Hej alla!
Kände att jag måste skriva av mej om vad som egentligen hände, då när jag blev sjuk... Har nog fortfarande inte riktigt förstått hur jävla sjuk jag var. Personalen på sjukhuset sa att såna som jag var värst, såna där som aldrig klagar och är tappra och hela tiden säjer att allt är bra... Dom talade om för mej att det var ok att vara sjuk - för nu var jag det - väldigt sjuk. Vad var det då jag råkade ut för...
Det finns ett syndrom som heter ovariellt hyperstimuleringssyndrom-OHSS och då händer följande...
Eftersom man tagit mediciner för att stimulera äggstockarna att producera fler ägg, kan det hända att äggstockarna reagerar för kraftigt. Det kan man kontrollera med ultraljudsundersökningar där man antingen ser för många folliklar eller att äggstockarna har blivit avsevärt mycket större. Det är möjligt att äggstockarna sväller ännu mer tiden efter punktionen och börjar utsöndra vätska i bukhålan. Detta kallas överstimulering. Det samlas vätska i bukhålan, vilket kan leda till svullen buk, buksmärtor, illamående, kräkningar, kraftig viktökning (>1kg/dag) andnöd och minskad urinproduktion. I allvarliga fall kan blodet förtjockas, vilket leder till problem med blodomloppet. Dessutom tittar läkaren efter om det finns fri vätska i bukhålan plus att det genomförs en blodundersökning. I regel räcker det med att avvakta, vila och att dricka ordentligt, men i sällsynta fall kan det bli nödvändigt att lägga in kvinnan på sjukhus.
Vill man veta mer så finns massor med info om detta syndrom på nätet.
Jag hade vätska i bukhålan och i lungorna fick jag veta efter en lungröntgen, väääldigt stora äggstockar och förtjockat blod. Och väldigt svårt att kissa. Jag hade dessutom gått upp som fan i vikt. Jag fick dropp och skulle dricka hur mycket som helst, samtidigt som jag fick urindrivande intravenöst fyra gånger per dagen. Sprutor i magen som skulle förhindra att jag fick blodproppar eftersom blodet var ganska trögt... Plus att dom tog blod av mej, flera rör varenda dag, kollade puls och blodtryck var fjärde timme... Jag fick mäta allt jag drack och kissade... Ganska rörigt i skallen dom första dagarna på sjukhuset...
Hur som helst så steg mitt graviditetshormon i blodet varje dag, så det var ju nåt som var väldigt positivt!! Men det var svårt att ta in.
Efter nästan en vecka i min sjukhussäng började det klia som sjutton på hela kroppen, de la i dubbla lakan i sängen utifall att jag reagerade på madrassen, men det började bara klia mer och mer och mer... Efter fler rör med blod konstaterades det att mina levervärden inte var nåt bra, och då kan levern inte ta reda på alla slaggprodukter i blodet så då transporteras runt med blodet och då kliar det - SOM FAN! Jag fick medicin som skulle lindra klådan och den lindrades lite grann, fast det var lätt att tro att jag höll på att bli galen av allt kliande! Och naturligtvis kliade det värst på nätterna - som om det var lätt att sova där i alla fall!!
Genom att levervärdena inte var bra trodde dom att jag kanske fått en propp på nån ven som går till levern, så då blev det ultraljud av lever och njurar, men det såg bra ut. Och för att utesluta eventuellt andra proppar fick jag göra ett ultraljud på hjärtat också. Så nu vet jag att det också funkar som det ska...
Micke och Markus var in och hälsade på ofta, men det är svårt för liten pojke att se mamma med droppslangar och kanyler i armarna när han helst ville att jag skulle vara hemma. Så det var tårfyllda besök för min del, men han var tapper mitt lilla pojkmirakel. Den stora pojken var, som vanligt, mitt stora stöd och min klippa! Jag älskar Er, ofattbart mycket!
Efter två veckor hade jag fått nog av sjukhussängen och sjukhusmaten. Höjdpunkten var när jag och Micke firade våran tvååriga bröllopsdag med medtagen mat från Max. Halvkall hamburgare och sega strips!! Men gott var det! Jag fick åka hem på permission efter femton dagar på sjukhuset, mina pojkar kom och hämtade mej en torsdagkväll och jag fick vara hemma ända tills på måndagen. Hade typ en hel kasse med medicin och sprutor med mej hem. Men jag fick sova i min egen säng och lukta på stora M och lilla M hela hela natten! Ljuvligt!
På måndagen var jag tillbaka på sjukhuset igen, men jag behövde inte stanna utan fick fortsätta vara hemma på permission. Provtagning inne på sjukhuset varannan dag i två veckor till, sen blev jag i alla fall utskriven! Och provtagningsbesöken blev inte lika täta. Jag har gjort många många vaginala ultraljud också, och sett hur det växer och lever i min mage. Coolt!
Nu, är jag sjukskriven till första februari, mina levervärden är nästan bra igen. Dock måste jag äta salttabletter för jag har för låg salthalt eller vad det heter. Det funkar inte med saltlakrits och chips!! Jag tar sprutor i magen för att minska blodproppsriskerna. Mina äggstockar är fortfarande alldeles för förstorade, och det är inget dom egentligen kan göra något åt utan det är bara att vänta. Det som det gör är att jag har satans ont i magen, men... En dag här i veckan ska vi in och göra ett sk NUPP-test på vår baby som ligger i magen. Det är ju många risker med att vara så här gammal som jag är och vara gravid, så troligtvis blir det även fostervattenprov. Men, det får vi se...
Jag och Micke har jättesvårt att ta till oss att vi ska ha barn igen, det blev så väldigt mycket annat som kom i vägen.... Men kanske blir det lättare när vi tillsammans får se ultraljudet. Det ska vi göra på Mickes födelsedag den 30 december, så jag hoppas att det ser bra ut och han tycker att det är en hyfsad födelsedagspresent?
Kram!
söndag 27 december 2009
tisdag 24 november 2009
Ibland blir det inte som man har tänkt sej...
Hej alla!
Gissar att ni som läser det här redan vet det jag tänker berätta... men det måste ut i alla fall...
Ett par dagar innan jag fyllde fyrtio så frågade jag Micke hur vi skulle göra med det här med barn... Skulle vi försöka igen med IVF? Orkade vi gå igenom det igen? Jag hade ju liksom bestämt mej att vi inte skulle... För honom var det självklart - klart att vi skulle!! Sagt och gjort, dagen innan födelsedagen ringde jag Falun och efter ett par timmar hade vi behandlingsplanen klar och recept på väg på posten. Så... då var vi igång igen.
Precis som förra gången så började jag med nässpray, en annan sort den här gången, och efter det var det dags för sprutor i magen. Tiden bara rusar iväg som vanligt och rätt som det var var vi på plats i Falun för att plocka ur ägg. Det var en torsdag... Jag visste ju att jag inte skulle må så bra efteråt när äggblåsorna fyller på sej igen - och det gjorde jag inte heller... Det blev bestämt att vi skulle tillbaka på tisdagen och sätta tillbaka ägg. Dagarna däremellan mådde jag bara sämre och sämre, magen svällde och jag började få lite svårt att andas, kände mej liksom andfådd. Slog bort det och jobbade på som vanligt, tänker man inte på det finns det inte! Det går ju över... På tisdagen när vi var till Falun och Dr U satte in vårt ägg så påtalade jag mina besvär, blodprov togs med det var inget som var konstigt. Jag tänkte att det nog satt i huvudet. Slog bort det igen och fortsatte jobba på... Efter en vecka var måttet rågat, jag mådde tamejtusan inte bra! Det gick inte att blunda längre... Jag åkte hem från jobbet! Försökte få tag på dom i Falun men utan resultat. Tisdagen blev onsdag och jag mådde bara sämre, och nu var det väldigt svårt att andas... Fick tillslut tag på dom i Falun! Där fick jag till svar att 'Du får väl åka in akut om du inte kan andas'. Men efter lite lirkande fick jag veta vart jag skulle vända mej. Klockan kvart över ett ringde dom upp mej från gyn i Gävle och klockan tre fick jag en tid. Hastigt och lustigt ringde vi in mormor som barnvakt och åkte till sjukhuset. Efter undersökning av manligt gynekolog så blev jag inlagd... Määä, vaddå, jag skulle ju bara på kontroll....
Femton dagar senare fick jag åka hem på permission. Jag var tydligen sjuk...
Gissar att ni som läser det här redan vet det jag tänker berätta... men det måste ut i alla fall...
Ett par dagar innan jag fyllde fyrtio så frågade jag Micke hur vi skulle göra med det här med barn... Skulle vi försöka igen med IVF? Orkade vi gå igenom det igen? Jag hade ju liksom bestämt mej att vi inte skulle... För honom var det självklart - klart att vi skulle!! Sagt och gjort, dagen innan födelsedagen ringde jag Falun och efter ett par timmar hade vi behandlingsplanen klar och recept på väg på posten. Så... då var vi igång igen.
Precis som förra gången så började jag med nässpray, en annan sort den här gången, och efter det var det dags för sprutor i magen. Tiden bara rusar iväg som vanligt och rätt som det var var vi på plats i Falun för att plocka ur ägg. Det var en torsdag... Jag visste ju att jag inte skulle må så bra efteråt när äggblåsorna fyller på sej igen - och det gjorde jag inte heller... Det blev bestämt att vi skulle tillbaka på tisdagen och sätta tillbaka ägg. Dagarna däremellan mådde jag bara sämre och sämre, magen svällde och jag började få lite svårt att andas, kände mej liksom andfådd. Slog bort det och jobbade på som vanligt, tänker man inte på det finns det inte! Det går ju över... På tisdagen när vi var till Falun och Dr U satte in vårt ägg så påtalade jag mina besvär, blodprov togs med det var inget som var konstigt. Jag tänkte att det nog satt i huvudet. Slog bort det igen och fortsatte jobba på... Efter en vecka var måttet rågat, jag mådde tamejtusan inte bra! Det gick inte att blunda längre... Jag åkte hem från jobbet! Försökte få tag på dom i Falun men utan resultat. Tisdagen blev onsdag och jag mådde bara sämre, och nu var det väldigt svårt att andas... Fick tillslut tag på dom i Falun! Där fick jag till svar att 'Du får väl åka in akut om du inte kan andas'. Men efter lite lirkande fick jag veta vart jag skulle vända mej. Klockan kvart över ett ringde dom upp mej från gyn i Gävle och klockan tre fick jag en tid. Hastigt och lustigt ringde vi in mormor som barnvakt och åkte till sjukhuset. Efter undersökning av manligt gynekolog så blev jag inlagd... Määä, vaddå, jag skulle ju bara på kontroll....
Femton dagar senare fick jag åka hem på permission. Jag var tydligen sjuk...
onsdag 7 oktober 2009
Saknar energi...
Hej alla!
Undra varför jag skriver Hej alla egentligen, är det verkligen nån som läser det jag skriver... Jo, det vet jag ju att det är eftersom jag får kommentarer emellanåt. Då kan jag ju undra varför nån vill läsa det jag skriver... Som ett brev på posten kommer nästa fråga, VARFÖR skriver jag då? Mm, det kan man ju undra...
Idag skriver jag för jag har ingen energi till att göra nåt annat trots att jag har hur många saker som helst som borde bli gjorda. Ja, jag vet att jag ska välja att vilja göra saker istället för att tycka att de borde bli gjorda. Men idag känns det som en stor bedrift att bara andas. Det var ett bra tag sen jag var så här energifattig som jag känner mej idag, trodde på nåt sätt att dom dagarna hade försvunnit och energin infunnits sej varje dag. Men...tydligen inte!! Har ett stort stort beslut som i och för sej tar väldigt mycket energi och som genomsyrar alla tankar och beslut som jag tar all ledig tid, och det tar energi - men inte all. Idag vill jag bara gräva ner mej och stanna där i min grop och hoppas att nån kanske saknar mej och kommer och gräver upp mej igen - då har jag ju ett val - om nån ha grävt bort allt tungt som ligger ovanpå mej kan jag ju välja. Antingen kliver jag ur - eller så stannar jag kvar. Idag saknar jag känslan av att nån behöver mej - också. Muntert värre!!
Det är svårt att orka med sej själv när man tvivlar på sej själv hela tiden. Tvivlar på alla beslut man tar och inte har modet att ta, alla saker jag borde göra men inte gör... Nä, fyfan, nu har jag tappat energin för det här med att skriva också...
Jag går ut och letar en grop - för jag orkar inte gräva nån.
Kram
Undra varför jag skriver Hej alla egentligen, är det verkligen nån som läser det jag skriver... Jo, det vet jag ju att det är eftersom jag får kommentarer emellanåt. Då kan jag ju undra varför nån vill läsa det jag skriver... Som ett brev på posten kommer nästa fråga, VARFÖR skriver jag då? Mm, det kan man ju undra...
Idag skriver jag för jag har ingen energi till att göra nåt annat trots att jag har hur många saker som helst som borde bli gjorda. Ja, jag vet att jag ska välja att vilja göra saker istället för att tycka att de borde bli gjorda. Men idag känns det som en stor bedrift att bara andas. Det var ett bra tag sen jag var så här energifattig som jag känner mej idag, trodde på nåt sätt att dom dagarna hade försvunnit och energin infunnits sej varje dag. Men...tydligen inte!! Har ett stort stort beslut som i och för sej tar väldigt mycket energi och som genomsyrar alla tankar och beslut som jag tar all ledig tid, och det tar energi - men inte all. Idag vill jag bara gräva ner mej och stanna där i min grop och hoppas att nån kanske saknar mej och kommer och gräver upp mej igen - då har jag ju ett val - om nån ha grävt bort allt tungt som ligger ovanpå mej kan jag ju välja. Antingen kliver jag ur - eller så stannar jag kvar. Idag saknar jag känslan av att nån behöver mej - också. Muntert värre!!
Det är svårt att orka med sej själv när man tvivlar på sej själv hela tiden. Tvivlar på alla beslut man tar och inte har modet att ta, alla saker jag borde göra men inte gör... Nä, fyfan, nu har jag tappat energin för det här med att skriva också...
Jag går ut och letar en grop - för jag orkar inte gräva nån.
Kram
fredag 2 oktober 2009
Rimfrost - rattmuff på...
Hej alla!
Jamen fy fan va kallt det är! Visst det är vackert nu när löven skiftar färg och frosten på gräset i morronsolen och allt det där... om man får stå inne och titta ut! För ut det vill man inte gå, inte jag i alla fall... Kan också bero på att jag är så dålig på att klä på mej? Vet inte om barfota i foppatofflor och ingen jacka var så lyckat i morse när jag skulle skjutsa sonen till dagis. Rätt kallt om fingrarna också eftersom det var is på bilrutorna... Men, det är väl bara att acceptera att det håller på att bli vinter hur mycket jag än kämpar emot, så jag får plocka fram vinterjackan och vantarna och kanske ta ett par strumpor i foppatofflorna i morron bitti!
Kram!
Jamen fy fan va kallt det är! Visst det är vackert nu när löven skiftar färg och frosten på gräset i morronsolen och allt det där... om man får stå inne och titta ut! För ut det vill man inte gå, inte jag i alla fall... Kan också bero på att jag är så dålig på att klä på mej? Vet inte om barfota i foppatofflor och ingen jacka var så lyckat i morse när jag skulle skjutsa sonen till dagis. Rätt kallt om fingrarna också eftersom det var is på bilrutorna... Men, det är väl bara att acceptera att det håller på att bli vinter hur mycket jag än kämpar emot, så jag får plocka fram vinterjackan och vantarna och kanske ta ett par strumpor i foppatofflorna i morron bitti!
Kram!
onsdag 30 september 2009
Nu blir kvällarna kyliga och sena...
...kom trösta mej en smula för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort, går och tänker på allt det där man borde, det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort men det är så väldigt lite jag gjorde... Skynda dej älskade skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut, tänd våra ljus det är nära till natten, snart är den skimrande sommar'n slut...
Hej alla!
Det där var en liten del av Höstvisa och jag tror att det är Tove Jansson som skrivit den, ni vet Mumins 'mamma'! Hur som helst så är det väl bara att konstatera att sommaren är slut... ingen återvändo nu liksom. Bara den här jävla skitvintern att vänta. Åh fyförfan vilken skitårstid det är alltså! Hua! Men om jag har tur, och det hoppas jag att jag har kan den här vintern bli kanske en av mitt livs bästa... men jag vet inget än och jag tar inte ut nåt i förskott - jag bara hoppas och hoppas och hoppas! Varför det skulle bli mitt livs bästa? Hmm, det kanske visar sej så småningom - eller kanske inte...
Idag ska jag lyxa mej och försöka hitta nå nya kläder. Inte lätt att få nåt att passa på den här kroppen men jag ska i alla fall försöka... Det är ju helt underbart att botanisera bland alla galgar med kläder och ta med en hel hög in i provhytten och prova och eftersom allting passar så är det bara att välja och vraka vad man vill köpa. Jo tjena, det är bland det värsta som finns! Men, det räcker väl inte att ha typ två ombyten kläder? Eller så får det göra det , vi får se hur det går idag. Tur att jag i alla fall inte har mens så magen är värre spärrballong än normalt... Håller man in den och trycker in lite här och där så kanske nåt kan passa i alla fall!! Hoppas!
Så, då var det bara det kvar då, att åka till veckodos av psykolog, som numera har blivit varannanveckodos, och så dyka in i nån käck klädaffär!! Jippi!
Kram!
Hej alla!
Det där var en liten del av Höstvisa och jag tror att det är Tove Jansson som skrivit den, ni vet Mumins 'mamma'! Hur som helst så är det väl bara att konstatera att sommaren är slut... ingen återvändo nu liksom. Bara den här jävla skitvintern att vänta. Åh fyförfan vilken skitårstid det är alltså! Hua! Men om jag har tur, och det hoppas jag att jag har kan den här vintern bli kanske en av mitt livs bästa... men jag vet inget än och jag tar inte ut nåt i förskott - jag bara hoppas och hoppas och hoppas! Varför det skulle bli mitt livs bästa? Hmm, det kanske visar sej så småningom - eller kanske inte...
Idag ska jag lyxa mej och försöka hitta nå nya kläder. Inte lätt att få nåt att passa på den här kroppen men jag ska i alla fall försöka... Det är ju helt underbart att botanisera bland alla galgar med kläder och ta med en hel hög in i provhytten och prova och eftersom allting passar så är det bara att välja och vraka vad man vill köpa. Jo tjena, det är bland det värsta som finns! Men, det räcker väl inte att ha typ två ombyten kläder? Eller så får det göra det , vi får se hur det går idag. Tur att jag i alla fall inte har mens så magen är värre spärrballong än normalt... Håller man in den och trycker in lite här och där så kanske nåt kan passa i alla fall!! Hoppas!
Så, då var det bara det kvar då, att åka till veckodos av psykolog, som numera har blivit varannanveckodos, och så dyka in i nån käck klädaffär!! Jippi!
Kram!
torsdag 10 september 2009
Berg och dalvana...
Hej alla!
Sitter just nu och väntar på lilleman som är ute på morgonfärd med farfar i traktor. Han skulle åka traktor till dagis idag sa han, så jag hoppas att en liten färd här i byn räcker för honom så vi slipper bråka om bilfärden till dagis!! Mycket bråk är det nu... Min käre make säjer att jag och Markus bråkar så mycket för att jag frågar honom vad han vill göra hela tiden. Och kanske är det så? Men det är svårt när han, alltså Markus, är så väldans verbal och har svar på det mesta och vet vad han vill. För det mesta går det över rätt fort och det blir i alla fall som mamman vill!! Hur som helst så är det ruskigt påfrestande...
Den sjunde september har i alla fall kommit och gått igen... Nåt har startats men jag tänker inte berätta vad. Kanske kanske gör jag det sen - men just nu är det min lilla hemlis!
