Jag är i desperat behov av skratt och glädje innan jag fullkomligt drunknar i alla mina tårar.
Hej alla!
I början av 2005 när jag och Micke insåg att vi inte kunde få barn själva - utan behövde hjälp, det var då det började... eller slutade... äh, ni fattar snart!! För mej alltså, jag kan bara föra min egen talan.
Jag har hela mitt liv 'kunnit själv' av en del olika anledningar, och det mesta 'kan själv' sitter kvar och jag försöker på alla sätt jag kan innan jag ber om hjälp, eller så struntar jag i det eftersom jag inte KAN be om hjälp... När det kom till att skaffa barn hade jag inget val, där kunde jag inte prova några andra sätt, kunde inte 'kan själv' den gången hur jag än betedde mej... Det var tokfarligt! Skulle JAG släppa kontrollen och behöva lita på andra än mej själv... Nej men det kan jag ju inte, jag vet ju att jag hela tiden blir sviken - det har jag ju alltid blivit annars... för att göra en vääääldigt lång historia kort... Där, nånstans i början av 2005 tappade jag bort mej själv...och framför allt tappade jag min glädje och livsgnista...tappade tron fullständigt på mej själv eftersom jag inte kunde hur fan jag än gjorde... Jag hade aldrig gjort det tidigare i mitt liv, utan ALLTID haft full kontroll, ALLTID haft supermasken på och KLARAT allt som jag stod inför... Helt plötsligt behövde jag lägga mitt liv i nån annans händer, behövde jag lita på andra människor - jag som aldrig litat på nån, för ingen gick att lita på, alla bara sårade mej som jag försökte känna tillit för....
Hos mej var den här kontrollkänslan liktydlig med glädje, bland annat... och den har jag tappat...och jag behöver massor av hjälp att hitta den igen. Nu har jag bara tårar, och jag känner mej alltid lessen - även om jag skrattar... När jag tittar mej i spegeln, dom är väldigt FÅ dom gångerna, men det händer... ser jag bara nånting fruktansvärt LEDSET som jag inte orkar eller vill titta på. Min kontrollerande sida säjer åt mej att skratta - fast inuti gråter jag...
Nån som vill byta?
Kram!
Visar inlägg med etikett depression. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett depression. Visa alla inlägg
måndag 3 augusti 2009
lördag 7 februari 2009
Att straffa sej själv...
Del 27
Den 13 februari 2008
Visst är det konstigt...
Jag som är mamma ska väl vara ditt stöd och den tröst du behöver i livet. Varför är det då du som är mitt? Utan dej vore jag ingenting, absolut ingenting. Jag är ingenting utan dej och din pappa. Att jag rätt ofta gör idiotiska saker - för att straffa mej själv - håller bokstavligen på att ta död på mej, för ibland är det så jävla tungt.
Ikväll måste jag och din pappa försöka reda ut saker och ting älskling, din mamma orkar inte mer - inte mycket längre i varje fall.
Mamma älskar dej lillvännen, kom alltid alltid ihåg.
Den 13 februari 2008
Visst är det konstigt...
Jag som är mamma ska väl vara ditt stöd och den tröst du behöver i livet. Varför är det då du som är mitt? Utan dej vore jag ingenting, absolut ingenting. Jag är ingenting utan dej och din pappa. Att jag rätt ofta gör idiotiska saker - för att straffa mej själv - håller bokstavligen på att ta död på mej, för ibland är det så jävla tungt.
Ikväll måste jag och din pappa försöka reda ut saker och ting älskling, din mamma orkar inte mer - inte mycket längre i varje fall.
Mamma älskar dej lillvännen, kom alltid alltid ihåg.
Allt bara rasar...
Del 24
Den 1 december 2007
Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...
Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.
Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.
Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...
Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.
Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.
Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.
Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.
Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.
Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.
Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...
Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...
Den 1 december 2007
Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...
Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.
Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.
Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...
Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.
Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.
Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.
Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.
Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.
Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.
Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...
...en kvinna går tillsamannans med Gud längs stranden. Hennes liv var slut och tillsammans med Gud såg hon tillbaka på sitt liv. Gud förklarade att funnits vid hennes sida under hela hennes liv, i både med- och motgång, och det kunde hon se av de bådas fotspår i sanden.
Kvinnan tittar tillbaka på sitt liv och på spåren i sanden,
och efter en stund vänder hon sej mot Gud.
-Du säjer att att du varit med mej under hela mitt liv, i goda och dåliga stunder,
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?
Gud svarade:
-Mitt älskade barn, under de goda stunderna gick jag brevid dej det stämmer,
och under dina värsta och jobbigaste stunder, där du bara ser ett par fotspår -
då bar jag dej...
Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...
fredag 6 februari 2009
Handlingsförlamad liksom...
Del 20
Den 3 oktober 2007
Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.
Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?
Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.
Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?
Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Den 3 oktober 2007
Fy va längesen jag skrev nu igen. Har inte orkat... dels har jag varit sjuk och sen... Din mamma mår inte alls så bra Markus, det är inte nåt som du har ställt till med. Men i och med din födelse kom en massa gamla jobbiga tankar och minnen upp till ytan. Psykologen kallar det för depression och idag frågade hon om jag nånsin mått bra - alltså riktigt bra! Det har jag nog aldrig gjort, sorgligt. Men förhoppningen är ju att nu ska det bli ändring på det. Lycklig är jag alltid när du är nära Markus. Du är mitt allt och det allra bästa jag gjort. Kommunikationen mellan din pappa och mej är det lite si och så med just nu, känns som om vi är två magneter åt fel håll - som knuffar bort varann istället för att dras mot... har vi kanske glömt bort att älska varann? Som jag känner det så motarbetar vi varann istället för att samarbeta. Tråkigt, trist och väldigt väldigt ledsamt.
