En egen stund...

Hej alla!

Nu var det vääääldigt längesen! Lessen för det men jag har inte haft tid, eller lust kanske... Kanske skyller jag bara på tiden för att jag inte har lust? Det är ju enkelt... Men jag tror att det är en kombination av båda!!

Hur som så har det bara rullat på, sommarjobb, midsommar, vanligt jobb, Markus födelsedag, jobb, jobb, jobb, stor fest, jobb, jobb, jobb... Så fantastiskt roligt och trevligt på alla sätt och vis, men - jag får ingen tid för mej själv...eller, jag TAR ingen tid för mej själv. Idag gör jag det.

När jag kom hem från jobbet strax efter fyra var maken och sonen borta och då passar jag på att göra sånt där som jag vill... fixa lite, dona lite, plocka undan lite här och där, duscha länge, slänga in tvätt i maskinen, laga lite mat, hänga undan lite kläder...ja ni vet...och det är så fantastiskt skönt alltså! Så nu väntar jag bara på att maten ska bli klar, sen ska jag ta en tallrik med mej och sätta mej och slötitta på tv medan jag äter. Snacka om vardagslyx!! Hoppas de håller sej borta i alla fall en timme till... Jag längtar i och för sej halvt ihjäl mej efter dom - men den som väntar på nåt gott!! Den som väntar på nån som har gått har i alla fall väntat för länge... ;o)

Nu är det bara några minuter kvar på riset, och nånformavkorvgryta är också klar. Laddar med stort glas mjölk och en stund för mej själv framför tvn och konstaterar att det här är jag värd. Eller hur?

Kram!

Längtan...

Hej alla, och framför allt min käre make!

Har precis kommit hem från att ha lämnat lillskrot på dagis, och idag gick det bra - inte en tår! Skönt att vinka åt en glad liten kille för omväxlings skull.

Idag ska han äntligen få träffa mormor och morfar, som han har längtat alltså. En månad är lååångt för en liten pojke, och svårt att förklara tid för honom. Men igår kunde jag äntligen berätta att han skulle få träffa mojmoj och moffaj idag. Kanske en av anledningarna till att han var glad när jag åkte från dagis. Han vet ju vad som väntar när jag hämtar honom.

Nu när jag kom hem från dagislämnandet gjorde jag som jag brukade när jag ska jobba hemma, kolla mejlen, kolla almanackan, håller på och beställer lite bilder, ringer upp några kunder som ringt och så... och mitt i allt det här görandet kom jag på att det är en hel massa saker jag verkligen saknar - och längtar efter... Förstå mej rätt, jag älskar att vara mamma och skulle inte kunna tänka mej ett liv utan barn, MEN (som Tony Irving brukar säja)...
Jag saknar det som jag och Micke brukade göra, innan Markus, och nej jag vet att inget hindrar oss från att göra det nu när vi har Markus, men...jag ska försöka förklara...

Jag saknar alla fikapauser ute på trappen i solen, alla långa bilturer när vi irrade runt och åkte vilse och hittade hem igen, saknar alla långa varma gemensamma duschar, saknar allt prat vid köksbordet om allt och ingenting och alla skratt... Gör inte du?
På nåt sätt har fikapauserna blivit en snabb kopp kaffe innan Markus tröttnar, bilturerna har alltid ett mål, duschen är ganska trång när vi är tre i den, och en badbalja, och baddjur, och en pall... pratet vid köksbordet och skratten har på nåt sätt tystnat... Hur gör vi för att hitta tillbaka till allt det där? Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig...

Nej, tillbaka från minnenas kavalkad och tillbaka i verkligheten igen. Mer jobb att göra, golv att dammsuga och tvätt att hänga. Sen ska jag ut i solen och njuta en stund!

Kram!