Oj, nu kom traktorn hem på gården igen så det är väl bara att byta fordon med min mirakelpojke och styra kosan mot dagis.
Tutbingo ikväll med fina vänner, nice!!
Kram!
Sitter just nu och väntar på lilleman som är ute på morgonfärd med farfar i traktor. Han skulle åka traktor till dagis idag sa han, så jag hoppas att en liten färd här i byn räcker för honom så vi slipper bråka om bilfärden till dagis!! Mycket bråk är det nu... Min käre make säjer att jag och Markus bråkar så mycket för att jag frågar honom vad han vill göra hela tiden. Och kanske är det så? Men det är svårt när han, alltså Markus, är så väldans verbal och har svar på det mesta och vet vad han vill. För det mesta går det över rätt fort och det blir i alla fall som mamman vill!! Hur som helst så är det ruskigt påfrestande...
Den sjunde september har i alla fall kommit och gått igen... Nåt har startats men jag tänker inte berätta vad. Kanske kanske gör jag det sen - men just nu är det min lilla hemlis!
Oj, nu kom traktorn hem på gården igen så det är väl bara att byta fordon med min mirakelpojke och styra kosan mot dagis.
Tutbingo ikväll med fina vänner, nice!!
Kram!
tisdag 25 augusti 2009
Bara siffror på ett papper...
Hej alla!
Jaha, så var den inne då, den stora dagen...eller egentligen vilken skittisdag som helst. Och det var ingen skillnad i morse när jag vaknade heller... Är det så att ålder bara är siffror på ett papper kanske? Inuti känns det ju inte som fyrtio, eller hur ska jag veta det förresten, det är kanske just det som det gör... Det kanske känns så här inuti när man just är fyrtio? Skitsamma, jag har i alla fall inte fått nån plötslig längtan att använda plisserad kjol och blus med väst i alla fall... Sen är väl det kanske inte det som hör till heller...men, äh, ni fattar...!!
Nu ska jag i alla fall svischa runt med dammsugaren och torka av golven... Jag har ju redan firat min födelsedag men man vet ju aldrig, kanske är det nån som vill komma och beklaga...
Så, grattis till mej själv på födelsedagen! Det är i alla fall fantastiskt att leva - oavsett vilka siffror som gäller! Just nu gäller 7 september för mej... Varför? Det kanske ni får veta...kanske inte...
Kram!
Jaha, så var den inne då, den stora dagen...eller egentligen vilken skittisdag som helst. Och det var ingen skillnad i morse när jag vaknade heller... Är det så att ålder bara är siffror på ett papper kanske? Inuti känns det ju inte som fyrtio, eller hur ska jag veta det förresten, det är kanske just det som det gör... Det kanske känns så här inuti när man just är fyrtio? Skitsamma, jag har i alla fall inte fått nån plötslig längtan att använda plisserad kjol och blus med väst i alla fall... Sen är väl det kanske inte det som hör till heller...men, äh, ni fattar...!!
Nu ska jag i alla fall svischa runt med dammsugaren och torka av golven... Jag har ju redan firat min födelsedag men man vet ju aldrig, kanske är det nån som vill komma och beklaga...
Så, grattis till mej själv på födelsedagen! Det är i alla fall fantastiskt att leva - oavsett vilka siffror som gäller! Just nu gäller 7 september för mej... Varför? Det kanske ni får veta...kanske inte...
Kram!
måndag 24 augusti 2009
Fortfarande tonåring...
Hej alla!
Johodå, jag är fortfarande tonåring, tjugonitton...så det så!! Det är ju FLERA timmar kvar tills jag blir föööörtiiiiii... HUA! Eller äh, det är ju bara siffror på ett papper.... Eller hur?
Jag har gett mej själv en födelsedagspresent - idag faktiskt!! Och kanske kanske ska jag berätta vad...men inte idag...ska suga lite på den här för tidiga födelsedagskaramellen lite först. Nyfikna va? Mm, det skulle jag också vara...
Fast förutom det så har jag ju också investerat i mej själv genom att ÄNTLIGEN ha gått till tandläkaren och fixat gaddarna! Ska faktiskt fira födelsedagen där också!! Eller i alla fall en liten stund... Det är hur synd som helst att tandläkaren jag har haft ska sluta...hur ska jag nu våga gå dit i fortsättningen?? Men nu när munnen är hel och fin så kanske jag slipper på ett tag...
Nej, nu ska jag försöka få ihop nån form av hemmapizza och så småningom ropa in mina pojkar, stora och lilla M, älsklingspojkarna mina!!
Hur det är med måendet? Alldeles förträffligt faktiskt! Alldeles underbart fantastiskt...just nu, just idag!
Kram!
Johodå, jag är fortfarande tonåring, tjugonitton...så det så!! Det är ju FLERA timmar kvar tills jag blir föööörtiiiiii... HUA! Eller äh, det är ju bara siffror på ett papper.... Eller hur?
Jag har gett mej själv en födelsedagspresent - idag faktiskt!! Och kanske kanske ska jag berätta vad...men inte idag...ska suga lite på den här för tidiga födelsedagskaramellen lite först. Nyfikna va? Mm, det skulle jag också vara...
Fast förutom det så har jag ju också investerat i mej själv genom att ÄNTLIGEN ha gått till tandläkaren och fixat gaddarna! Ska faktiskt fira födelsedagen där också!! Eller i alla fall en liten stund... Det är hur synd som helst att tandläkaren jag har haft ska sluta...hur ska jag nu våga gå dit i fortsättningen?? Men nu när munnen är hel och fin så kanske jag slipper på ett tag...
Nej, nu ska jag försöka få ihop nån form av hemmapizza och så småningom ropa in mina pojkar, stora och lilla M, älsklingspojkarna mina!!
Hur det är med måendet? Alldeles förträffligt faktiskt! Alldeles underbart fantastiskt...just nu, just idag!
Kram!
torsdag 13 augusti 2009
Mirakelpojkar...
Hej...
Ville bara tala om för alla som vill veta och framförallt för mina älskade pojkmirakel, stora M och lilla M, att jag älskar er så ofantligt mycket att det är svårt för mej själv att ens förstå.
Jag hoppas att känslan är ömsesidig - och acceptans och tålamod är stoooort nu?!
Kram Mamman M.
Ville bara tala om för alla som vill veta och framförallt för mina älskade pojkmirakel, stora M och lilla M, att jag älskar er så ofantligt mycket att det är svårt för mej själv att ens förstå.
Jag hoppas att känslan är ömsesidig - och acceptans och tålamod är stoooort nu?!
Kram Mamman M.
måndag 3 augusti 2009
Sökes: Skratt. Finnes: Tårar.
Jag är i desperat behov av skratt och glädje innan jag fullkomligt drunknar i alla mina tårar.
Hej alla!
I början av 2005 när jag och Micke insåg att vi inte kunde få barn själva - utan behövde hjälp, det var då det började... eller slutade... äh, ni fattar snart!! För mej alltså, jag kan bara föra min egen talan.
Jag har hela mitt liv 'kunnit själv' av en del olika anledningar, och det mesta 'kan själv' sitter kvar och jag försöker på alla sätt jag kan innan jag ber om hjälp, eller så struntar jag i det eftersom jag inte KAN be om hjälp... När det kom till att skaffa barn hade jag inget val, där kunde jag inte prova några andra sätt, kunde inte 'kan själv' den gången hur jag än betedde mej... Det var tokfarligt! Skulle JAG släppa kontrollen och behöva lita på andra än mej själv... Nej men det kan jag ju inte, jag vet ju att jag hela tiden blir sviken - det har jag ju alltid blivit annars... för att göra en vääääldigt lång historia kort... Där, nånstans i början av 2005 tappade jag bort mej själv...och framför allt tappade jag min glädje och livsgnista...tappade tron fullständigt på mej själv eftersom jag inte kunde hur fan jag än gjorde... Jag hade aldrig gjort det tidigare i mitt liv, utan ALLTID haft full kontroll, ALLTID haft supermasken på och KLARAT allt som jag stod inför... Helt plötsligt behövde jag lägga mitt liv i nån annans händer, behövde jag lita på andra människor - jag som aldrig litat på nån, för ingen gick att lita på, alla bara sårade mej som jag försökte känna tillit för....
Hos mej var den här kontrollkänslan liktydlig med glädje, bland annat... och den har jag tappat...och jag behöver massor av hjälp att hitta den igen. Nu har jag bara tårar, och jag känner mej alltid lessen - även om jag skrattar... När jag tittar mej i spegeln, dom är väldigt FÅ dom gångerna, men det händer... ser jag bara nånting fruktansvärt LEDSET som jag inte orkar eller vill titta på. Min kontrollerande sida säjer åt mej att skratta - fast inuti gråter jag...
Nån som vill byta?
Kram!
Hej alla!
I början av 2005 när jag och Micke insåg att vi inte kunde få barn själva - utan behövde hjälp, det var då det började... eller slutade... äh, ni fattar snart!! För mej alltså, jag kan bara föra min egen talan.
Jag har hela mitt liv 'kunnit själv' av en del olika anledningar, och det mesta 'kan själv' sitter kvar och jag försöker på alla sätt jag kan innan jag ber om hjälp, eller så struntar jag i det eftersom jag inte KAN be om hjälp... När det kom till att skaffa barn hade jag inget val, där kunde jag inte prova några andra sätt, kunde inte 'kan själv' den gången hur jag än betedde mej... Det var tokfarligt! Skulle JAG släppa kontrollen och behöva lita på andra än mej själv... Nej men det kan jag ju inte, jag vet ju att jag hela tiden blir sviken - det har jag ju alltid blivit annars... för att göra en vääääldigt lång historia kort... Där, nånstans i början av 2005 tappade jag bort mej själv...och framför allt tappade jag min glädje och livsgnista...tappade tron fullständigt på mej själv eftersom jag inte kunde hur fan jag än gjorde... Jag hade aldrig gjort det tidigare i mitt liv, utan ALLTID haft full kontroll, ALLTID haft supermasken på och KLARAT allt som jag stod inför... Helt plötsligt behövde jag lägga mitt liv i nån annans händer, behövde jag lita på andra människor - jag som aldrig litat på nån, för ingen gick att lita på, alla bara sårade mej som jag försökte känna tillit för....
Hos mej var den här kontrollkänslan liktydlig med glädje, bland annat... och den har jag tappat...och jag behöver massor av hjälp att hitta den igen. Nu har jag bara tårar, och jag känner mej alltid lessen - även om jag skrattar... När jag tittar mej i spegeln, dom är väldigt FÅ dom gångerna, men det händer... ser jag bara nånting fruktansvärt LEDSET som jag inte orkar eller vill titta på. Min kontrollerande sida säjer åt mej att skratta - fast inuti gråter jag...
Nån som vill byta?
Kram!
tisdag 28 juli 2009
Sommaren är kort...
...det mesta regnar bort....trala la lalaaa...lala lala...
Hej alla!
Fan va det regnar! Jag har knappt märkt att det varit sommar, eller är... för den är väl inte slut än? Det märks att jag är ovan att jobba på 'riktigt' jobb, tiden som annars är för knapp räcker absolut inte till nu... Suck suck! Idag lämnade jag Skrot på dagis första gången efter hans sommarlov, och har lyxet att sitta hemma och jobba ett par timmar. ska jobba på sommarjobbet också men inte förrän klockan fyra. Och innan dess ska jag hinna en hel del saker, och har absolut inte tid att sitta här och skriva på bloggen...men vafan, liiite roligt måste man väl få ha också?? Jag ska till tandläkaren idag, hua! Men det börjar faktiskt arta sej i min mun... efter idag har jag bara ett par besök till tandhygenisten kvar och sen ska jag väl vara rätt ok. Skönt! Dyrt!! Men jag hoppas att det är värt det. Känns skönt i alla fall att jag fick det här sommarjobbet så jag fick råd att ens gå dit... Tråkigt att alla pengar går dit men...
Lön... vilket härligt ord! Snacka om lyxigt... Alla ni som är anställda. Tacka er lyckliga stjärna (eller arbetsgivare) för att ni bara behöver gå dit, göra det ni ska, ha arbetskamrater, fikaraster, semesterersättning, försäkringar och gud vet allt och få lön! Lyx! Jag som varit egen så länge tycker det i alla fall. Och jag känner mej oerhört privilegierad att få vara en del av allt det där just nu... Kan ni inte hålla alla tummar och skicka positiva tankar till min chef så att jag får vara kvar som vikarie efter sommaren. Det är bara två veckor kvar av det nu...
Annars får jag väl söka mej nåt annat, nu har jag ju fått lite blodad tand på det här med jobb...alltså vara anställd, och fick jag det här jobbet kan jag kanske få andra? Tänk att nån ville ha mej? Hmm, konstigt. Jag får bara hoppas att jag gör ett så bra jobb jag kan och att mina kollegor också tycker det. Så jag inte bara går där och tror att jag kan liksom... Svårt att förklara men väldigt lätt att förstå i min hjärna. Det är svårt att förstå att man kan duga ibland!
Nej, nu måste jag sätta lite fart. Ni vet, alla måsten... Eller, alla saker jag vill göra! Det lät lite bättre va?
Kram!
Hej alla!
Fan va det regnar! Jag har knappt märkt att det varit sommar, eller är... för den är väl inte slut än? Det märks att jag är ovan att jobba på 'riktigt' jobb, tiden som annars är för knapp räcker absolut inte till nu... Suck suck! Idag lämnade jag Skrot på dagis första gången efter hans sommarlov, och har lyxet att sitta hemma och jobba ett par timmar. ska jobba på sommarjobbet också men inte förrän klockan fyra. Och innan dess ska jag hinna en hel del saker, och har absolut inte tid att sitta här och skriva på bloggen...men vafan, liiite roligt måste man väl få ha också?? Jag ska till tandläkaren idag, hua! Men det börjar faktiskt arta sej i min mun... efter idag har jag bara ett par besök till tandhygenisten kvar och sen ska jag väl vara rätt ok. Skönt! Dyrt!! Men jag hoppas att det är värt det. Känns skönt i alla fall att jag fick det här sommarjobbet så jag fick råd att ens gå dit... Tråkigt att alla pengar går dit men...
Lön... vilket härligt ord! Snacka om lyxigt... Alla ni som är anställda. Tacka er lyckliga stjärna (eller arbetsgivare) för att ni bara behöver gå dit, göra det ni ska, ha arbetskamrater, fikaraster, semesterersättning, försäkringar och gud vet allt och få lön! Lyx! Jag som varit egen så länge tycker det i alla fall. Och jag känner mej oerhört privilegierad att få vara en del av allt det där just nu... Kan ni inte hålla alla tummar och skicka positiva tankar till min chef så att jag får vara kvar som vikarie efter sommaren. Det är bara två veckor kvar av det nu...
Annars får jag väl söka mej nåt annat, nu har jag ju fått lite blodad tand på det här med jobb...alltså vara anställd, och fick jag det här jobbet kan jag kanske få andra? Tänk att nån ville ha mej? Hmm, konstigt. Jag får bara hoppas att jag gör ett så bra jobb jag kan och att mina kollegor också tycker det. Så jag inte bara går där och tror att jag kan liksom... Svårt att förklara men väldigt lätt att förstå i min hjärna. Det är svårt att förstå att man kan duga ibland!
Nej, nu måste jag sätta lite fart. Ni vet, alla måsten... Eller, alla saker jag vill göra! Det lät lite bättre va?
Kram!
söndag 19 juli 2009
En egen stund...
Hej alla!
Nu var det vääääldigt längesen! Lessen för det men jag har inte haft tid, eller lust kanske... Kanske skyller jag bara på tiden för att jag inte har lust? Det är ju enkelt... Men jag tror att det är en kombination av båda!!
Hur som så har det bara rullat på, sommarjobb, midsommar, vanligt jobb, Markus födelsedag, jobb, jobb, jobb, stor fest, jobb, jobb, jobb... Så fantastiskt roligt och trevligt på alla sätt och vis, men - jag får ingen tid för mej själv...eller, jag TAR ingen tid för mej själv. Idag gör jag det.
När jag kom hem från jobbet strax efter fyra var maken och sonen borta och då passar jag på att göra sånt där som jag vill... fixa lite, dona lite, plocka undan lite här och där, duscha länge, slänga in tvätt i maskinen, laga lite mat, hänga undan lite kläder...ja ni vet...och det är så fantastiskt skönt alltså! Så nu väntar jag bara på att maten ska bli klar, sen ska jag ta en tallrik med mej och sätta mej och slötitta på tv medan jag äter. Snacka om vardagslyx!! Hoppas de håller sej borta i alla fall en timme till... Jag längtar i och för sej halvt ihjäl mej efter dom - men den som väntar på nåt gott!! Den som väntar på nån som har gått har i alla fall väntat för länge... ;o)
Nu är det bara några minuter kvar på riset, och nånformavkorvgryta är också klar. Laddar med stort glas mjölk och en stund för mej själv framför tvn och konstaterar att det här är jag värd. Eller hur?
Kram!
Nu var det vääääldigt längesen! Lessen för det men jag har inte haft tid, eller lust kanske... Kanske skyller jag bara på tiden för att jag inte har lust? Det är ju enkelt... Men jag tror att det är en kombination av båda!!
Hur som så har det bara rullat på, sommarjobb, midsommar, vanligt jobb, Markus födelsedag, jobb, jobb, jobb, stor fest, jobb, jobb, jobb... Så fantastiskt roligt och trevligt på alla sätt och vis, men - jag får ingen tid för mej själv...eller, jag TAR ingen tid för mej själv. Idag gör jag det.
När jag kom hem från jobbet strax efter fyra var maken och sonen borta och då passar jag på att göra sånt där som jag vill... fixa lite, dona lite, plocka undan lite här och där, duscha länge, slänga in tvätt i maskinen, laga lite mat, hänga undan lite kläder...ja ni vet...och det är så fantastiskt skönt alltså! Så nu väntar jag bara på att maten ska bli klar, sen ska jag ta en tallrik med mej och sätta mej och slötitta på tv medan jag äter. Snacka om vardagslyx!! Hoppas de håller sej borta i alla fall en timme till... Jag längtar i och för sej halvt ihjäl mej efter dom - men den som väntar på nåt gott!! Den som väntar på nån som har gått har i alla fall väntat för länge... ;o)
Nu är det bara några minuter kvar på riset, och nånformavkorvgryta är också klar. Laddar med stort glas mjölk och en stund för mej själv framför tvn och konstaterar att det här är jag värd. Eller hur?
Kram!
måndag 6 juli 2009
fredag 26 juni 2009
Barfota utan strumpor och skor...
Hej alla!
Nej jag tänker inte tjata om att tiden bara springer iväg och att jag inte hinner med nånting, i alla fall inte högt så att nån hör... Men inuti skallen så gör jag det hela tiden. Måste bara berätta om min morgon...
