarnet tyckte det såg ut som en sådan när Micke stoppat den innanför solskärmen. När han satt där, mitt i en svensk sommarkväll, i en solstol med en öl, en rökig maltwhisky och puffade på sin cigarr, såg han ordentligt nöjd ut. Men det var väl inte så konstigt, han hade ju världens bästa anledning att fira - nämligen DEJ Markus!
Egentligen skulle vi inte behöva sådana attribut för att fira, för vi firar varje sekund med dej älskling.
Tänkte också passa på att berätta att du har tur du killen, att ha världens bästa pappa! Även om mamma har åkte ner ett pinnhål numer på hans popularitetsstege sen du kom till världen. Men det gör mej faktiskt inget - du ligger allra högst upp på min också! Om det nu kan vara möjligt så älskar jag din pappa mer och starkare, eller hur jag nu ska försöka förklara, sen vi fick dej. Känner en större respekt för honom på något vis...
Vi har bestämt oss för att vi ska döpa dej den 4 november, och samtidigt ska vi gifta oss, din pappa och jag. Fränt va? Kanske dumt att inte vänta tills du kan vara med och fira bröllopet, eller... klart - du ÄR ju med, men... äh du fattar vad jag menar. Känns som om vi inte kan vänta längre - det är våran tur nu! Vi har haft lite tidigare incidenter med bröllopsdatum som krockat och så vidare... och när vi var mitt i kämpandet med att bli gravida kändes det inte som läget var rätt. Du är ju det största beviset på vår kärlek till varann, men ritualen och löftena känns också viktiga... Hade jag fått bestämma själv hade jag nog inte valt att gifta mej i kyrkan, men stället har egentligen ingen betydelse - utan att jag och din pappa lovar att älska varandra i nöd och lust. Dessutom kommer vi att dela samma efternamn, alla tre, precis som i en riktig familj. Det har mamma alltid velat vara del i, en riktig familj...
Mamma och pappa älskar varann och dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Kram!
Det är ju lite konstigt att lägga ut såna här gamla saker... fast dom är ju ack så viktiga för mej... därför så kommer dom ut till allmän beskådan så här långt senare... Jag är skitsugen att skriva av mej om sånt som händer varje dag nu... så, vilken dag som helst så slipper ni läsa om gammalt skit... då blir det ny skit a tt läsa om!
Del 12
Den 15 juli 2007
Igår fick pappa Micke äntligen sin cigarr! Även kallad för snorkel eftersom kusinbarnet tyckte det såg ut som en sådan när Micke stoppat den innanför solskärmen. När han satt där, mitt i en svensk sommarkväll, i en solstol med en öl, en rökig maltwhisky och puffade på sin cigarr, såg han ordentligt nöjd ut. Men det var väl inte så konstigt, han hade ju världens bästa anledning att fira - nämligen DEJ Markus!
Egentligen skulle vi inte behöva sådana attribut för att fira, för vi firar varje sekund med dej älskling.
Tänkte också passa på att berätta att du har tur du killen, att ha världens bästa pappa! Även om mamma har åkte ner ett pinnhål numer på hans popularitetsstege sen du kom till världen. Men det gör mej faktiskt inget - du ligger allra högst upp på min också! Om det nu kan vara möjligt så älskar jag din pappa mer och starkare, eller hur jag nu ska försöka förklara, sen vi fick dej. Känner en större respekt för honom på något vis...
Vi har bestämt oss för att vi ska döpa dej den 4 november, och samtidigt ska vi gifta oss, din pappa och jag. Fränt va? Kanske dumt att inte vänta tills du kan vara med och fira bröllopet, eller... klart - du ÄR ju med, men... äh du fattar vad jag menar. Känns som om vi inte kan vänta längre - det är våran tur nu! Vi har haft lite tidigare incidenter med bröllopsdatum som krockat och så vidare... och när vi var mitt i kämpandet med att bli gravida kändes det inte som läget var rätt. Du är ju det största beviset på vår kärlek till varann, men ritualen och löftena känns också viktiga... Hade jag fått bestämma själv hade jag nog inte valt att gifta mej i kyrkan, men stället har egentligen ingen betydelse - utan att jag och din pappa lovar att älska varandra i nöd och lust. Dessutom kommer vi att dela samma efternamn, alla tre, precis som i en riktig familj. Det har mamma alltid velat vara del i, en riktig familj...
Mamma och pappa älskar varann och dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