Ledsamt ja, mamma är väldigt mycket ledsen och gråter ofta, har oftast på mej 'orka'masken för att kunna träffa andra. Jävla skit, piss, fanjobb! Det är det som förstör mej nu - vill inte, vill inte, orkar inte, vill inte - men jag måste!! Kanske är jag bara barnslig? Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra det som måste göras? Men jag är som handlingsförlamad och känner mej helt apatisk och jag kan inte övermanna det heller. Depression, det blir inte enklare för mina känslor, tankar och handlingar har fått ett namn...snarare tvärtom! Kanske håller jag på att bli galen, sjuk, alltså riktigt sjuk i skallen - psyko liksom?
Tur att du finns och håller en del av mej väl förankrad i jorden, du tål inga konstigheter eller nåt krångel. Kärlek, ovillkorslös kärlek - det har du redan, inte bara från mej utan från din pappa också. Låter jag verkligen Micke vara pappa? Eller har jag blir blivit en sån som jag inte ville bli, som tror att jag är oumbärlig...hua, hoppas inte?! Du behöver oss båda, lika mycket fast på olika sätt och just nu är det jag som är medelpunkten i ditt liv eftersom det är jag som har maten. Du är i varje fall medelpunkten i mitt liv - och i din pappas liv.
Tre månader har du hunnit bli - med risk för att vara tjatig - var tar tiden vägen?
Snart är du 3, 13, 33... Hoppas jag fortfarande är med då? För din skull Markus och för din pappas ska jag göra mitt bästa för att stå ut med mej själv så länge som det är möjligt. Jag står inte ut med tanken på ett liv utan er mina älsklingar och en del av mej hoppas att ni inte står ut med tanken på ett liv utan mej heller.
Mamma och pappa älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Varje dag är en gåva...
Hejsan!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...
Så, då gör jag väl det!
Del 13
Den 22 juli 2007
Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.
Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!
Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!
Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.
Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.
Kram!
Nu kommer jag att lägga ut alla mina dagboksanteckningar, känns ju helt sjukt att hålla på med gammalt här... men det känns som det har behövts. Men nu vill jag skriva i nutid...
Så, då gör jag väl det!
Del 13
Den 22 juli 2007
Idag blev du 4 veckor, helt otroligt! Vart har tiden tagit vägen? Och vad gjorde vi innan du fanns? Vad brydde vi oss om? Vart hade vi all den kärlek som vi nu har till dej? Varje dag med dej är en stor och dyrbar gåva Markus, vissa dagar sämre, andra bättre.... Eller också är det bara mammas hjärna som ställer till det ibland. Eller så är det bara som jag tror... Jag får fruktansvärt dåligt samvete bara jag är borta från dej en enda sekund - men ibland måste jag ju - som typ när jag måste jobba. Din pappa gillar det inte, tror jag i alla fall, det känns så. Han säjer inget och jag frågar inte, jag bara känner att han inte tycker om det och jag har inte orken att ta itu med det, mår tillräckligt dåligt bara av att vara några meter borta från dej för att orka ta din pappas 'hatkänslor' när jag kommer tillbaka. Hädanefter - för att din pappa ska må bra, och kanske jag också, tar vi med oss nån annan när mamma måste jobba - eller så får vi klara oss själva.
Igår var vi till mormor och morfar i Torsis, du var som vanligt snäll och åt och sov och skötte dej som den prins du är. Gammelmorbror Matte ramlade ur kanoten, två gånger... och för att vi aldrig ska glömma - så vi kan påminna honom - skriver vi in det här i dagboken. Fniss!
Idag har Micke fixat med veden nästan hela dan, moster Malin kom hit och tvättade sin bil och av bara farten tvättade hon mammas bil också. Jag har tur jag! Hon har inte ens hållit i dej idag, för du har bara sovit och ätit. Du kommer att bli stor i raketfart om du fortsätter äta och sova i den här takten. Men för mamma, kommer du alltid att vara mammas lilleman, hur jobbigt och pinsamt du än kommer att tycka att det är!!
Emellanåt får jag skitjobbiga tankar... att nu är mitt liv så perfekt. Jag bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt landskap, har en underbar sambo som ska bli min äkta man, har hunden Hampe och ibland två katter - men oftast en, och framförallt har jag DEJ. Helt perfekt - och FÖR bra för mej, att jag inte är värd det och att jag typ kommer att bli sjuk och dö....från er! Det är jätte jättejobbiga tankar och jag blir så jävla lessen på mej själv att jag ens tänker dom. I mina tankar har jag redan skrivit ner allt du behöver veta Markus, allt jag vill att du ska lära dej, allt jag vill att du ska veta om mej. Åh min älskade unge, det är smärtsamt att ens skriva orden, mamma ligger här och gråter nu... På ena sidan ligger pappa Micke och sover, på andra sidan ligger du - och snarkar - hur högt kan en så liten pojke låta egentligen - och utanför sovrumsdörren ligger Hampe, men han sover inte hör jag.
Snart ska din mamma också sova, snart... först ska jag fortsätta memorera varje liten cell av dej, alla miner du har för dej i sömnen, alla sätt du har dina händer på, räkna dina ögonfransar, stryka med fingrarna över din vackra panna, dina otroligt mjuka kinder och bara borra in näsan mot din hals och känna din doft. Den här proceduren har jag gjort på din pappa många många gånger när han har sovit...nu är det din tur.
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig.
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