Micke åkte tidigt till jobbet, Markus sov så jag tänkte att jag skulle få gå upp och bara vara en liten stund. Klockan var tjugo över sex... När jag långsamt tog mej ur sängen tittade Markus upp på mej med en ögat och gav mej ett leende och sa att Markus har sovit klart nu, äta frukost... Så, det blev ingen tid för mej... Väl uppe så åt han frukost, jag fick på lite kaffe, filtret vek sej förståss så det blev mer sump än kaffe men...det gick i i varje fall. Hundarna låg och sov så det var ju lugnt med dom. Efter det att Markus ätit upp sin frukost hade han kräm och mjölk över typ hela pyjamasen så det var bara att plocka av. Han ville då vara nakenfis och det gick ju bra. Du måste gå till pottan om du blir kissnödig förmanade jag. Eller bajsnödig... Efter bara några minuter så hör jag honom ropa inifrån toaletten, går dit och ser min lilla skrutt stå vid toaletten och med kiss på hela golvet... Han nådde ju inte upp till toaletten och hittade inte pottan... Så det var bara att torka upp och fortsätta med morgonbestyren. Jag och Markus tog fram pottan och han ställde den mitt på toagolvet. Nya förmaningar om att han skulle gå till pottan om han blev bajs eller kissnödig... Går ut i köket igen och börjar fixa i ordning hundarnas mat, Lava kommer och tycker att det luktar mumsigt och jag hör hur Hampe bökar i hans bädd där ute i hallen. Skickar Lava till sin plats för det var inte matdags riktigt än... Då ropar Markus... 'Mamma pom, titta bajs...' Han hade då bajsat på golvet. Hämtar papper och tar upp och torkar och kastar bort... Förmanar igen att han måste säja till... Hampe och Lava ligger kvar i sina bäddar så jag går in och gör klart deras mat, för dom ska få gå ut en sväng och sen komma in och få mat. Lava kommer och är lite intresserad igen, och den här gången hör jag Hampe reser sej...och kissar på golvet!! Suck!! Jaha, då var det bara att börja torka igen... Precis när jag fått fram mopphinken har Markus också kissat på golvet...igen.... Så nu hade jag behövt hundra armar och lika många trasor och golvmoppar! Med en lätt hysterisk Markus runt fötterna, klivandes i och ur hundkisset på golvet får jag slutligen upp det, tvättar sonens fötter, tar reda på hans kiss, tar in hundarna och ger dom mat, klär på Markus och borstar hans tänder, tar ut hundarna i hundgården...då tittar jag på klockan och inser att vi måste åka om jag ska hinna lämna honom på dagis och vara på plats på jobbet i tid... Att mina fötter sen är fulla av Markuskiss och hundkiss, tänderna oborstade får jag stå ut med tills jag kommer hem igen!!
I morgon blir det nog bättre!
Kram!
Nej jag tänker inte tjata om att tiden bara springer iväg och att jag inte hinner med nånting, i alla fall inte högt så att nån hör... Men inuti skallen så gör jag det hela tiden. Måste bara berätta om min morgon...
Micke åkte tidigt till jobbet, Markus sov så jag tänkte att jag skulle få gå upp och bara vara en liten stund. Klockan var tjugo över sex... När jag långsamt tog mej ur sängen tittade Markus upp på mej med en ögat och gav mej ett leende och sa att Markus har sovit klart nu, äta frukost... Så, det blev ingen tid för mej... Väl uppe så åt han frukost, jag fick på lite kaffe, filtret vek sej förståss så det blev mer sump än kaffe men...det gick i i varje fall. Hundarna låg och sov så det var ju lugnt med dom. Efter det att Markus ätit upp sin frukost hade han kräm och mjölk över typ hela pyjamasen så det var bara att plocka av. Han ville då vara nakenfis och det gick ju bra. Du måste gå till pottan om du blir kissnödig förmanade jag. Eller bajsnödig... Efter bara några minuter så hör jag honom ropa inifrån toaletten, går dit och ser min lilla skrutt stå vid toaletten och med kiss på hela golvet... Han nådde ju inte upp till toaletten och hittade inte pottan... Så det var bara att torka upp och fortsätta med morgonbestyren. Jag och Markus tog fram pottan och han ställde den mitt på toagolvet. Nya förmaningar om att han skulle gå till pottan om han blev bajs eller kissnödig... Går ut i köket igen och börjar fixa i ordning hundarnas mat, Lava kommer och tycker att det luktar mumsigt och jag hör hur Hampe bökar i hans bädd där ute i hallen. Skickar Lava till sin plats för det var inte matdags riktigt än... Då ropar Markus... 'Mamma pom, titta bajs...' Han hade då bajsat på golvet. Hämtar papper och tar upp och torkar och kastar bort... Förmanar igen att han måste säja till... Hampe och Lava ligger kvar i sina bäddar så jag går in och gör klart deras mat, för dom ska få gå ut en sväng och sen komma in och få mat. Lava kommer och är lite intresserad igen, och den här gången hör jag Hampe reser sej...och kissar på golvet!! Suck!! Jaha, då var det bara att börja torka igen... Precis när jag fått fram mopphinken har Markus också kissat på golvet...igen.... Så nu hade jag behövt hundra armar och lika många trasor och golvmoppar! Med en lätt hysterisk Markus runt fötterna, klivandes i och ur hundkisset på golvet får jag slutligen upp det, tvättar sonens fötter, tar reda på hans kiss, tar in hundarna och ger dom mat, klär på Markus och borstar hans tänder, tar ut hundarna i hundgården...då tittar jag på klockan och inser att vi måste åka om jag ska hinna lämna honom på dagis och vara på plats på jobbet i tid... Att mina fötter sen är fulla av Markuskiss och hundkiss, tänderna oborstade får jag stå ut med tills jag kommer hem igen!!
I morgon blir det nog bättre!
Kram!
onsdag 17 juni 2009
Vägen dit är den bästa...
Hej alla!
Så, äntligen skiner solen igen. Även om det bara är för ett par dagar så passar jag på att njuta... och klaga att jag svettas...!! Tänk hur man är!
Har hållit på att göra i ordning här på ladan till framtida fester, och tjuvstartar festandet med att bjuda hem goda fina vänner till midsommar! Tänk va roligt det är att hålla på att fixa...det är liksom roligare än själva festen! Eller nää, men roligt är det i alla fall.
Jag och Micke har börjat fundera på en sak, en stor stor sak...och dyr... tänker inte avslöja vad det är men, OM vi tar tag i det så blir livet helt omtumlat. Fränt!! Men, det är mycket pengar inblandat så vi får se hur vi kan lösa det på bästa sätt. När vi pratat ihop oss mer Micke och jag tänker jag kanske dela med mej av det här...eller så inte. Vi får se... Hur som så känns det som ett helt naturligt steg i livet för oss alla tre i den här lilla familjen!
Nä, nu ska jag ut och dra fart på gräsklipparen, fixa lite på ladan - eller Magasinet som det kallas, och sen är det dags att hämta ögonstenen på dagis.
Kram, och trevlig midsommar om vi inte hörs före!!
Så, äntligen skiner solen igen. Även om det bara är för ett par dagar så passar jag på att njuta... och klaga att jag svettas...!! Tänk hur man är!
Har hållit på att göra i ordning här på ladan till framtida fester, och tjuvstartar festandet med att bjuda hem goda fina vänner till midsommar! Tänk va roligt det är att hålla på att fixa...det är liksom roligare än själva festen! Eller nää, men roligt är det i alla fall.
Jag och Micke har börjat fundera på en sak, en stor stor sak...och dyr... tänker inte avslöja vad det är men, OM vi tar tag i det så blir livet helt omtumlat. Fränt!! Men, det är mycket pengar inblandat så vi får se hur vi kan lösa det på bästa sätt. När vi pratat ihop oss mer Micke och jag tänker jag kanske dela med mej av det här...eller så inte. Vi får se... Hur som så känns det som ett helt naturligt steg i livet för oss alla tre i den här lilla familjen!
Nä, nu ska jag ut och dra fart på gräsklipparen, fixa lite på ladan - eller Magasinet som det kallas, och sen är det dags att hämta ögonstenen på dagis.
Kram, och trevlig midsommar om vi inte hörs före!!
fredag 12 juni 2009
På fredag ska man städa...
...det gör varenda tant... Gissar att ni kan resten? 'Sudda sudda sudda sudda bort din sura min...'
Hej alla!
Tjohej, så var det fredag igen. IGEN...herrejestanes det var ju alldeles nyss fredag... Den här förbannade tiden som bara försvinner. Har sagt det förut men säjer det igen, TUR att det kommer ny!!
Håller på och städar, eller håller på att försöka börja städa - och i nån form av systematisk ordning, men det blir mest lite här och lite där och så lite här igen. Konstaterar krasst att det är här min ilska försvinner, när jag städar. Som jag rycker och sliter i dammsugarstackarn, fastnar den vid nånting rycker jag i slangen så jag tror att den ska gå av... Det borde ju vara enklare att ta två steg fram till dammsugaren och flytta den, men nej nej...ryckas och slitas ska det. Sen när jag ska torka golven har jag oftast i way to much skurmedel i hinken så hela golvet skummar! Så då får jag vackert ta bara rent vatten och torka efter, och torka efter och torka efter... RENT blir det ju i alla fall. Men kan ni begripa hur mycket damm det finns? Och vart fan bodde det innan det landade på alla mina hyllor, bord, fönsterbrädor, lister... Och precis när man har dammat, dammsugit och torkat golven, efter typ en sekund ligger det ett fint fint lager av damm där igen...åh va trött jag blir!! Sovrummet är ju liksom värst...vill inte ens fundera på allt damm därinne kommer ifrån. Tanterna från Rent Hus på tv kanske ska komma hem och ta en odling...
Ibland när man ska vara så där äckelduktig så drar jag fram spisen också. Snacka om att det finns spännande saker där. Matrester som har tagit den mest suspekta form och färg och man är glad att man inte har ett förstoringsglas så man får se dom eländiga krypen som säkerligen har bosatt sej där. Men jag är egentligen inte ett dugg äckelmagad utan städar glatt, tja eller argt, toalett och dusch och bakom spis. Jag vet ju vart lorten kommer ifrån liksom. Jag har provat att städa med handskar, inte för att jag tycker att det är äckligt utan, utan för att jag blir så förbaskat torr om händerna av medlen, men jag kan inte. Det är som att sätta trasan mellan tårna och försöka torka...
Nej, om jag skulle ta och göra klart istället för att sitta här och bluddra. Jag återkommer...
En timme senare...
Jag mötte en av mina största fasor här i ett fönster. En superbautastor GETING! Åh fy för fan vilka otäcka djur! Det är inte mycket jag är rädd för men för getingar springer jag hur långt som helst. Helst så vill jag ju släppa ut getingar, flugor eller mygg istället för att slå ihjäl dom. Men den här var en envis rackare - eller jävligt dum. Så, det blev flugsmällan och mos av otäckingen istället. Han fick skylla sej själv! Så det så.
Nu när huset har fått sitt är det bara resten kvar, det vill säja mej själv...funderar allvarligt på att ta mej in i duschen men tänk att det ska vara så svårt... 'Jag ska bara... Jag måste...' Alla sådana kommer innan jag får foten ur och pallrar mej iväg. Och jag som lovat mej själv att jag ska VÄLJA och inte BORDE och MÅSTE... Svårt ibland.
Så, för denna gång, kram!
Hej alla!
Tjohej, så var det fredag igen. IGEN...herrejestanes det var ju alldeles nyss fredag... Den här förbannade tiden som bara försvinner. Har sagt det förut men säjer det igen, TUR att det kommer ny!!
Håller på och städar, eller håller på att försöka börja städa - och i nån form av systematisk ordning, men det blir mest lite här och lite där och så lite här igen. Konstaterar krasst att det är här min ilska försvinner, när jag städar. Som jag rycker och sliter i dammsugarstackarn, fastnar den vid nånting rycker jag i slangen så jag tror att den ska gå av... Det borde ju vara enklare att ta två steg fram till dammsugaren och flytta den, men nej nej...ryckas och slitas ska det. Sen när jag ska torka golven har jag oftast i way to much skurmedel i hinken så hela golvet skummar! Så då får jag vackert ta bara rent vatten och torka efter, och torka efter och torka efter... RENT blir det ju i alla fall. Men kan ni begripa hur mycket damm det finns? Och vart fan bodde det innan det landade på alla mina hyllor, bord, fönsterbrädor, lister... Och precis när man har dammat, dammsugit och torkat golven, efter typ en sekund ligger det ett fint fint lager av damm där igen...åh va trött jag blir!! Sovrummet är ju liksom värst...vill inte ens fundera på allt damm därinne kommer ifrån. Tanterna från Rent Hus på tv kanske ska komma hem och ta en odling...
Ibland när man ska vara så där äckelduktig så drar jag fram spisen också. Snacka om att det finns spännande saker där. Matrester som har tagit den mest suspekta form och färg och man är glad att man inte har ett förstoringsglas så man får se dom eländiga krypen som säkerligen har bosatt sej där. Men jag är egentligen inte ett dugg äckelmagad utan städar glatt, tja eller argt, toalett och dusch och bakom spis. Jag vet ju vart lorten kommer ifrån liksom. Jag har provat att städa med handskar, inte för att jag tycker att det är äckligt utan, utan för att jag blir så förbaskat torr om händerna av medlen, men jag kan inte. Det är som att sätta trasan mellan tårna och försöka torka...
Nej, om jag skulle ta och göra klart istället för att sitta här och bluddra. Jag återkommer...
En timme senare...
Jag mötte en av mina största fasor här i ett fönster. En superbautastor GETING! Åh fy för fan vilka otäcka djur! Det är inte mycket jag är rädd för men för getingar springer jag hur långt som helst. Helst så vill jag ju släppa ut getingar, flugor eller mygg istället för att slå ihjäl dom. Men den här var en envis rackare - eller jävligt dum. Så, det blev flugsmällan och mos av otäckingen istället. Han fick skylla sej själv! Så det så.
Nu när huset har fått sitt är det bara resten kvar, det vill säja mej själv...funderar allvarligt på att ta mej in i duschen men tänk att det ska vara så svårt... 'Jag ska bara... Jag måste...' Alla sådana kommer innan jag får foten ur och pallrar mej iväg. Och jag som lovat mej själv att jag ska VÄLJA och inte BORDE och MÅSTE... Svårt ibland.
Så, för denna gång, kram!
torsdag 11 juni 2009
Den blomstertid nu kommer...
Hej alla!
Våran farstu börjar ta form nu, snart är det bara piffandet kvar! Det är en egendesignad hylla som är kvar, och mina förslag på hur vi skulle göra dög inte till maken, så han skulle fixa till nåt. Vi är ju rätt olika han och jag på det viset. Jag är abstrakt i tanken och kan se det framför mej innan det är klart och löser det liksom eftersom - han behöver exakta mått och gärna en ritning för att få ihop det. Men, huvudsaken är ju att det blir klart - och då är ju vägen dit helt orelevant. Här är ett litet smakprov på hur det ser hur så här långt...
Tusan alltså vad längesen det var jag skrev nåt här då...hmm, men så kan det ju bli ibland - tydligen! Har i alla fall börjat på sommarjobbet, och det har tagit lite tid, sen har jag ju företaget och det tar ju också lite tid, plus att jag är mamma och det tar ju också tid och sen har jag ett hus att sköta - och det tar också tid, så... Tur att det kommer ny hela tiden!!
I dag när jag skjutsade sonen till dagis såg jag att det var fullpackat med bilar vid kyrkan, det är ju examensdags. Hua! Bara tanken på att höra Den blomstertid nu kommer ger mej en stor klump i halsen och tårar i ögonen. Hur ska jag klara det när det är dags för Markus? Jag kommer att gråta floder... Men, jag gissar att jag kommer att vara i gott sällskap. Snart fyller han två år också - och vart har dom två åren tagit vägen? Han var ju alldeles nyss alldeles ny! Vad gjorde jag innan jag hade honom? Nu kan han det mesta själv, enligt honom själv och kan han inte så provar han i alla fall men avslutar med 'Markus kan inte' och suckar. Gohjärta!
Igår var jag på tutbingo med två vänner. Snacka om att man behöver lite för att adrenalinet ska flöda!! Men vi åkte hem lite rikare än vi kom dit och det var ju fantastiskt roligt. Så nu kommer vi nog att sitta på fler parkeringar och kryssa eller ringa eller strecka våra nummer - och förhoppningsvis kommer tutan att fungera bättre nästa gång! Med lite vunna pengar i plånboken ska jag lyxa mej och köpa en ny mascara idag, och kanske kanske en ny tröja av nåt slag. BARA till mej - och det är inte ofta! Men jag gissar att det hamnar lite till Markus och lite till Micke i påsen - och inget till mej. Men, under kan ju hända.
Våran farstu börjar ta form nu, snart är det bara piffandet kvar! Det är en egendesignad hylla som är kvar, och mina förslag på hur vi skulle göra dög inte till maken, så han skulle fixa till nåt. Vi är ju rätt olika han och jag på det viset. Jag är abstrakt i tanken och kan se det framför mej innan det är klart och löser det liksom eftersom - han behöver exakta mått och gärna en ritning för att få ihop det. Men, huvudsaken är ju att det blir klart - och då är ju vägen dit helt orelevant. Här är ett litet smakprov på hur det ser hur så här långt... Tja, då var det dags att packa ihop mej och åka till Sandviken, dags för veckodos av psykolog. Börjar känna mej rätt risig för övrigt - ont i halsen och nysig å så... Men jag har inte tid att bli sjuk så det är väl bara att gå på apoteket och leta några dundermedel!
Kram!
onsdag 27 maj 2009
Ett stort mammahjärta...
Hej alla!
Sitter här med tandvärk - igen! Den här gången i en annan tand... Jag var till tandläkaren igår, för att se vad som behövde göras och... en till rotfyllning! Och det är den förbannade tanden som gör ont som i helvete! Men de hade ingen tid för mej förrän efter midsommar! Suck suck, så jag får gå å dras med det här. Tur att moster Solan har krumelurpiller som jag kan få - då blir det i alla fall uthärdligt! Det jävligaste är att tanden kan kännas rätt bra under dan, men så fort jag lägger huvudet på kudden så sätter det igång. Natten är lång när man har ont och inte kan sova, och dagen blir ganska svår och rätt oorganiserad när man inte kunnat sova! Men så fort som tiden går så är det snart dags för rotfyllningen numero två...
Det börjar arta sej i farstun i alla fall, golvet är ju klart, dörr- och fönsterfoder är målade vita och fina och häromdagen satt svärmor upp tapeten! Hör och häpna så målade jag hatt- och skohylla utan att spilla ur färgen, och idag är det dags för första lagret med lack. Ska nog tejpa fast lackburken i handen så jag inte tappar den också...eller ställa mej på samma ställe som jag tappade ur betsburken så gräset där blir lackat också! Senare idag - efter det att jag jobbat klart, Micke jobbat klart och Markus varit klart på dagis - ska jag och maken åka till Mecka, eller jag mena Ikea - sista detaljerna ska inhandlas och hör och häpna så var det hans förslag att åka idag, jag som fråga igår... Trodde att jag skulle få dra med honom om typ ett par veckor eller så. Markus ska få vara hos mormor när vi åker dit, lugnast för oss för att kunna titta på det vi vill ha och som Markus längtar efter sin mormor. I morse tog han telefonen och låtsaspratade med henne en lång stund - han gör det rätt ofta - och så rätt som det är i hans 'samtal' så ger han luren en puss! Lillskrot, han är för härlig. Nu kan han sjunga hela Bä bä också...det är helt underbart att höra och se honom hur han betonar orden och sjunger i helt rätt melodi. Det värmer och förstorar ett mammahjärta!!
På söndag är det ju mammas dag också, alla mammors. Rätt kasst egentligen - men det är nog några som tjänar bra med pengar på det. Själv ska jag jobba, så jag hinner med alla fotograferingar innan jag börjar jobba på mitt sommarjobb. Till veckan ska jag gå på introduktion - och jag hoppas att de gamla kunskaperna sitter lagrade i hjärnbarken nånstans och är villiga att komma fram igen. Men det blir nog inga problem!
Nu är det dags att sätta på lite kaffe och börja med dagens arbete - och jag ska hinna ut och lacka också. Vi får se hur det går?
Kram!
Sitter här med tandvärk - igen! Den här gången i en annan tand... Jag var till tandläkaren igår, för att se vad som behövde göras och... en till rotfyllning! Och det är den förbannade tanden som gör ont som i helvete! Men de hade ingen tid för mej förrän efter midsommar! Suck suck, så jag får gå å dras med det här. Tur att moster Solan har krumelurpiller som jag kan få - då blir det i alla fall uthärdligt! Det jävligaste är att tanden kan kännas rätt bra under dan, men så fort jag lägger huvudet på kudden så sätter det igång. Natten är lång när man har ont och inte kan sova, och dagen blir ganska svår och rätt oorganiserad när man inte kunnat sova! Men så fort som tiden går så är det snart dags för rotfyllningen numero två...
Det börjar arta sej i farstun i alla fall, golvet är ju klart, dörr- och fönsterfoder är målade vita och fina och häromdagen satt svärmor upp tapeten! Hör och häpna så målade jag hatt- och skohylla utan att spilla ur färgen, och idag är det dags för första lagret med lack. Ska nog tejpa fast lackburken i handen så jag inte tappar den också...eller ställa mej på samma ställe som jag tappade ur betsburken så gräset där blir lackat också! Senare idag - efter det att jag jobbat klart, Micke jobbat klart och Markus varit klart på dagis - ska jag och maken åka till Mecka, eller jag mena Ikea - sista detaljerna ska inhandlas och hör och häpna så var det hans förslag att åka idag, jag som fråga igår... Trodde att jag skulle få dra med honom om typ ett par veckor eller så. Markus ska få vara hos mormor när vi åker dit, lugnast för oss för att kunna titta på det vi vill ha och som Markus längtar efter sin mormor. I morse tog han telefonen och låtsaspratade med henne en lång stund - han gör det rätt ofta - och så rätt som det är i hans 'samtal' så ger han luren en puss! Lillskrot, han är för härlig. Nu kan han sjunga hela Bä bä också...det är helt underbart att höra och se honom hur han betonar orden och sjunger i helt rätt melodi. Det värmer och förstorar ett mammahjärta!!
På söndag är det ju mammas dag också, alla mammors. Rätt kasst egentligen - men det är nog några som tjänar bra med pengar på det. Själv ska jag jobba, så jag hinner med alla fotograferingar innan jag börjar jobba på mitt sommarjobb. Till veckan ska jag gå på introduktion - och jag hoppas att de gamla kunskaperna sitter lagrade i hjärnbarken nånstans och är villiga att komma fram igen. Men det blir nog inga problem!
Nu är det dags att sätta på lite kaffe och börja med dagens arbete - och jag ska hinna ut och lacka också. Vi får se hur det går?
Kram!
måndag 25 maj 2009
Måla hela världen...
Hej alla!
Det känns som om tiden springer ifrån mej - hinner inte med nånting!! Men men, och när jag äntligen hade tid - att betsa hatt och skohylla till farstun - vad händer?? DuktoMarie tappar hela jävla betsburken på gräsmattan så det var bara att skrapa ur det sista ur burken och måla med det... När Micke kom hem och jag berättade den dråpliga historien så tyckte han att jag skulle fråga hur mycket bets jag behövde för att måla HELA gräsmattan!
Kram!
Det känns som om tiden springer ifrån mej - hinner inte med nånting!! Men men, och när jag äntligen hade tid - att betsa hatt och skohylla till farstun - vad händer?? DuktoMarie tappar hela jävla betsburken på gräsmattan så det var bara att skrapa ur det sista ur burken och måla med det... När Micke kom hem och jag berättade den dråpliga historien så tyckte han att jag skulle fråga hur mycket bets jag behövde för att måla HELA gräsmattan!
Kram!
onsdag 20 maj 2009
Det är mycket nu...
..jo jag tycker det!
Hej alla!
Har i dagarna fått mitt preliminära schema för mitt sommarjobb. Det funka rätt bra med det som jag redan hade inbokat, så det vara bara ett par pass som jag måste ändra. Nice!
Har äntligen kommit ikapp på jobbet också, lång dag där i måndags och lång kväll/natt där igår. Men nu är nästan hela listan avklarad... Har ett stort projekt med en webbutik som kräver mååånga timmar av mej bara - men det ska jag försöka klara av i helgen. Får se hur det går med det... Jag har hittat smycken i miljövänlig plast som jag ska försöka sälja på nätet, vill du kolla hur de ser ut så är adressen http://enbrabutik.se/ - vill gärna ha feedback på vad ni tror om detta. Sidan är inte riktigt klar än, men alla produkter finns där i alla fall. Är det nån som har nån jättebra produkt, som gärna går att skicka i ett kuvert, så hör av er - jag behöver fler produkter i min shop. Är lite sugen på att leta hjärtsaker, alltså hjärtan i möjliga och omöjliga former... Men, tiden räcker inte alltid till för allt man vill. ...och tålamod är ju inte min starka sida!!
Nej, nu ska jag ta den här supertrötta kroppen en sväng genom duschen, känns som om jag är bakis eftersom jag var uppe halva natten och jobbade... Ska försöka hinna göra ett födelsedagskort som en kompis 'beställt' också - det är ju helt fantastiskt roligt! Det och slå in paket skulle jag kunna ha som heltidssysselsättning. Har en kanonidé om presentinslagning, men är lite rädd att nån stjäl den av mej så det behåller jag för mej själv till jag kan förverkliga den. Sen är det dags för veckodos av psykolog och när jag ändå är i Sandviken ska jag passa på att leta skor åt lilla M. Kanske kanske ska jag titta på nån klädtrasa att förära min egen kropp med - men det slutar nog som det brukar, en kasse till lilla M och en kasse till stora M - och inget till mej. Men det gör inget, finns inget som jag vill ha i alla fall, eller...det finns inget som passar!! Ingen idé att ens försöka... sopsäck modell GS (groteskt stor) är nog det enda raka!
Kram!
Visst ja, det har gått superbra att lämna lilla M på dagis i flera dagar nu - gissa att det är skönt att lämna en glad liten pojke istället för en gråtande!! Lilla älsklingen, om jag kunde vara med honom jämt!
Hej alla!
Har i dagarna fått mitt preliminära schema för mitt sommarjobb. Det funka rätt bra med det som jag redan hade inbokat, så det vara bara ett par pass som jag måste ändra. Nice!
Har äntligen kommit ikapp på jobbet också, lång dag där i måndags och lång kväll/natt där igår. Men nu är nästan hela listan avklarad... Har ett stort projekt med en webbutik som kräver mååånga timmar av mej bara - men det ska jag försöka klara av i helgen. Får se hur det går med det... Jag har hittat smycken i miljövänlig plast som jag ska försöka sälja på nätet, vill du kolla hur de ser ut så är adressen http://enbrabutik.se/ - vill gärna ha feedback på vad ni tror om detta. Sidan är inte riktigt klar än, men alla produkter finns där i alla fall. Är det nån som har nån jättebra produkt, som gärna går att skicka i ett kuvert, så hör av er - jag behöver fler produkter i min shop. Är lite sugen på att leta hjärtsaker, alltså hjärtan i möjliga och omöjliga former... Men, tiden räcker inte alltid till för allt man vill. ...och tålamod är ju inte min starka sida!!
Nej, nu ska jag ta den här supertrötta kroppen en sväng genom duschen, känns som om jag är bakis eftersom jag var uppe halva natten och jobbade... Ska försöka hinna göra ett födelsedagskort som en kompis 'beställt' också - det är ju helt fantastiskt roligt! Det och slå in paket skulle jag kunna ha som heltidssysselsättning. Har en kanonidé om presentinslagning, men är lite rädd att nån stjäl den av mej så det behåller jag för mej själv till jag kan förverkliga den. Sen är det dags för veckodos av psykolog och när jag ändå är i Sandviken ska jag passa på att leta skor åt lilla M. Kanske kanske ska jag titta på nån klädtrasa att förära min egen kropp med - men det slutar nog som det brukar, en kasse till lilla M och en kasse till stora M - och inget till mej. Men det gör inget, finns inget som jag vill ha i alla fall, eller...det finns inget som passar!! Ingen idé att ens försöka... sopsäck modell GS (groteskt stor) är nog det enda raka!
Kram!
Visst ja, det har gått superbra att lämna lilla M på dagis i flera dagar nu - gissa att det är skönt att lämna en glad liten pojke istället för en gråtande!! Lilla älsklingen, om jag kunde vara med honom jämt!
onsdag 13 maj 2009
Ett steg framåt...
...och ett helt kvarter bakåt!!
Hej alla!
Det är svårt att välja glädje...det är lätt i tanken...men skitsvårt när man verkligen ska göra det. Ingen har väl egentligen påstått att det är lätt heller...men...om man fick önska så skulle jag önska att det var så.
Anledningen till mitt bakåttrampande är den svåra, jävliga, skitsvartsjukan... Och som jag nämnt tidigare - har jag nog ingen anledning - egentligen. Men, har man bränt sej på gröten så blåser man gärna även på filen... Mina tidigare förhållanden har tagit slut på grund av otrohet - inte på samma sätt - och det var inte jag som var otrogen... Men känslorna som jag kände då, kommer på nåt sätt tillbaka - som rädsla... Rädsla för att veta... Veta om ens misstankar stämmer... Eller om det bara är hjärnspöken... Svartsjukan gör ju på nåt vis att jag ser det svartsjukan vill få mej att se, och tro... Jag har inte ens tagit upp det med min käre make på grund av att jag inte vill få mina misstankar bekräftade. Eller misstankar, det har jag egentligen inte heller... Svårt att förklara... När mina svartsjuketankar hoppar fram ur sin lilla väl undangömda låda har det ju redan hänt...i min svartsjukefantasi...otroheten är fullbordad och jag har lämnat honom. För jag lämnar hellre än jag blir lämnad... Svartsjukan gör att jag tror att jag ser mönster som tyder på det otänkbara, att jag ser signaler som jag känner igen sen tidigare och på så sätt bekräftas mina farhågor... Nä fyförfan, det är lika bra att stoppa tillbaka alla jobbiga och svåra svartsjuketankar i den lilla svarta lådan långt långt inne i hjärnan, och för det mesta går det bra...men ibland...inte! På nåt vis känns det också som att jag är 'van' att det ska hända och förväntar mej det, det finns liksom ingen annat sätt för det att sluta. Återigen får jag det bekräftat att jag är värdelös och inget att ha - samma som jag tycker om mej själv...
Så, idag är det svårt att välja glädje - men jag ska försöka i morron igen. Idag har ljuspunkten som vanligt varit Markus, hur kunde jag leva innan han fanns - det är helt obergripligt. Min fantastiska lilla mirakelpojke, hjärtat är stort stort när jag är i hans närhet.
Kram!
Just ja, kan inte förklara med mina egna ord vad Micke betyder för mej, så jag lånar av Jocke Berg i Kent...
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå om du inte ser på
och genomskinligt grå blir jag
utan dina andetag...
Jag älskar dej, glöm aldrig aldrig
Hej alla!
Det är svårt att välja glädje...det är lätt i tanken...men skitsvårt när man verkligen ska göra det. Ingen har väl egentligen påstått att det är lätt heller...men...om man fick önska så skulle jag önska att det var så.
Anledningen till mitt bakåttrampande är den svåra, jävliga, skitsvartsjukan... Och som jag nämnt tidigare - har jag nog ingen anledning - egentligen. Men, har man bränt sej på gröten så blåser man gärna även på filen... Mina tidigare förhållanden har tagit slut på grund av otrohet - inte på samma sätt - och det var inte jag som var otrogen... Men känslorna som jag kände då, kommer på nåt sätt tillbaka - som rädsla... Rädsla för att veta... Veta om ens misstankar stämmer... Eller om det bara är hjärnspöken... Svartsjukan gör ju på nåt vis att jag ser det svartsjukan vill få mej att se, och tro... Jag har inte ens tagit upp det med min käre make på grund av att jag inte vill få mina misstankar bekräftade. Eller misstankar, det har jag egentligen inte heller... Svårt att förklara... När mina svartsjuketankar hoppar fram ur sin lilla väl undangömda låda har det ju redan hänt...i min svartsjukefantasi...otroheten är fullbordad och jag har lämnat honom. För jag lämnar hellre än jag blir lämnad... Svartsjukan gör att jag tror att jag ser mönster som tyder på det otänkbara, att jag ser signaler som jag känner igen sen tidigare och på så sätt bekräftas mina farhågor... Nä fyförfan, det är lika bra att stoppa tillbaka alla jobbiga och svåra svartsjuketankar i den lilla svarta lådan långt långt inne i hjärnan, och för det mesta går det bra...men ibland...inte! På nåt vis känns det också som att jag är 'van' att det ska hända och förväntar mej det, det finns liksom ingen annat sätt för det att sluta. Återigen får jag det bekräftat att jag är värdelös och inget att ha - samma som jag tycker om mej själv...
Så, idag är det svårt att välja glädje - men jag ska försöka i morron igen. Idag har ljuspunkten som vanligt varit Markus, hur kunde jag leva innan han fanns - det är helt obergripligt. Min fantastiska lilla mirakelpojke, hjärtat är stort stort när jag är i hans närhet.
Kram!
Just ja, kan inte förklara med mina egna ord vad Micke betyder för mej, så jag lånar av Jocke Berg i Kent...
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå om du inte ser på
och genomskinligt grå blir jag
utan dina andetag...
Jag älskar dej, glöm aldrig aldrig
tisdag 12 maj 2009
Att välja kläder...
Hej alla...
måste bara berätta...
Efter föregående inlägg på min blogg frågade jag maken om han hade läst den. Det hade han visst, så jag frågade varför han aldrig kommenterade mina inlägg. Han svarade att han kommenterade ju live istället liksom...
Här kommer den kommentaren....
Vi ligger i sängen och ska sova, Markus sover i sin säng...
Han säjer, Jag borde väl också välja kläder...
Va? Säjer jag, välja kläder åt mej...
Näää, svarar han och skrattar, jag borde väl också välja glädje....
Det blev tokskratt så att Markus vakna och ville komma till oss i våran säng, och det gick ju bra. Med ett leende på läpparna somnade vi den kvällen.
Kram!
måste bara berätta...
Efter föregående inlägg på min blogg frågade jag maken om han hade läst den. Det hade han visst, så jag frågade varför han aldrig kommenterade mina inlägg. Han svarade att han kommenterade ju live istället liksom...
Här kommer den kommentaren....
Vi ligger i sängen och ska sova, Markus sover i sin säng...
Han säjer, Jag borde väl också välja kläder...
Va? Säjer jag, välja kläder åt mej...
Näää, svarar han och skrattar, jag borde väl också välja glädje....
Det blev tokskratt så att Markus vakna och ville komma till oss i våran säng, och det gick ju bra. Med ett leende på läpparna somnade vi den kvällen.
Kram!
söndag 10 maj 2009
Att välja glädje...
Hej alla!
Kay Pollack har skrivit en bok, eller han har skrivit flera, men en som heter Att välja glädje... Den titeln är så bra så jag snodde den som titel på det här blogginlägget. Varför? Jo, för timmen är slagen att börja välja glädje nu...
Jag har haft det väldigt väldigt svårt att finna nån glädje i vad jag än gör, det känns hela tiden om om jag blir motarbetad av hela världen fast det är jag själv som sätter käpparna i hjulen. Därför - från och med detta ögonblick - ska jag börja välja glädje...
Så istället för alla 'ska bara' och 'måste' så ska jag fortsättningsvis välja 'vill bara' och 'behöver'... känns inte det redan lite glattare? Istället för att bekymra mej för vad jag tror att andra tycker och tänker om mej, ska jag strunta i det, de får ta mej för den jag är - det gör ju jag med andra! Istället för att bli irriterad på sonen när han inte gör som jag vill - ska jag se det som att ur en otrolig envisa växer tålamod fram och att det är en del av hans utveckling. Jag ska försöka älska honom lite mer också, om det nu är möjligt.
Jag ska också börja tala om för Micke hur mycket jag uppskattar det han gör för mej och Markus, för han är värd att få veta det, och då kanske jag även sprider glädje till honom, och kanske...kanske får jag tillbaka lite också! Det har känts som nu ett tag att vi mer kastar skit på varann, men nu är det slut med det - i alla fall från min sida. Jag ska försöka älska honom mer också.
Jag känner mej redan gladare...konstigt...bara av att ha tagit beslutet och försöka vända tankarna inuti...kul!!
Det som är det svåraste som jag nog inte ska göra idag är att börja älska mej själv lite också...så, det ska jag göra en annan dag...kanske...
Så alla ni som läser det här, jag är otroligt tacksamma för att ni tar av er tid att läsa något som jag har skrivit, och det är med stor respekt och kärlek till er som jag vill fortsätta skriva. Kanske finns det nån som kan känna igen sej i min berg och dalbana till liv, och kanske, kanske kan jag tända hopp och släcka förtvivlan hos nån annan. Och från och med idag, kanske kan jag även börja sprida glädje...
Kram!
Kay Pollack har skrivit en bok, eller han har skrivit flera, men en som heter Att välja glädje... Den titeln är så bra så jag snodde den som titel på det här blogginlägget. Varför? Jo, för timmen är slagen att börja välja glädje nu...
Jag har haft det väldigt väldigt svårt att finna nån glädje i vad jag än gör, det känns hela tiden om om jag blir motarbetad av hela världen fast det är jag själv som sätter käpparna i hjulen. Därför - från och med detta ögonblick - ska jag börja välja glädje...
Så istället för alla 'ska bara' och 'måste' så ska jag fortsättningsvis välja 'vill bara' och 'behöver'... känns inte det redan lite glattare? Istället för att bekymra mej för vad jag tror att andra tycker och tänker om mej, ska jag strunta i det, de får ta mej för den jag är - det gör ju jag med andra! Istället för att bli irriterad på sonen när han inte gör som jag vill - ska jag se det som att ur en otrolig envisa växer tålamod fram och att det är en del av hans utveckling. Jag ska försöka älska honom lite mer också, om det nu är möjligt.
Jag ska också börja tala om för Micke hur mycket jag uppskattar det han gör för mej och Markus, för han är värd att få veta det, och då kanske jag även sprider glädje till honom, och kanske...kanske får jag tillbaka lite också! Det har känts som nu ett tag att vi mer kastar skit på varann, men nu är det slut med det - i alla fall från min sida. Jag ska försöka älska honom mer också.
Jag känner mej redan gladare...konstigt...bara av att ha tagit beslutet och försöka vända tankarna inuti...kul!!
Det som är det svåraste som jag nog inte ska göra idag är att börja älska mej själv lite också...så, det ska jag göra en annan dag...kanske...
Så alla ni som läser det här, jag är otroligt tacksamma för att ni tar av er tid att läsa något som jag har skrivit, och det är med stor respekt och kärlek till er som jag vill fortsätta skriva. Kanske finns det nån som kan känna igen sej i min berg och dalbana till liv, och kanske, kanske kan jag tända hopp och släcka förtvivlan hos nån annan. Och från och med idag, kanske kan jag även börja sprida glädje...
Kram!
onsdag 6 maj 2009
Plötsligt händer det...
Hej alla!
Rusten i farstun börjar arta sej, det är en hel massa kvar men nu börjar man i alla fall kunna börja köpa lite nya saker... Det kommer att bli hur bra som helst!!
Sen mina kära vänner, har jag fått sommarjobb! Trodde inte att nån ville ha mej...men, plötsligt hände det... Fyförfan va skönt det ska bli att få gå å jobba på ett vanligt jobb...och korsitaket, få lön!!
Shit alltså...
Nu ska jag plaska på lite färg på väggbrädorna...sen så är det dags för veckodos av psykolog!
Kram!
Rusten i farstun börjar arta sej, det är en hel massa kvar men nu börjar man i alla fall kunna börja köpa lite nya saker... Det kommer att bli hur bra som helst!!
Sen mina kära vänner, har jag fått sommarjobb! Trodde inte att nån ville ha mej...men, plötsligt hände det... Fyförfan va skönt det ska bli att få gå å jobba på ett vanligt jobb...och korsitaket, få lön!!
Shit alltså...
Nu ska jag plaska på lite färg på väggbrädorna...sen så är det dags för veckodos av psykolog!
Kram!
torsdag 30 april 2009
Borta för alltid...
Hej alla!
Idag är det dags att plocka upp allt gammalt skit som ligger och skräpar, göra en stor brasa och tutta på! Det som är det braiga med att elda upp gammalt är att det försvinner, borta för alltid! Gräver man ner det, kan man gräva upp det igen, slänger man nåt i sjön, flyter det med all säkerhet upp det också...men eldar man upp det så...gone!!
Det är det jag försöker göra med mitt gamla skit som skräpar - inuti... Men det är rätt svårt, först ska man hitta det, ta fram det, gå igenom det och sen avgöra om det ska sparas eller inte... Tänk om jag bara kunde ta alltihopa och kasta in i brasan - utan att behöva plocka fram och gå igenom, men... Så lätt ska det tydligen inte vara! Så, jag blir nog inte klar till ikväll och brasan tänds - utan jag får göra små eldar när jag hittat nåt som ska eldas upp istället.
Medan hjärnan går på högvarv ska jag passa på att använda kroppen lite också och gräva upp en hallonhäck som inte ska vara kvar. Micke vill helst att våran gård ska se ut som en fotbollsplan så det är lätt att köra med åkgräsklipparen... Jag är av liten annan åsikt men har varken lust, tid, råd eller kunskap att förverkliga min japanska trädgård!! Så, jag gräver upp lite av hallonen som ändå inte vill nåt mer och underlättar gräsklippningen för honom...fast, det är ju faktiskt rätt ofta jag som klipper.... äh, det blir nog bra hur som!
Lillskrots dagisfröknar tycker att han är så mammig på dagis och för att försöka få bukt med det så vill dom ha honom en halv dag till i veckan... Rimmar det lite illa eller är det bara jag?? Hur som, nu ett par veckor verkar det ha varit nån form av incident med honom varje gång jag hämtar - och jag kan ju inte påstå att det hjälper mammasjälvförtroendet. Känner mej ju redan som världens sämsta mamma... Men jag försöker så gott jag kan att vara den bästa, eller den bästa jag kan vara för honom! Hoppas att det räcker...för annars vet jag inte hur jag ska göra! Jag har frågat många vart instruktionsboken för barn är...men ingen vet...kunde det inte finnas en felsökningsguide i alla fall, ni vet en sån som det brukar finnas till tv'n, så man kunde få lite snabba alternativ på vad man ska göra och hur man ska bete sej?!
Nä ni, ta och sjung upp er nu för ikväll ska vi sjunga in våren.
Kram!
Idag är det dags att plocka upp allt gammalt skit som ligger och skräpar, göra en stor brasa och tutta på! Det som är det braiga med att elda upp gammalt är att det försvinner, borta för alltid! Gräver man ner det, kan man gräva upp det igen, slänger man nåt i sjön, flyter det med all säkerhet upp det också...men eldar man upp det så...gone!!
Det är det jag försöker göra med mitt gamla skit som skräpar - inuti... Men det är rätt svårt, först ska man hitta det, ta fram det, gå igenom det och sen avgöra om det ska sparas eller inte... Tänk om jag bara kunde ta alltihopa och kasta in i brasan - utan att behöva plocka fram och gå igenom, men... Så lätt ska det tydligen inte vara! Så, jag blir nog inte klar till ikväll och brasan tänds - utan jag får göra små eldar när jag hittat nåt som ska eldas upp istället.
Medan hjärnan går på högvarv ska jag passa på att använda kroppen lite också och gräva upp en hallonhäck som inte ska vara kvar. Micke vill helst att våran gård ska se ut som en fotbollsplan så det är lätt att köra med åkgräsklipparen... Jag är av liten annan åsikt men har varken lust, tid, råd eller kunskap att förverkliga min japanska trädgård!! Så, jag gräver upp lite av hallonen som ändå inte vill nåt mer och underlättar gräsklippningen för honom...fast, det är ju faktiskt rätt ofta jag som klipper.... äh, det blir nog bra hur som!
Lillskrots dagisfröknar tycker att han är så mammig på dagis och för att försöka få bukt med det så vill dom ha honom en halv dag till i veckan... Rimmar det lite illa eller är det bara jag?? Hur som, nu ett par veckor verkar det ha varit nån form av incident med honom varje gång jag hämtar - och jag kan ju inte påstå att det hjälper mammasjälvförtroendet. Känner mej ju redan som världens sämsta mamma... Men jag försöker så gott jag kan att vara den bästa, eller den bästa jag kan vara för honom! Hoppas att det räcker...för annars vet jag inte hur jag ska göra! Jag har frågat många vart instruktionsboken för barn är...men ingen vet...kunde det inte finnas en felsökningsguide i alla fall, ni vet en sån som det brukar finnas till tv'n, så man kunde få lite snabba alternativ på vad man ska göra och hur man ska bete sej?!
Nä ni, ta och sjung upp er nu för ikväll ska vi sjunga in våren.
Kram!
måndag 27 april 2009
Uppryckt med rötterna...
Hej alla!
Idag har jag brutalt ryckt upp mina jordgubbsplantor... Med rötterna... Även en hel del ogräs åkte upp ur pyramiden. Sen fyllde jag på jord och stoppade tillbaka plantorna igen... Håller tummarna att de ska ta sej nu så Markus får massa jordgubbar i sommar! Men som jag har plågat dom där plantorna så ska det nog inte vara några problem - dom är härdade.
Annat är det med mej, hur många gånger jag än blir uppryckt verkar jag bara bli svagare...
Behövs kanske ny jord? Vad tror du...
Kram!
Idag har jag brutalt ryckt upp mina jordgubbsplantor... Med rötterna... Även en hel del ogräs åkte upp ur pyramiden. Sen fyllde jag på jord och stoppade tillbaka plantorna igen... Håller tummarna att de ska ta sej nu så Markus får massa jordgubbar i sommar! Men som jag har plågat dom där plantorna så ska det nog inte vara några problem - dom är härdade.
Annat är det med mej, hur många gånger jag än blir uppryckt verkar jag bara bli svagare...
Behövs kanske ny jord? Vad tror du...
Kram!
lördag 25 april 2009
Svart som natten...
...svart som synden och hett så ini helvete... Vet ni vad jag pratar om? Svartsjuka... Det är en förjävla skitkänsla som inte har nåt med den man är svartsjuk på att göra - utan bara en själv. Det är tungt, tungt som fan... Botemedel tack! Självförtroendet saknas...finns det på ebay? Eller är det också nåt som sakta måste byggas upp och förvaltas... Fyfan, jag är trött på allting som tar tid...
Piss och kräm...
Piss och kräm...
torsdag 23 april 2009
Det gör ont när knoppar brister...
Hej alla!
Kom häromdagen äntligen iväg till tandläkaren! Mamma sponsra, annars hade jag gått här och haft ont ont fortfarande. Fan, man blir rätt korkad, eller ännu mer, av tandvärk alltså. Två stooora hål hittade tandmarodören, och naturligtvis var det en rotfyllning. Det låter ju billigt!! Och ont, och otäckt, och farligt, och hemskt och allting annat på en gång...
När jag ringde och bokade tid så presenterade jag mej så här, Hej, jag heter Marie och är just nu fyra år och jag vill inte komma till er men jag måste nog. Tur att dom är vana med vuxna människor som blir små små så fort bara ordet tandläkare nämns...
Hur som helst så är det skönt att jag inte har tandvärk längre. Sen tycker jag det är förjävligt att det ska vara så förbannat dyrt, skulle det inte kunna funka på samma sätt som inom övriga vården? Jo då, jag vet att det är billigare nu... men i alla fall...
Med resten av mej är det samma samma... Hade jag inte Markus skulle jag ligga kvar i sängen och stanna där för evigt...
Soljäveln skiner och våren är på väg - men det skiter jag högaktningsfullt i....det gör jävligt ont när knoppar brister!
Kram!
Kom häromdagen äntligen iväg till tandläkaren! Mamma sponsra, annars hade jag gått här och haft ont ont fortfarande. Fan, man blir rätt korkad, eller ännu mer, av tandvärk alltså. Två stooora hål hittade tandmarodören, och naturligtvis var det en rotfyllning. Det låter ju billigt!! Och ont, och otäckt, och farligt, och hemskt och allting annat på en gång...
När jag ringde och bokade tid så presenterade jag mej så här, Hej, jag heter Marie och är just nu fyra år och jag vill inte komma till er men jag måste nog. Tur att dom är vana med vuxna människor som blir små små så fort bara ordet tandläkare nämns...
Hur som helst så är det skönt att jag inte har tandvärk längre. Sen tycker jag det är förjävligt att det ska vara så förbannat dyrt, skulle det inte kunna funka på samma sätt som inom övriga vården? Jo då, jag vet att det är billigare nu... men i alla fall...
Med resten av mej är det samma samma... Hade jag inte Markus skulle jag ligga kvar i sängen och stanna där för evigt...
Soljäveln skiner och våren är på väg - men det skiter jag högaktningsfullt i....det gör jävligt ont när knoppar brister!
Kram!
onsdag 22 april 2009
Drunknar...
Hej alla!
Jag har liksom fastnat, gått in i väggen, blivit utbränd - eller vad man nu ska kalla min handlingsförlamning. Hur som helst så fixar jag inte att ta mej för med nånting... Jag som kom igång så bra med all städning och fönsterputsning. Tyckte att livet kändes rätt ok där ett tag och trodde att den känslan skulle hålla i sej... Så blev inte fallet!
Nu står jag helst still och bara tittar på, vet inte hur jag ska kunna förmå mej att ta tag i nånting, det finns varken ork eller vilja, inte ens lite lite lust... Rent logiskt vet jag hur jag ska göra för att komma över det här, men ibland synkar inte tanke och handling och allting känns för övermäktigt för att ta tag i... Såna enkla och basala saker som att duscha, laga mat, tänka, dammsuga, leka med Markus, jobba - funkar bara inte. Jag skulle vilja pausa världen ett tag och försöka hitta gnistan igen, så att inget går till spillo av den dyrbara tiden vi har, men jag vet ju att det inte fungerar. Det hjälper inte att den här handlingsförlamningskänslan som jag har ger ett ofantligt stort dåligt samvete också. Dåligt samvete gentemot alla runt omkring mej, mina kunder och framför allt mot mej själv... Kanske är det bara en släng av vårtrötthet eller nåt ditåt? Kanske kommer jag igen när våren har kommit lite längre, för här vill jag inte vara...orkar inte.
Med den här handlingsförlamningskänslan kommer också en oro för framtiden, eller för nästa dag...hur ska jag få in pengar, hur ska jag få mer kunder, hur ska vi ha råd med rusten i farstun, hur länge räcker ett blöjpaket till Markus, när har jag råd att köpa nya, han skulle behöva ett par till skor också, ska jag få nåt av sommarjobben jag sökt, vill jag ha företaget kvar... Säkerligen helt naturliga och vanliga tankar - men för mej är varje tanke som en avgrund och jag vet inte hur jag ska komma upp?
Bara att hålla näsan ovanför vattenytan för att inte drunkna i alla tankar tar all min energi nu, och jag har inte en aning hur jag ska komma därifrån.
Kram!
PS. Jag tackar alla högre makter för Markus, igår kväll precis innan han somna så sa han, Majkus älsklar mamma. Mamma älskar dej också Markus, mest av allt.
Jag har liksom fastnat, gått in i väggen, blivit utbränd - eller vad man nu ska kalla min handlingsförlamning. Hur som helst så fixar jag inte att ta mej för med nånting... Jag som kom igång så bra med all städning och fönsterputsning. Tyckte att livet kändes rätt ok där ett tag och trodde att den känslan skulle hålla i sej... Så blev inte fallet!
Nu står jag helst still och bara tittar på, vet inte hur jag ska kunna förmå mej att ta tag i nånting, det finns varken ork eller vilja, inte ens lite lite lust... Rent logiskt vet jag hur jag ska göra för att komma över det här, men ibland synkar inte tanke och handling och allting känns för övermäktigt för att ta tag i... Såna enkla och basala saker som att duscha, laga mat, tänka, dammsuga, leka med Markus, jobba - funkar bara inte. Jag skulle vilja pausa världen ett tag och försöka hitta gnistan igen, så att inget går till spillo av den dyrbara tiden vi har, men jag vet ju att det inte fungerar. Det hjälper inte att den här handlingsförlamningskänslan som jag har ger ett ofantligt stort dåligt samvete också. Dåligt samvete gentemot alla runt omkring mej, mina kunder och framför allt mot mej själv... Kanske är det bara en släng av vårtrötthet eller nåt ditåt? Kanske kommer jag igen när våren har kommit lite längre, för här vill jag inte vara...orkar inte.
Med den här handlingsförlamningskänslan kommer också en oro för framtiden, eller för nästa dag...hur ska jag få in pengar, hur ska jag få mer kunder, hur ska vi ha råd med rusten i farstun, hur länge räcker ett blöjpaket till Markus, när har jag råd att köpa nya, han skulle behöva ett par till skor också, ska jag få nåt av sommarjobben jag sökt, vill jag ha företaget kvar... Säkerligen helt naturliga och vanliga tankar - men för mej är varje tanke som en avgrund och jag vet inte hur jag ska komma upp?
Bara att hålla näsan ovanför vattenytan för att inte drunkna i alla tankar tar all min energi nu, och jag har inte en aning hur jag ska komma därifrån.
Kram!
PS. Jag tackar alla högre makter för Markus, igår kväll precis innan han somna så sa han, Majkus älsklar mamma. Mamma älskar dej också Markus, mest av allt.
fredag 17 april 2009
Hål i hjärtat...
Hej alla!
Det är med stor sorg i hjärtat som jag bestämt mej för att inte försöka skaffa fler barn... OM det inte nu mot alla odds skulle funka på naturlig väg. Men, det känns inte så troligt... Eftersom jag fyller 20 igen i år så känns det som om min tid - med respekt mot ett eventuellt barn - har runnit ut. Ja jag vet, man ska glädja sej åt det man har, men det är tunga tankar som kommer upp. Visst skulle vi kunna försöka med IVF igen, men vart tar man dom pengarna ifrån? Ett försök kostar tjugotusen, plus alla mediciner som går på runt femton... Man kan ta ett paket, och då kostar tre försök fyrtiofemtusen, plus mediciner, alltså lika mycket till. Har man sen frysta ägg kvar så kostar det sjutusen för varje insättning... Och orkar vi gå igenom den berg och dalbanan igen - det känns redan skakigt som det är nu...
Fan alltså, tänk om jag hade varit yngre när jag träffade Micke - då hade vi kanske kunnat skaffa fler. Fan att tiden bara går, och att ingen talade om, eller bankade in i skallen, att skaffa barn innan det var för sent. Jag är skitavis på dom som orkar skaffa fler barn med IVF, som vågar hoppa på igen - ännu mer avis på dom som bara blir med barn, av sej själv... Mitt beslut om att inte försöka nåt mer har så sakteliga växt fram, och jag har inte vågat tänkt tanken klart innan jag var helt säker på beslutet. Det är ett hål i mitt hjärta, ett stort ett för alla ofödda barn som jag skulle vilja ha, och att jag aldrig mer ska få uppleva den fantastiska graviditeten, känna alla hårda sparkar i magen, förundras över hur kroppen anpassar sesj till miraklet, inte få vara med om en till förlossning, känna det underbara blöta varma lilla livet på magen igen, aldrig få snusa i en liten babynacke, inte köpa och byta pyttesmå blöjor nåt mer, hålla den lilla lilla handen i min och bli förälskad i ett nytt litet liv...
Är jag på typ affären och handlar tittar jag längtansfullt på alla nya mammor som går med babyskyddet i vagnen, de som kan få barn. Och jag som inte kan det - lätt att känna sej ännu mer värdelös än man redan gör. Att jag sedan jobbar med att fotografera barn gör det heller inte lättare - kanske därför som det har tagit emot att jobba nu ett tag... Påminnelserna gör ont!
Samtidigt tackar jag alla högre makter för Markus! Kan inte föreställa mej hur livet skulle ha varit utan honom. Denna intelligenta lilla pojke som gör mej stum av förundran flera gånger om dagen. Ibland känns det som jag är så rädd för att mista honom så jag blir nog överbeskyddande, och det är ju inte heller bra... Men jag håller på att försöka lära mej att släppa taget - i alla fall litegrann. Jag älskar det här barnet mer än jag trodde jag förmådde, och kärleken blir bara större och större. I mitt hjärta älskar jag även de barn som aldrig fick nån chans i min kropp och hoppas att det fanns en anledning att det blev så.
En ganska ledsen kram idag!
Det är med stor sorg i hjärtat som jag bestämt mej för att inte försöka skaffa fler barn... OM det inte nu mot alla odds skulle funka på naturlig väg. Men, det känns inte så troligt... Eftersom jag fyller 20 igen i år så känns det som om min tid - med respekt mot ett eventuellt barn - har runnit ut. Ja jag vet, man ska glädja sej åt det man har, men det är tunga tankar som kommer upp. Visst skulle vi kunna försöka med IVF igen, men vart tar man dom pengarna ifrån? Ett försök kostar tjugotusen, plus alla mediciner som går på runt femton... Man kan ta ett paket, och då kostar tre försök fyrtiofemtusen, plus mediciner, alltså lika mycket till. Har man sen frysta ägg kvar så kostar det sjutusen för varje insättning... Och orkar vi gå igenom den berg och dalbanan igen - det känns redan skakigt som det är nu...
Fan alltså, tänk om jag hade varit yngre när jag träffade Micke - då hade vi kanske kunnat skaffa fler. Fan att tiden bara går, och att ingen talade om, eller bankade in i skallen, att skaffa barn innan det var för sent. Jag är skitavis på dom som orkar skaffa fler barn med IVF, som vågar hoppa på igen - ännu mer avis på dom som bara blir med barn, av sej själv... Mitt beslut om att inte försöka nåt mer har så sakteliga växt fram, och jag har inte vågat tänkt tanken klart innan jag var helt säker på beslutet. Det är ett hål i mitt hjärta, ett stort ett för alla ofödda barn som jag skulle vilja ha, och att jag aldrig mer ska få uppleva den fantastiska graviditeten, känna alla hårda sparkar i magen, förundras över hur kroppen anpassar sesj till miraklet, inte få vara med om en till förlossning, känna det underbara blöta varma lilla livet på magen igen, aldrig få snusa i en liten babynacke, inte köpa och byta pyttesmå blöjor nåt mer, hålla den lilla lilla handen i min och bli förälskad i ett nytt litet liv...
Är jag på typ affären och handlar tittar jag längtansfullt på alla nya mammor som går med babyskyddet i vagnen, de som kan få barn. Och jag som inte kan det - lätt att känna sej ännu mer värdelös än man redan gör. Att jag sedan jobbar med att fotografera barn gör det heller inte lättare - kanske därför som det har tagit emot att jobba nu ett tag... Påminnelserna gör ont!
Samtidigt tackar jag alla högre makter för Markus! Kan inte föreställa mej hur livet skulle ha varit utan honom. Denna intelligenta lilla pojke som gör mej stum av förundran flera gånger om dagen. Ibland känns det som jag är så rädd för att mista honom så jag blir nog överbeskyddande, och det är ju inte heller bra... Men jag håller på att försöka lära mej att släppa taget - i alla fall litegrann. Jag älskar det här barnet mer än jag trodde jag förmådde, och kärleken blir bara större och större. I mitt hjärta älskar jag även de barn som aldrig fick nån chans i min kropp och hoppas att det fanns en anledning att det blev så.
En ganska ledsen kram idag!
onsdag 8 april 2009
Svart och vitt och lite annat...
Hej alla!
Nej då, jag har inte glömt fönstren...då får vänta lite bara. Nu har jag och maken dragit igång nya projekt - och för en gångs skull är vi överens om hur det färdiga resultatet ska se ut!! Nice...
Vi har rivit ur två garderober i våran farstu, rivit ut en gammal plastmatta och ska riva upp ett trägolv... Sen blir det golvvärme, nya tapeter eller färg, nytt tak och lite smått och gott... Är vi klara tills på söndag tror ni? Tålamod...tålamod...
Vi har kommit fram till att farstun ska gå i vitt och svart, med bara egenhändigt påkomna lösningar. Vi hade sån tur att vi fick klinkers, i nån form av terrakottafärg, som vi kommer att blanda med svart klinkers och foga i svart. Tre väggar ska vara vita, antingen tapet eller målat, och en vägg och taket ska vara vitmålade brädor som vi sätter med lite mellanrum, på långsen... Våra redan befintliga förvaring för jackor och skor kommer att målas i en alldeles underbar svart färg och sen ska vi bygga nån form av förvaring till mössor och vantar och sånt. Ni får väl komma och titta när det är klart vetja! Inne i min skalle är det redan färdigt och det är sååå fint sååå.
Kan bara tala om att min sopsortering i det gamla städskåpet blev alldeles förträfflig! Så nu slipper jag förvaringen på köksbänken innan jag tar mej i kragen och går ner med det som ska sorteras i källaren. Superskönt! Och på nåt sätt känns det roligare att sortera nu, när det finns i köket och man slipper alla mellanlandningar. Micke tycker nog att det är lättare att åka till återvinningen också, för ibland har det funnits lite diffusa sorteringslådor när orken har trytit.
Nej nu är det dags för några timmars jobb här hemma innan jag ska ta fram och damma av kvasten - för i morron flyger vi till Blåkulla väl?
Ses där! Kram!
Nej då, jag har inte glömt fönstren...då får vänta lite bara. Nu har jag och maken dragit igång nya projekt - och för en gångs skull är vi överens om hur det färdiga resultatet ska se ut!! Nice...
Vi har rivit ur två garderober i våran farstu, rivit ut en gammal plastmatta och ska riva upp ett trägolv... Sen blir det golvvärme, nya tapeter eller färg, nytt tak och lite smått och gott... Är vi klara tills på söndag tror ni? Tålamod...tålamod...
Vi har kommit fram till att farstun ska gå i vitt och svart, med bara egenhändigt påkomna lösningar. Vi hade sån tur att vi fick klinkers, i nån form av terrakottafärg, som vi kommer att blanda med svart klinkers och foga i svart. Tre väggar ska vara vita, antingen tapet eller målat, och en vägg och taket ska vara vitmålade brädor som vi sätter med lite mellanrum, på långsen... Våra redan befintliga förvaring för jackor och skor kommer att målas i en alldeles underbar svart färg och sen ska vi bygga nån form av förvaring till mössor och vantar och sånt. Ni får väl komma och titta när det är klart vetja! Inne i min skalle är det redan färdigt och det är sååå fint sååå.
Kan bara tala om att min sopsortering i det gamla städskåpet blev alldeles förträfflig! Så nu slipper jag förvaringen på köksbänken innan jag tar mej i kragen och går ner med det som ska sorteras i källaren. Superskönt! Och på nåt sätt känns det roligare att sortera nu, när det finns i köket och man slipper alla mellanlandningar. Micke tycker nog att det är lättare att åka till återvinningen också, för ibland har det funnits lite diffusa sorteringslådor när orken har trytit.
Nej nu är det dags för några timmars jobb här hemma innan jag ska ta fram och damma av kvasten - för i morron flyger vi till Blåkulla väl?
Ses där! Kram!
fredag 3 april 2009
Längtan...
Hej alla, och framför allt min käre make!
Har precis kommit hem från att ha lämnat lillskrot på dagis, och idag gick det bra - inte en tår! Skönt att vinka åt en glad liten kille för omväxlings skull.
Idag ska han äntligen få träffa mormor och morfar, som han har längtat alltså. En månad är lååångt för en liten pojke, och svårt att förklara tid för honom. Men igår kunde jag äntligen berätta att han skulle få träffa mojmoj och moffaj idag. Kanske en av anledningarna till att han var glad när jag åkte från dagis. Han vet ju vad som väntar när jag hämtar honom.
Nu när jag kom hem från dagislämnandet gjorde jag som jag brukade när jag ska jobba hemma, kolla mejlen, kolla almanackan, håller på och beställer lite bilder, ringer upp några kunder som ringt och så... och mitt i allt det här görandet kom jag på att det är en hel massa saker jag verkligen saknar - och längtar efter... Förstå mej rätt, jag älskar att vara mamma och skulle inte kunna tänka mej ett liv utan barn, MEN (som Tony Irving brukar säja)...
Jag saknar det som jag och Micke brukade göra, innan Markus, och nej jag vet att inget hindrar oss från att göra det nu när vi har Markus, men...jag ska försöka förklara...
Jag saknar alla fikapauser ute på trappen i solen, alla långa bilturer när vi irrade runt och åkte vilse och hittade hem igen, saknar alla långa varma gemensamma duschar, saknar allt prat vid köksbordet om allt och ingenting och alla skratt... Gör inte du?
På nåt sätt har fikapauserna blivit en snabb kopp kaffe innan Markus tröttnar, bilturerna har alltid ett mål, duschen är ganska trång när vi är tre i den, och en badbalja, och baddjur, och en pall... pratet vid köksbordet och skratten har på nåt sätt tystnat... Hur gör vi för att hitta tillbaka till allt det där? Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig...
Nej, tillbaka från minnenas kavalkad och tillbaka i verkligheten igen. Mer jobb att göra, golv att dammsuga och tvätt att hänga. Sen ska jag ut i solen och njuta en stund!
Kram!
Har precis kommit hem från att ha lämnat lillskrot på dagis, och idag gick det bra - inte en tår! Skönt att vinka åt en glad liten kille för omväxlings skull.
Idag ska han äntligen få träffa mormor och morfar, som han har längtat alltså. En månad är lååångt för en liten pojke, och svårt att förklara tid för honom. Men igår kunde jag äntligen berätta att han skulle få träffa mojmoj och moffaj idag. Kanske en av anledningarna till att han var glad när jag åkte från dagis. Han vet ju vad som väntar när jag hämtar honom.
Nu när jag kom hem från dagislämnandet gjorde jag som jag brukade när jag ska jobba hemma, kolla mejlen, kolla almanackan, håller på och beställer lite bilder, ringer upp några kunder som ringt och så... och mitt i allt det här görandet kom jag på att det är en hel massa saker jag verkligen saknar - och längtar efter... Förstå mej rätt, jag älskar att vara mamma och skulle inte kunna tänka mej ett liv utan barn, MEN (som Tony Irving brukar säja)...
Jag saknar det som jag och Micke brukade göra, innan Markus, och nej jag vet att inget hindrar oss från att göra det nu när vi har Markus, men...jag ska försöka förklara...
Jag saknar alla fikapauser ute på trappen i solen, alla långa bilturer när vi irrade runt och åkte vilse och hittade hem igen, saknar alla långa varma gemensamma duschar, saknar allt prat vid köksbordet om allt och ingenting och alla skratt... Gör inte du?
På nåt sätt har fikapauserna blivit en snabb kopp kaffe innan Markus tröttnar, bilturerna har alltid ett mål, duschen är ganska trång när vi är tre i den, och en badbalja, och baddjur, och en pall... pratet vid köksbordet och skratten har på nåt sätt tystnat... Hur gör vi för att hitta tillbaka till allt det där? Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig...
Nej, tillbaka från minnenas kavalkad och tillbaka i verkligheten igen. Mer jobb att göra, golv att dammsuga och tvätt att hänga. Sen ska jag ut i solen och njuta en stund!
Kram!
onsdag 1 april 2009
April april din dumma sill...
...jag kan lura dej vart jag vill! Men det blir inga aprilskämt här inte... Ibland känns hela mitt liv som ett!
Fönsterputsandet får vänta lite, jag har lite annat att göra som också måste bli gjort. Skönt - fast tråkigt, det är ju som skönt när det är gjort liksom! Men jag måste ju nån städning att se fram emot nu när jag är i mitt stim!!
Livet - ja, oftast ett steg framåt och två tillbaka - så på nåt vis står man bara och stampar på samma ställe, och kommer man nånvart är det ofta på samma gamla invanda väg. Varför ska det vara så svårt att bryta gamla mönster och tänka andra tankar? Fast i och med att jag har börjat städa (ja men det var ett jävla tjat om det) och sorterar i lådor som jag märker med innehållet och ställer undan - kanske jag kan börja strukturera mej själv på samma sätt. Det som ska sparas stoppas i märkta lådor, det som ska kastas bort kastas bort och det som ska vara kvar får antingen stå framme eller har sin plats liksom. Går det att omvända i praktiken med mej själv månne? Eller fortsätter jag bara som vanligt - att sätta masken på ytan och kasta in allt där bakom som jag inte vill ha med att göra? Jag har ju redan en hel massa ouppackade lådor med minnen, vissa som jag kommer ihåg men i de flesta har jag ingen aning om vad som finns. Och - vill jag verkligen veta? Ska jag bara ta alla lådor med minnen som jag inte kommer ihåg och kasta på majkasen, så är det bra sen? Eller ska jag försöka öppna dom och sortera och märka i nya lådor - och kasta bort sånt som jag inte längre vill ha med att göra? Hmm, det låter enkelt, men är ack så svårt! Det tar också en hel massa energi - energi som jag verkligen behöver lägga på annat - men energin fastnar liksom i skallen och kommer inte därifrån. Hur fan ska jag göra för att prioritera om och välja nya vägar? Lösningar är väldigt välkomna!! På något sätt känns det oväsenligt hur fasaden ser ut - bara det är ordning och reda innanför - men jag kanske tänker fel?
Fasaden ja, min fasad...min jävla kropp! Vill inte ens se fanstyget när jag duschar...men det är inte en sån bra idé att duscha med kläderna på heller... Ja visst, jag har börjat... men jag vill ju ha resultat samma dag!! Tålamod är en dygd!! Men, jag vet också, att bara jag kan ha lite lite tålamod några veckor så vet jag att resultaten kommer, och då börjar det bli roligt. Men, suck suck, idag känns det inget vidare... Har ett jävla knä, eller jag har två, men det ena bråkar med mej värre än det andra. Och det är tråkigt när en sån sak saktar ner en... Micke har gett på förslag fler gånger att jag ska börja med typ aerobics eller liknande...men fy, att motionera i grupp fixar jag inte. Jag går helst ut och går med stavar, med bara mej själv - då kan jag välja takt och väg själv. Och bara jag tar det lite lugnt i början, så knät hinner med, så kommer jag snart in i ett gåmedstavarstim också!
Så, vart kan man köpa tålamod?
Kram!
Fönsterputsandet får vänta lite, jag har lite annat att göra som också måste bli gjort. Skönt - fast tråkigt, det är ju som skönt när det är gjort liksom! Men jag måste ju nån städning att se fram emot nu när jag är i mitt stim!!
Livet - ja, oftast ett steg framåt och två tillbaka - så på nåt vis står man bara och stampar på samma ställe, och kommer man nånvart är det ofta på samma gamla invanda väg. Varför ska det vara så svårt att bryta gamla mönster och tänka andra tankar? Fast i och med att jag har börjat städa (ja men det var ett jävla tjat om det) och sorterar i lådor som jag märker med innehållet och ställer undan - kanske jag kan börja strukturera mej själv på samma sätt. Det som ska sparas stoppas i märkta lådor, det som ska kastas bort kastas bort och det som ska vara kvar får antingen stå framme eller har sin plats liksom. Går det att omvända i praktiken med mej själv månne? Eller fortsätter jag bara som vanligt - att sätta masken på ytan och kasta in allt där bakom som jag inte vill ha med att göra? Jag har ju redan en hel massa ouppackade lådor med minnen, vissa som jag kommer ihåg men i de flesta har jag ingen aning om vad som finns. Och - vill jag verkligen veta? Ska jag bara ta alla lådor med minnen som jag inte kommer ihåg och kasta på majkasen, så är det bra sen? Eller ska jag försöka öppna dom och sortera och märka i nya lådor - och kasta bort sånt som jag inte längre vill ha med att göra? Hmm, det låter enkelt, men är ack så svårt! Det tar också en hel massa energi - energi som jag verkligen behöver lägga på annat - men energin fastnar liksom i skallen och kommer inte därifrån. Hur fan ska jag göra för att prioritera om och välja nya vägar? Lösningar är väldigt välkomna!! På något sätt känns det oväsenligt hur fasaden ser ut - bara det är ordning och reda innanför - men jag kanske tänker fel?
Fasaden ja, min fasad...min jävla kropp! Vill inte ens se fanstyget när jag duschar...men det är inte en sån bra idé att duscha med kläderna på heller... Ja visst, jag har börjat... men jag vill ju ha resultat samma dag!! Tålamod är en dygd!! Men, jag vet också, att bara jag kan ha lite lite tålamod några veckor så vet jag att resultaten kommer, och då börjar det bli roligt. Men, suck suck, idag känns det inget vidare... Har ett jävla knä, eller jag har två, men det ena bråkar med mej värre än det andra. Och det är tråkigt när en sån sak saktar ner en... Micke har gett på förslag fler gånger att jag ska börja med typ aerobics eller liknande...men fy, att motionera i grupp fixar jag inte. Jag går helst ut och går med stavar, med bara mej själv - då kan jag välja takt och väg själv. Och bara jag tar det lite lugnt i början, så knät hinner med, så kommer jag snart in i ett gåmedstavarstim också!
Så, vart kan man köpa tålamod?
Kram!
tisdag 31 mars 2009
Ibland har man tur...
Hej alla!
Passar på att skriva några rader när jag hade sån tur att farfar kom in till oss en stund. Jag är hemma och är mammaledig på tisdagar och fast jag försöker att inte göra en massa andra saker än att just vara mammaledig är det svårt att låta bli!! Jag är ju i städtagen!
Nu sitter Markus i farfars knä och vill smaka på precis allting som han i matsäcken, så då passar jag på att uppdatera er om fönsterputsningen!!
Bara på en våning har jag tio fönster! Jag har putsat - eller sanerat - två. Dom i köket, och faktiskt, blev det rätt bra. Eller som Micke sa, nu vet vi i alla fall att det är rent! Nu har jag bara åtta fönster kvar, sen har jag två våningar till....suck!!
Igår, kors i taket, började jag ta tag i den här förfallna kroppen också. Fy vad jag har misshandlat den och inte brytt mej ett dugg! Med stor ångest mätte jag mej...skiter i vågen allvarligt talat...kanske gör det när mina mått är där jag vill ha dom! Nu är det bara att komma ihåg att det inte händer på en dag...fast det är svårt...skitsvårt!
Nej, nu börjar farfar bli klar och Markus tröttna...så...tills nästa gång!
Kram!
Passar på att skriva några rader när jag hade sån tur att farfar kom in till oss en stund. Jag är hemma och är mammaledig på tisdagar och fast jag försöker att inte göra en massa andra saker än att just vara mammaledig är det svårt att låta bli!! Jag är ju i städtagen!
Nu sitter Markus i farfars knä och vill smaka på precis allting som han i matsäcken, så då passar jag på att uppdatera er om fönsterputsningen!!
Bara på en våning har jag tio fönster! Jag har putsat - eller sanerat - två. Dom i köket, och faktiskt, blev det rätt bra. Eller som Micke sa, nu vet vi i alla fall att det är rent! Nu har jag bara åtta fönster kvar, sen har jag två våningar till....suck!!
Igår, kors i taket, började jag ta tag i den här förfallna kroppen också. Fy vad jag har misshandlat den och inte brytt mej ett dugg! Med stor ångest mätte jag mej...skiter i vågen allvarligt talat...kanske gör det när mina mått är där jag vill ha dom! Nu är det bara att komma ihåg att det inte händer på en dag...fast det är svårt...skitsvårt!
Nej, nu börjar farfar bli klar och Markus tröttna...så...tills nästa gång!
Kram!
fredag 27 mars 2009
Nu ska det ske...
Idag är det den stora dagen! Nu ni, ska ni få se på andra bullar! Idag ska fönstren putsas!! Eller snarare saneras...vete tusan hur jag ska börja...! Det får bli massor av ajax och först försöka få bort all lort - och sen finlira med fönsterputs! Men vet ni hur många fönster jag har?? Pust!
Men innan jag sätter igång med det ska golven få sen en duvning, dammsuga och moppa...
Markus var ledsen idag också när jag lämnade honom på dagis, trist! Jag får hoppas att resten av hans dag där blir bra i alla fall...
Fortsättning följer på hur det går med dom här förbaskade fönstren!
Kram!
PS: Solen skiner ju, och är det egentligen nån bra idé att putsa fönster när den gör det?? Kanske kanske skjuter jag upp det till en annan dag... hi hi!
PS2: Kom på en sak! Ett tips till andra som har städnoja så här på våren... Såg det faktiskt på Oprah... Om man städar garderoben, vik och häng kläderna i färg så ser man att man faktiskt inte behöver köpa ännu en svart tröja...typ! Sen, häng kläderna på galgar med kroken åt fel håll...när du använder kläderna hänger du tillbaka dom med kroken åt rätt håll....efter typ ett halvår kan du kolla vilka galgar som hänger kvar åt fel håll - och dom kläderna kan du med gott samvete plocka ur garderoben, för har du inte använt dom på den tiden kommer du inte att göra det heller.... Braigt va? Mitt problem är att jag inte har några kläder att hänga in i garderoben, och knappt några att vika heller.... När huset är klart så ska jag börja göra nåt åt den här kroppen också...så kanske det blir roligt att fylla på i garderoben igen!
Men innan jag sätter igång med det ska golven få sen en duvning, dammsuga och moppa...
Markus var ledsen idag också när jag lämnade honom på dagis, trist! Jag får hoppas att resten av hans dag där blir bra i alla fall...
Fortsättning följer på hur det går med dom här förbaskade fönstren!
Kram!
PS: Solen skiner ju, och är det egentligen nån bra idé att putsa fönster när den gör det?? Kanske kanske skjuter jag upp det till en annan dag... hi hi!
PS2: Kom på en sak! Ett tips till andra som har städnoja så här på våren... Såg det faktiskt på Oprah... Om man städar garderoben, vik och häng kläderna i färg så ser man att man faktiskt inte behöver köpa ännu en svart tröja...typ! Sen, häng kläderna på galgar med kroken åt fel håll...när du använder kläderna hänger du tillbaka dom med kroken åt rätt håll....efter typ ett halvår kan du kolla vilka galgar som hänger kvar åt fel håll - och dom kläderna kan du med gott samvete plocka ur garderoben, för har du inte använt dom på den tiden kommer du inte att göra det heller.... Braigt va? Mitt problem är att jag inte har några kläder att hänga in i garderoben, och knappt några att vika heller.... När huset är klart så ska jag börja göra nåt åt den här kroppen också...så kanske det blir roligt att fylla på i garderoben igen!
torsdag 26 mars 2009
En kärleksförklaring...
Hej!
Sitter här och försöker jobba, det går väl lite si och sådär... Har lite dålig disciplin idag känner jag. Kanske för att jag inte städat ett endaste dugg än idag?? Nej då, jag ska försöka få lite städat också - det är ju synd att bryta en positiv trend som kommit till den Wihrénska frun tydligen! Men det jag tänkte på var hur mycket kärlek kan man känna egentligen?
En kärleksförklaring till Markus...
...och den är inte komplett utan att mannen i mitt liv också får ta åt sej. Så Micke, det här är till dej också...utan dej skulle Markus inte finnas!
Markus har lärt mej hur stort hjärtat kan vara. Ibland av oerhörd glädje, massor av skratt och förundran för detta lilla pojkmirakel. Ibland av förtvivlan och irritation för att inte räcka till, för att inte förstå. Men för det mesta är hjärtat bara stort av kärlek. Inte nog med att han är ett pojkmirakel - han är ett pratmirakel också, för jag har då aldrig träffat en sån förståndig liten kille, som dessutom är så verbal att han får mej att förstå det mesta han vill och just nu, inte vill... Men det kanske känns så för att det är mitt eget barn bara? Men ni som känner Markus, visst är han fantastisk?? Jag trodde att pratet skulle komma nu nångång, men han har pladdrat på i ett halvår och från att det bara har varit ett ord i taget är det nu mer eller mindre fullkomliga meningar. Nog om pratet...
När jag lämnade honom på dagis idag var han ledsen för att mamma skulle åka, måste säja som vanligt, fast det tar emot. Det är hur jobbigt som helst när han är ledsen, han klamrar sej fast vid mej och stora tårar rinner ner för hans underbara kinder. Han förbereder sej på vägen till dagis, han berättar för mej i bilen att 'mamma pommer sen', 'mamma jobbet, pommer sen', och då verkar han ta det bra. Men när vi väl står där på dagis kommer i alla fall tårarna och han vill att mamma ska följa med, eller att han ska följa mamma... då gör mitt stora hjärta ont. Det är blytunga steg ut därifrån och till bilen. Jag hoppas bara att resten av hans dag på dagis inte färgas av jobbiga avsked när mamma måste åka...
Markus får mej att skratta och bli varm, oftast, men ibland blir jag så irriterad på den här lilla pojken så jag inte vet vad. Fast den största irritationen är nog på mej själv - för att jag blir irriterad... Motsägelsefulla känslor som kräver en massa energi att få bukt med. Ibland är han så mammig så jag inte vet vad jag ska hitta på för att avleda honom - och ingen annan verkar duga just då heller... Och det är med stor ångest som jag motar bort honom från mej. Oftast är han supermammig när jag typ vill gå på toa - själv - laga mat eller duscha. Härommorgonen fick jag vackert sitta på toa och blåsa ballonger...det var inte så enkelt ska ni veta!!
Ordet nej eller ajabaja verkar inte finnas med i Markus rika ordförråd dessvärre. Eller så väljer han helt enkelt inte att lyssna. Ibland känns det som om jag kräver på tok för mycket av honom eftersom han är så duktig på att kommunicera - och det är kanske orättvist. Men jag har inget annat att jämföra med så jag hoppas att det inte är något som han tar skada av.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mej hur starka alla känslor skulle bli när jag blev mamma. Att glädje, skratt, oro och förtvivlan kan genomsyra min kropp, och ta över den så totalt. Varje cell i min kropp vill inget annat än det bästa för den här lilla killen, och jag hoppas hoppas att det jag gör är det!
Micke, allt du gör för mej och för Markus är det bästa för oss! Jag älskar dej, glöm aldrig aldrig.
Jag älskar dej också min lilla skrotunge, ända upp till månen och tillbaka igen - och det är mycket det!
Kram!
Sitter här och försöker jobba, det går väl lite si och sådär... Har lite dålig disciplin idag känner jag. Kanske för att jag inte städat ett endaste dugg än idag?? Nej då, jag ska försöka få lite städat också - det är ju synd att bryta en positiv trend som kommit till den Wihrénska frun tydligen! Men det jag tänkte på var hur mycket kärlek kan man känna egentligen?
En kärleksförklaring till Markus...
...och den är inte komplett utan att mannen i mitt liv också får ta åt sej. Så Micke, det här är till dej också...utan dej skulle Markus inte finnas!
Markus har lärt mej hur stort hjärtat kan vara. Ibland av oerhörd glädje, massor av skratt och förundran för detta lilla pojkmirakel. Ibland av förtvivlan och irritation för att inte räcka till, för att inte förstå. Men för det mesta är hjärtat bara stort av kärlek. Inte nog med att han är ett pojkmirakel - han är ett pratmirakel också, för jag har då aldrig träffat en sån förståndig liten kille, som dessutom är så verbal att han får mej att förstå det mesta han vill och just nu, inte vill... Men det kanske känns så för att det är mitt eget barn bara? Men ni som känner Markus, visst är han fantastisk?? Jag trodde att pratet skulle komma nu nångång, men han har pladdrat på i ett halvår och från att det bara har varit ett ord i taget är det nu mer eller mindre fullkomliga meningar. Nog om pratet...
När jag lämnade honom på dagis idag var han ledsen för att mamma skulle åka, måste säja som vanligt, fast det tar emot. Det är hur jobbigt som helst när han är ledsen, han klamrar sej fast vid mej och stora tårar rinner ner för hans underbara kinder. Han förbereder sej på vägen till dagis, han berättar för mej i bilen att 'mamma pommer sen', 'mamma jobbet, pommer sen', och då verkar han ta det bra. Men när vi väl står där på dagis kommer i alla fall tårarna och han vill att mamma ska följa med, eller att han ska följa mamma... då gör mitt stora hjärta ont. Det är blytunga steg ut därifrån och till bilen. Jag hoppas bara att resten av hans dag på dagis inte färgas av jobbiga avsked när mamma måste åka...
Markus får mej att skratta och bli varm, oftast, men ibland blir jag så irriterad på den här lilla pojken så jag inte vet vad. Fast den största irritationen är nog på mej själv - för att jag blir irriterad... Motsägelsefulla känslor som kräver en massa energi att få bukt med. Ibland är han så mammig så jag inte vet vad jag ska hitta på för att avleda honom - och ingen annan verkar duga just då heller... Och det är med stor ångest som jag motar bort honom från mej. Oftast är han supermammig när jag typ vill gå på toa - själv - laga mat eller duscha. Härommorgonen fick jag vackert sitta på toa och blåsa ballonger...det var inte så enkelt ska ni veta!!
Ordet nej eller ajabaja verkar inte finnas med i Markus rika ordförråd dessvärre. Eller så väljer han helt enkelt inte att lyssna. Ibland känns det som om jag kräver på tok för mycket av honom eftersom han är så duktig på att kommunicera - och det är kanske orättvist. Men jag har inget annat att jämföra med så jag hoppas att det inte är något som han tar skada av.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mej hur starka alla känslor skulle bli när jag blev mamma. Att glädje, skratt, oro och förtvivlan kan genomsyra min kropp, och ta över den så totalt. Varje cell i min kropp vill inget annat än det bästa för den här lilla killen, och jag hoppas hoppas att det jag gör är det!
Micke, allt du gör för mej och för Markus är det bästa för oss! Jag älskar dej, glöm aldrig aldrig.
Jag älskar dej också min lilla skrotunge, ända upp till månen och tillbaka igen - och det är mycket det!
Kram!
onsdag 25 mars 2009
Städa städa varje fredag och så varje jul...
...det tycker jag är kul! Så sjunger i alla fall Pippi!
Jag är tydligen i ett städstim...för nu går ingenting säkert!! Bara dom här jävla fönstrena...men dom ska jag också ge mej på innan jag ger upp! Det får bli randigt då - då vet jag ju i alla fall att jag putsat dom!
Den stora städutmaningen som väntar mej nu är spisen...ugnen är ju typ hur svår som helst att få ren tycker jag. Går det med högtryckstvätt månne? Ja jag vet att om man såpar den och så så är det lätt... eller det ska vara lätt i varje fall... Men jag har provat - och det är inte alls så jävla lätt. Törs inte tänka på alla matrester som har en förmåga att lägga sej mellan spisen och bänken... Kanske ett och annat hårigt experiment!! Men det tänker jag inte ta idag! Idag har jag gett mej på kökslådorna, och hur man än gör så står man till slut med en massa saker som tidigare låg inuti lådorna, kvar liksom... Fast säkerligen är det en massa saker som man egentligen inte alls behöver. Får höra vad maken anser om den saken när han kommer hem från jobbet!
Av nån anledning mår jag bättre och bättre ju mer jag städar - fast har en förmåga att bli lite manisk också - nu får ingenting ligga framme och störa i ordningen! Nu när huset snart är genomstädat kanske jag och Micke kan sätta oss ner och försöka göra en plan för huset också, vilka rum som ska rustas och så... Men det svåraste känns som att besluta oss för om vi ska rusta till en modern stil - eller rusta tillbaka till en gammal stil. Vad är bäst? För jag tror inte att vi vill blanda... Eller jag tror inte att jag vill blanda. Micke vill nog helst inte rusta alls... där jag ser möjligheter och har visioner, ser han jobb och jobb och lite mer jobb... och - han har nog rätt! Men man måste ju få drömma och fantisera också, eller hur?
Kram!
PS. Har bortrationaliserat ett städskåp också! Ska försöka få in sopsorteringen där istället. Och konstigt nog är städskåpet det skåp som är mest ostädat... Wierd!!
Jag är tydligen i ett städstim...för nu går ingenting säkert!! Bara dom här jävla fönstrena...men dom ska jag också ge mej på innan jag ger upp! Det får bli randigt då - då vet jag ju i alla fall att jag putsat dom!
Den stora städutmaningen som väntar mej nu är spisen...ugnen är ju typ hur svår som helst att få ren tycker jag. Går det med högtryckstvätt månne? Ja jag vet att om man såpar den och så så är det lätt... eller det ska vara lätt i varje fall... Men jag har provat - och det är inte alls så jävla lätt. Törs inte tänka på alla matrester som har en förmåga att lägga sej mellan spisen och bänken... Kanske ett och annat hårigt experiment!! Men det tänker jag inte ta idag! Idag har jag gett mej på kökslådorna, och hur man än gör så står man till slut med en massa saker som tidigare låg inuti lådorna, kvar liksom... Fast säkerligen är det en massa saker som man egentligen inte alls behöver. Får höra vad maken anser om den saken när han kommer hem från jobbet!
Av nån anledning mår jag bättre och bättre ju mer jag städar - fast har en förmåga att bli lite manisk också - nu får ingenting ligga framme och störa i ordningen! Nu när huset snart är genomstädat kanske jag och Micke kan sätta oss ner och försöka göra en plan för huset också, vilka rum som ska rustas och så... Men det svåraste känns som att besluta oss för om vi ska rusta till en modern stil - eller rusta tillbaka till en gammal stil. Vad är bäst? För jag tror inte att vi vill blanda... Eller jag tror inte att jag vill blanda. Micke vill nog helst inte rusta alls... där jag ser möjligheter och har visioner, ser han jobb och jobb och lite mer jobb... och - han har nog rätt! Men man måste ju få drömma och fantisera också, eller hur?
Kram!
PS. Har bortrationaliserat ett städskåp också! Ska försöka få in sopsorteringen där istället. Och konstigt nog är städskåpet det skåp som är mest ostädat... Wierd!!
torsdag 19 mars 2009
Starkaste ljuset har djupaste skuggorna...
Hej alla!
Om det hade varit en helt vanlig torsdag så hade jag varit hos min psykolog ungefär nu... men hon har semester så jag får vackert vara hemma! Idag har jag haft vilodag från städningen, varit och fyllt på kyl och frys istället - alltså varit och handlat. Trist, men nödvändigt om vi ska kunna inta föda närmsta dagarna.
En gammal vän har läst min blogg och kom med reflektionen, " det starkaste ljuset har också de djupaste skuggorna ", och jag tror att det är en komplimang... Min psykolog försöker få mej att lära mej att ta komplimanger bland annat - så istället för att slå ut med händerna och säja nej...så säjer jag tack! Långt här inuti så hoppas jag ju att jag ska vara ett starkt ljus - fast det är svårt att se det, för det mesta ser jag knappt nånting här inne...mest mörkt och svart och ofta svårt. Min psykolog säjer också att man måste få lära sej hur man ska göra när man känner känslor...låter det konstigt? För att ta ett exempel, om jag är arg på nån som inte agerar tillbaka på min arghet - då tror jag ju att det inte är nån idé att vara arg eftersom inget händer... men om den personen istället ser min ilska, med ord, handling eller liknande, då blir min ilska bekräftad och då finns det ju en känsla! Och då kan jag agera därefter...
Det här är grundläggande för alla känslor man har, och det är inget som man lär sej om det händer en gång...men om det händer upprepade gånger blir ens känslor inget värda, och är dom inget värda är det som om man inte har dom och då blir man på nåt sätt likgiltlig.
Vad är motsatsen till kärlek? Nej, inte hat...för då har man massa känslor...utan likgiltlighet.
Känn på den du!
Kram!
Om det hade varit en helt vanlig torsdag så hade jag varit hos min psykolog ungefär nu... men hon har semester så jag får vackert vara hemma! Idag har jag haft vilodag från städningen, varit och fyllt på kyl och frys istället - alltså varit och handlat. Trist, men nödvändigt om vi ska kunna inta föda närmsta dagarna.
En gammal vän har läst min blogg och kom med reflektionen, " det starkaste ljuset har också de djupaste skuggorna ", och jag tror att det är en komplimang... Min psykolog försöker få mej att lära mej att ta komplimanger bland annat - så istället för att slå ut med händerna och säja nej...så säjer jag tack! Långt här inuti så hoppas jag ju att jag ska vara ett starkt ljus - fast det är svårt att se det, för det mesta ser jag knappt nånting här inne...mest mörkt och svart och ofta svårt. Min psykolog säjer också att man måste få lära sej hur man ska göra när man känner känslor...låter det konstigt? För att ta ett exempel, om jag är arg på nån som inte agerar tillbaka på min arghet - då tror jag ju att det inte är nån idé att vara arg eftersom inget händer... men om den personen istället ser min ilska, med ord, handling eller liknande, då blir min ilska bekräftad och då finns det ju en känsla! Och då kan jag agera därefter...
Det här är grundläggande för alla känslor man har, och det är inget som man lär sej om det händer en gång...men om det händer upprepade gånger blir ens känslor inget värda, och är dom inget värda är det som om man inte har dom och då blir man på nåt sätt likgiltlig.
Vad är motsatsen till kärlek? Nej, inte hat...för då har man massa känslor...utan likgiltlighet.
Känn på den du!
Kram!
onsdag 18 mars 2009
Soljävel...
Hej alla!
Jag har ju som jag tidigare nämnt fått städnoja! Skönt i och för sej, men det känns som om man aldrig blir riktigt klar. Övervåningen är helt ok, så länge man inte är där uppe när solen skiner. Och nu har jag gett mej i kast med källaren - eller rättare sagt tvättstuga kombinerad dusch kombinerad bastu. Där är liksom mina domäner, resten därnere är Mickes och hans ordning och reda är inte riktigt lika med min. Om man kan kalla mej pedant är det inget mot för vad han är, fast i ärlighetens namn så vete katten vart hans pedantiskhet är där? Kanske förstår jag bara inte, och tittar inte i alla lådor och så, där det är sorterat och så... Hur som helst, så håller jag på att slåss med damm och damm och damm och ännu mer damm... Kom upp nu en stund, på våningen där vi liksom lever större delen av vårt liv - och soljäveln fullkomligen sprutar in!! HÄR har jag ju inte hunnit städa.... FYYYY hur det ser ut alltså! Konstigt att man överhuvudtaget ser ut genom fönstren, för usch usch... Solen är inte speciellt barmhärtig!
Det är inte ens idé att jag ger mej på fönstren heller, för hur jag än gör, vilka medel och trasor och skrapor jag än använder så blir det inte bra! Nån som kan, välkommen hit!! Och överallt ser man små handavtryck från lillskrot! Suck suck, kan den gå i moln nån dag så jag kan städa utan att behöva se hur mycket man fuskar? Eller fuskar gör man väl inte heller...men, allting liksom syns så bra när stooora lampan är på. Och jag som vill ha sommar och sol hela dagarna... Men då är man ju förhoppningsvis utomhus och slipper se eländet här inne, och när man väl är inomhus på somrarna så är det bara det ljuvliga och förskönande kvällssolen som lyser in - och då är allting bara vackert!
Kram!
Jag har ju som jag tidigare nämnt fått städnoja! Skönt i och för sej, men det känns som om man aldrig blir riktigt klar. Övervåningen är helt ok, så länge man inte är där uppe när solen skiner. Och nu har jag gett mej i kast med källaren - eller rättare sagt tvättstuga kombinerad dusch kombinerad bastu. Där är liksom mina domäner, resten därnere är Mickes och hans ordning och reda är inte riktigt lika med min. Om man kan kalla mej pedant är det inget mot för vad han är, fast i ärlighetens namn så vete katten vart hans pedantiskhet är där? Kanske förstår jag bara inte, och tittar inte i alla lådor och så, där det är sorterat och så... Hur som helst, så håller jag på att slåss med damm och damm och damm och ännu mer damm... Kom upp nu en stund, på våningen där vi liksom lever större delen av vårt liv - och soljäveln fullkomligen sprutar in!! HÄR har jag ju inte hunnit städa.... FYYYY hur det ser ut alltså! Konstigt att man överhuvudtaget ser ut genom fönstren, för usch usch... Solen är inte speciellt barmhärtig!
Det är inte ens idé att jag ger mej på fönstren heller, för hur jag än gör, vilka medel och trasor och skrapor jag än använder så blir det inte bra! Nån som kan, välkommen hit!! Och överallt ser man små handavtryck från lillskrot! Suck suck, kan den gå i moln nån dag så jag kan städa utan att behöva se hur mycket man fuskar? Eller fuskar gör man väl inte heller...men, allting liksom syns så bra när stooora lampan är på. Och jag som vill ha sommar och sol hela dagarna... Men då är man ju förhoppningsvis utomhus och slipper se eländet här inne, och när man väl är inomhus på somrarna så är det bara det ljuvliga och förskönande kvällssolen som lyser in - och då är allting bara vackert!
Kram!
måndag 16 mars 2009
Min lilla skrotunge...
Hej alla!
Jag har haft städnoja, eller har haft, den håller i sej... Jag har städat övervåningen på huset och konstaterat att vi har varken använt eller varit på den våningen sen vi fick Markus... Har vi för stort hus då? Hur som helst så har jag kastat gammalt skräp, nytt också för den delen som bara ligger och tar plats - för det har inte blivit använt och kommer med all säkerhet inte att användas heller. Nu är det ju i och för sej försent för nu är det borta! Å herreguuuud alltså, va skönt det är att kasta bort! Jag har skrivit in i almanackan att det ska städas - då kan jag liksom inte slingra mej och strunta i det, kändes konstigt när jag skrev det, men det verkar funka! Fast nu tycker jag att det är så roligt så det går av bara farten liksom. Ska ge mej på källaren den här veckan - fast där är mitt städutrymmer lite mer begränsat för där finns massor med saker som är makens - och han får kasta sin skit själv! Jag ger mej på det jag kan - härligt!
Våran lilla älskling har sovit hos farmfor och farfar också, första gången han förärade dom med en övernattning. Det hade gått bra och han hade mer eller mindre sovit tvärs över farmor! Fast hu vad jag saknar honom när han är borta - det går inte en sekund utan att jag tänker på honom och vad han gör och säjer. Men det är nog nyttigt båder för mamman och pojken att tillbringa lite tid ifrån varann. Det var jätteskönt att han var där så jag fick städa vidare och Micke fick pyssla med vad han nu gjorde. Jo, laga min bil...så idag har den gått rätt igenom besiktningen. Inte illa av den gamla plåtburken!! Markus har varit jättedålig på att äta nu ett tag - men det verkar han börja ta igen nu, för nu vill han ha mat hela tiden. Så farmor och farfar var lite förbluffade över den goda aptiten, skönt att höra för en hönsmamma som mej! Han hade badat i deras badkar också, med massor av skum...egentligen skulle han nog ha blivit en fist för fick han välja skulle stor del av hans vakna tid tillbringas i plurret! Nackdelen när han har varit borta är att han är så fruktansvärt mammig - inget annat eller ingen annan duger. Han är inte riktigt lessen utan det är mer gnäll... Och det känns jättejobbigt... men det är väl bara så det ska vara och jag får finna mej idet!
Jag och Micke var och bowlade med goda vänner på lördagen, det är ju skitroligt och rätt lagom nivå på idrottsutövning för min del... nuförtiden vill säja. Usch, undra om jag ska skriva in träning i almanackan också...för nu är jag less på allt överflöd som sitter på min kropp...undra just om jag är lika disciplinerad med att träna som jag är med att städa. Ska prova!
Kram!
Jag har haft städnoja, eller har haft, den håller i sej... Jag har städat övervåningen på huset och konstaterat att vi har varken använt eller varit på den våningen sen vi fick Markus... Har vi för stort hus då? Hur som helst så har jag kastat gammalt skräp, nytt också för den delen som bara ligger och tar plats - för det har inte blivit använt och kommer med all säkerhet inte att användas heller. Nu är det ju i och för sej försent för nu är det borta! Å herreguuuud alltså, va skönt det är att kasta bort! Jag har skrivit in i almanackan att det ska städas - då kan jag liksom inte slingra mej och strunta i det, kändes konstigt när jag skrev det, men det verkar funka! Fast nu tycker jag att det är så roligt så det går av bara farten liksom. Ska ge mej på källaren den här veckan - fast där är mitt städutrymmer lite mer begränsat för där finns massor med saker som är makens - och han får kasta sin skit själv! Jag ger mej på det jag kan - härligt!
Våran lilla älskling har sovit hos farmfor och farfar också, första gången han förärade dom med en övernattning. Det hade gått bra och han hade mer eller mindre sovit tvärs över farmor! Fast hu vad jag saknar honom när han är borta - det går inte en sekund utan att jag tänker på honom och vad han gör och säjer. Men det är nog nyttigt båder för mamman och pojken att tillbringa lite tid ifrån varann. Det var jätteskönt att han var där så jag fick städa vidare och Micke fick pyssla med vad han nu gjorde. Jo, laga min bil...så idag har den gått rätt igenom besiktningen. Inte illa av den gamla plåtburken!! Markus har varit jättedålig på att äta nu ett tag - men det verkar han börja ta igen nu, för nu vill han ha mat hela tiden. Så farmor och farfar var lite förbluffade över den goda aptiten, skönt att höra för en hönsmamma som mej! Han hade badat i deras badkar också, med massor av skum...egentligen skulle han nog ha blivit en fist för fick han välja skulle stor del av hans vakna tid tillbringas i plurret! Nackdelen när han har varit borta är att han är så fruktansvärt mammig - inget annat eller ingen annan duger. Han är inte riktigt lessen utan det är mer gnäll... Och det känns jättejobbigt... men det är väl bara så det ska vara och jag får finna mej idet!
Jag och Micke var och bowlade med goda vänner på lördagen, det är ju skitroligt och rätt lagom nivå på idrottsutövning för min del... nuförtiden vill säja. Usch, undra om jag ska skriva in träning i almanackan också...för nu är jag less på allt överflöd som sitter på min kropp...undra just om jag är lika disciplinerad med att träna som jag är med att städa. Ska prova!
Kram!
torsdag 12 mars 2009
Same same but different...
Hej!
Igår var jag med en kompis på nån form av rytmsak för småbarnsföräldrar. Lite pinsamt men mest kul...lärde mej faktiskt en och annan ramsa som redan har testats på Markus. Inte för att han var så intresserad men, tjatar jag dom ett tag så kanske!!
Hur som helst så vill jag och min vän inte åka hem...det var rätt skönt att vara hemifrån och prata vuxenprat (idag igen!!??) så när kursen var slut så funderade vi att gå på McD och ta en kaffe, men vi hamnade istället på ICA Maxi. Lätt hänt liksom... Jag sms:ade hem till maken när vi kom dit, typ kvart i nio...
Så, vi gick där och strosade inne på affären, kollade lite kläder, kollade lite på böcker, kollade lite leksaker, pratade lite strund, kollade läääänge i en realåda - konstaterade att om vi haft pengar har vi kunnat fylla på födelsedagspresentförrådet ordentligt! Men eftersom vi inte hade det så kommenterade vi sakerna och till vem de skulle passa osv... Efter djupdykningen i rean skulle hon handla lite, och eftersom man inte handlar där så ofta så är det lite svårt att hitta - så det blev en hel massa gående och letande fram och tillbaka. Att vi varken hade vagn eller korg gjorde inte precis saken lättare, men efter en stunds jonglerande med varor i famnen fick hon nog och hämtade en korg - fast då var vi i stort sett klar!! Känns igen eller?
Well, tydligen ville dom stänga på affären, hmm, klockan hade helt plötsligt blivit tio, så det var bara att masa sej ut till bilen och åka hem. När jag närmade mej hemmet ringde mobilen, det var maken som undrade om det hänt nåt... Ja men jag messade ju när vi gick in på ica sa jag. Ja men herregud det var ju lääängesen fick jag till svar. Väl hemma frågade han vad man gör över en timme på en affär och egentligen inte handlar nånting. Han kan för sitt liv inte förstå! Jag kontrade med... Det är väl ungefär som när du är ute och jagar i skogen, ni bara går och pratar och gör egentligen ingenting! Jag tror han höll med, för han sa inget mer...
Så det kanske är så det är, intressena och platserna är totalt olika - men ändå så lika!
Kram!
Igår var jag med en kompis på nån form av rytmsak för småbarnsföräldrar. Lite pinsamt men mest kul...lärde mej faktiskt en och annan ramsa som redan har testats på Markus. Inte för att han var så intresserad men, tjatar jag dom ett tag så kanske!!
Hur som helst så vill jag och min vän inte åka hem...det var rätt skönt att vara hemifrån och prata vuxenprat (idag igen!!??) så när kursen var slut så funderade vi att gå på McD och ta en kaffe, men vi hamnade istället på ICA Maxi. Lätt hänt liksom... Jag sms:ade hem till maken när vi kom dit, typ kvart i nio...
Så, vi gick där och strosade inne på affären, kollade lite kläder, kollade lite på böcker, kollade lite leksaker, pratade lite strund, kollade läääänge i en realåda - konstaterade att om vi haft pengar har vi kunnat fylla på födelsedagspresentförrådet ordentligt! Men eftersom vi inte hade det så kommenterade vi sakerna och till vem de skulle passa osv... Efter djupdykningen i rean skulle hon handla lite, och eftersom man inte handlar där så ofta så är det lite svårt att hitta - så det blev en hel massa gående och letande fram och tillbaka. Att vi varken hade vagn eller korg gjorde inte precis saken lättare, men efter en stunds jonglerande med varor i famnen fick hon nog och hämtade en korg - fast då var vi i stort sett klar!! Känns igen eller?
Well, tydligen ville dom stänga på affären, hmm, klockan hade helt plötsligt blivit tio, så det var bara att masa sej ut till bilen och åka hem. När jag närmade mej hemmet ringde mobilen, det var maken som undrade om det hänt nåt... Ja men jag messade ju när vi gick in på ica sa jag. Ja men herregud det var ju lääängesen fick jag till svar. Väl hemma frågade han vad man gör över en timme på en affär och egentligen inte handlar nånting. Han kan för sitt liv inte förstå! Jag kontrade med... Det är väl ungefär som när du är ute och jagar i skogen, ni bara går och pratar och gör egentligen ingenting! Jag tror han höll med, för han sa inget mer...
Så det kanske är så det är, intressena och platserna är totalt olika - men ändå så lika!
Kram!
onsdag 11 mars 2009
Tack för mat & kaffe...
Hejsan alla!
Igår var jag hemma och var mammaledig! Försöker alltid att vara supermamma men just nu är det svårt... för jag har en liten kille som testar allting. Och hur irriterad kan man bli på en sån liten älskling egentligen?? Skitjobbigt är det när vad man än säjer eller gör inte hjälper... Min vokabulär blir mer och mer NEJ! AJA BAJA! AKTA! INTE!...suck! Markus och jag gör inget annat än strider just nu, och det känns skit! Det spär verkligen på det dåliga samvetet man har... Hur ska jag kunna förklara för honom att vägguttagena verkligen ÄR farliga? Låta honom få en stöt? Hur ska jag kunna förklara att spisen ÄR jättevarm? Låta honom bränna sej? Suck suck, jag får nog fortsätta säja nej och aja baja ett tag till. Men jag känner mej som världens sämsta mamma i alla fall - fast jag vill vara den bästa!
Efter ett par timmars bråk igår förmiddag packade vi in oss i bilen och åkte hem till Solan. Där hade vi tur och fick mat och fika, och Markus sov på hennes säng så mamman fick lite vuxentid med moster Solan med vuxenprat - skönt! Och säkert välbehövligt! Så tack snälla Solan för mat och kaffe och lite andrum!
Stor kram till Solan och till alla andra!
Om mormor skulle läsa det här från Kanarieöarna så kan jag tala om att jag har en liten kille som längtar efter dej!
Igår var jag hemma och var mammaledig! Försöker alltid att vara supermamma men just nu är det svårt... för jag har en liten kille som testar allting. Och hur irriterad kan man bli på en sån liten älskling egentligen?? Skitjobbigt är det när vad man än säjer eller gör inte hjälper... Min vokabulär blir mer och mer NEJ! AJA BAJA! AKTA! INTE!...suck! Markus och jag gör inget annat än strider just nu, och det känns skit! Det spär verkligen på det dåliga samvetet man har... Hur ska jag kunna förklara för honom att vägguttagena verkligen ÄR farliga? Låta honom få en stöt? Hur ska jag kunna förklara att spisen ÄR jättevarm? Låta honom bränna sej? Suck suck, jag får nog fortsätta säja nej och aja baja ett tag till. Men jag känner mej som världens sämsta mamma i alla fall - fast jag vill vara den bästa!
Efter ett par timmars bråk igår förmiddag packade vi in oss i bilen och åkte hem till Solan. Där hade vi tur och fick mat och fika, och Markus sov på hennes säng så mamman fick lite vuxentid med moster Solan med vuxenprat - skönt! Och säkert välbehövligt! Så tack snälla Solan för mat och kaffe och lite andrum!
Stor kram till Solan och till alla andra!
Om mormor skulle läsa det här från Kanarieöarna så kan jag tala om att jag har en liten kille som längtar efter dej!
fredag 6 mars 2009
Abrupt slut...
Hej alla!
Helt plötsligt slutade jag skriva dagbok, sista gången var i april 2008...hmm, undra varför? Inte den blekaste aning, men nu kan jag ju ta upp skrivandet igen, fast här i bloggform och inte längre för hand. Synd...jag gillar ju verkligen att skriva för hand.
Igår var jag hos psykologen - min veckodos! Kanske den bästa medicinen jag har? Vi pratar ju om allt och inget och mest om mej...fast jag slingrar mej nog lite tror jag...men hur som helst... I går fick mitt mående och mitt beteende en bra bild, hur ska jag förklara...jag gör det kort bara...saker som händer, saker jag gör eller framförallt inte gör, blir som stenar som jag bär med mej...och istället för att ta tag i de här sakerna och släppa de här stenarna bygger jag en mur - bygger inne mej själv och ute andra.
Nu ska jag försöka riva den här jävla muren! Det är ensamt här inne ska ni veta...
Kram!
Helt plötsligt slutade jag skriva dagbok, sista gången var i april 2008...hmm, undra varför? Inte den blekaste aning, men nu kan jag ju ta upp skrivandet igen, fast här i bloggform och inte längre för hand. Synd...jag gillar ju verkligen att skriva för hand.
Igår var jag hos psykologen - min veckodos! Kanske den bästa medicinen jag har? Vi pratar ju om allt och inget och mest om mej...fast jag slingrar mej nog lite tror jag...men hur som helst... I går fick mitt mående och mitt beteende en bra bild, hur ska jag förklara...jag gör det kort bara...saker som händer, saker jag gör eller framförallt inte gör, blir som stenar som jag bär med mej...och istället för att ta tag i de här sakerna och släppa de här stenarna bygger jag en mur - bygger inne mej själv och ute andra.
Nu ska jag försöka riva den här jävla muren! Det är ensamt här inne ska ni veta...
Kram!
fredag 27 februari 2009
Inskolning på dagis
Hejsan!
Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?
Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!
Inskolning…
Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.
Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…
Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…
Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.
Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.
Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…
Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…
Kram!
Hittade en text i burken om en av inskolningsdagarna på dagis. Den har även varit publicerad i Sandvikens Annonsblad, och jag har fått många kommentarer om igenkänningsfaktorn i texten. Tänkte att den kanske skulle passa här också?
Kan bara tala om nu går det väldigt bra för mamman när sonen är på dagis - att han har det bra är det ingen tvekan om!! Men det var ångestfyllt som attans innan det började gå bra. Tror att inskolning på dagis mer handlar om utskolning av föräldrarna - att våga släppa taget och lita på att andra kan ta hand om barnen precis lika bra som en själv. Men som sagt, svårt var det!
Inskolning…
Har några skälvande minuter kvar innan jag ska åka och hämta sonen på dagis. Jag har varit hemma i ganska exakt två timmar och tio minuter och tänkte när jag lämnade honom att jag skulle kunna göra massor av saker hemma när han var där.
Vi håller på att skola in honom, eller rättare sagt, skola ut mamman!! När jag lämnade en gråtande liten kille i famnen på dagisfröken var det bara att stålsätta sig, ’jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta’. Höll tårarna tillbaka och vinkade glatt, ’mamma kommer snart, ha så kul idag’. Vände mig om, satte på mig skorna, tunga steg ut i bilen och storgrät! Hulkandes och snyftandes kom jag på något sätt hem, säkerligen en trafikfara, men hade jag stannat hade jag gått in igen. Väl hemma, nu när jag skulle göra så ofantligt mycket, kom ångesten och här är facit av mina två timmar och tio minuter…
Stängde av bilen, kollade mobilen, gick in, kollade på klockan, tog av mig skorna, hämtade vanliga telefon, kollade om det var kopplingston, öppnade diskmaskinen, kollade klockan, stängde diskmaskin, satte på kaffe, kollade mobilen, gick upp för att hämta något, glömde mobilen, gick ner igen, tog med mobilen, gick upp igen, kom inte ihåg vad jag skulle hämta, gick ner igen, kollade på klockan, hällde upp en kopp kaffe, satte mig vid köksbordet, tog två munnar kaffe, reste mig, kollade på telefon, kollade mobilen, ringde mobilsvar för att höra om den fungerade, öppnade diskmaskinen igen, tog två munnar kaffe till, gick ett varv runt huset, kollade klockan, satte mig vid köksbordet, kollade telefon, reste mig, tog ut några tallrikar ur diskmaskinen och satte in i skåpet, kollade mobilen, stängde diskmaskin igen, tog med mobilen och gick ner i tvättstugan i källaren, började stoppa in tvätt i maskinen, tyckte jag hörde vanliga telefonen ringa, sprang upp, det ringde inte, satte mig vid köksbordet igen, tog lite kaffe, kallt, hällde ut och hällde i nytt, stängde av kaffebryggaren, kollade klockan…
Tog kaffekoppen och satte mig vid köksbordet igen, resonerade tyst med mig själv, ’skärp dig nu, det går bra, annars skulle dom ha ringt, tänk på något annat en stund’, försökte tänka på något annat, kollade klockan, mobilen och vanliga telefon – för säkerhets skull, tänkte ’Undra om det går bra? Undra om dom är ute? Är dom andra barnen snälla mot honom? Tänk om han ramlar? Undra om han äter sand som han brukar? Satte dom på honom vantarna? Visst ja, inga stövlar med, hoppas det går bra med de andra skorna? Tänk om han slår något av de andra barnen? Grinar han?’, drack ur det halvkalla kaffet, kollade telefon, gick ner i tvättstugan igen, luktade lite på hans kläder innan jag lade in dom i tvättmaskin, kämpade med tårarna, startade tvättmaskinen, gick upp igen.
Började plocka undan hans leksaker som ligger lite överallt, kollade klockan, tog fram dammsugaren, började gråta, ’han älskar ju att dammsuga’, gick och slog igång datorn, kollade mailen, svarade på några – väldigt några, återgick till dammsugningen, stoppade mobilen i bakfickan utifall jag inte skulle höra den när jag dammsög, slutade dammsuga, kollade klockan, satte mig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, grät lite till, funderade på att ringa till dagis och höra hur det går, slog alla siffror utom sista, öppnade kylskåpet, stängde, kollade klockan.
Försökte tänka på något annat igen, gick inte, tänkte ringa maken på jobbet men han kommer bara och tycka jag är fånig, tog upp telefonen i alla fall, kollade om det var kopplingston igen, ringde till makens jobb i alla fall, men bara en signal så han inte hinner svara, får bekräftat att telefonen fungerar, kollar klockan, konstaterar att det bara är några minuter kvar tills jag kan åka och hämta honom, öppnar diskmaskinen igen, plockar ur all den rena disken, stoppar i den lortiga som står på bänken, stänger diskmaskinen, sätter på mig skorna, går ut i bilen…
Det hade gått jättebra! Han hade varit lite ledsen men mest glad, varit ute och ätit mat med de andra barnen. Han sov ute i vagnen när jag kom, försökte smyga men han vaknade när jag började flytta vagnen. Får ett leende som är bara mitt och är på väg att gråta igen, men gör det inte. Hjärtat är ofantligt stort i bröstet och kärleken till den här lilla killen är så stor att det är svårt att förstå. Tar upp honom ur vagnen och kramar hårt hårt, vi sätter oss i bilen och åker hem, försöker inte tänka på morgondagen när jag ska gå igenom samma procedur igen. Tänker i samma sekund, livet kommer att vara fullt av inskolningar och avsked, det här bara början…
Kram!
lördag 7 februari 2009
Förundran och beundran...
Del 28
Den 14 april 2008
Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.
Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.
Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?
Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.
I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 14 april 2008
Lilleman, tiden springer iväg - men det har jag ju redan konstaterat många gånger. I lördags reste du dej och stod - av dej själv och nu bara ett par dagar senare tror du att du kan stå själv överallt. I lördags fick du en ny kusin också, lilla Melvin, han kom på sin storasysters födelesedag.
Det är nog fler tänder på väg också för du har fingrarna i munnen ofta, och du är rätt lättirriterad - så det är väl lika bra att de kommer allihopa så är det klart sen.
Förra veckan - utan att nån visat dej tidigare - tog du en leksaksbil, körde med den fram och tillbaka med brumljud. Är det nåt som är inbyggt hos småkillar eller?
Du förundrar mej flera gånger om dagen hjärtat.
I början på mars var du och klippte håret första gången, håret bak började bli lite nött - så det var ju bättre att klippa av det i nån form av frisyr istället för långa testar som bara hängde ner liksom. Du blev jätte jättefin i alla fall.
Det händer så mycket nu så det är svårt att komma ihåg allting. Men du är världens underbaraste lilla kille!
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Att straffa sej själv...
Del 27
Den 13 februari 2008
Visst är det konstigt...
Jag som är mamma ska väl vara ditt stöd och den tröst du behöver i livet. Varför är det då du som är mitt? Utan dej vore jag ingenting, absolut ingenting. Jag är ingenting utan dej och din pappa. Att jag rätt ofta gör idiotiska saker - för att straffa mej själv - håller bokstavligen på att ta död på mej, för ibland är det så jävla tungt.
Ikväll måste jag och din pappa försöka reda ut saker och ting älskling, din mamma orkar inte mer - inte mycket längre i varje fall.
Mamma älskar dej lillvännen, kom alltid alltid ihåg.
Den 13 februari 2008
Visst är det konstigt...
Jag som är mamma ska väl vara ditt stöd och den tröst du behöver i livet. Varför är det då du som är mitt? Utan dej vore jag ingenting, absolut ingenting. Jag är ingenting utan dej och din pappa. Att jag rätt ofta gör idiotiska saker - för att straffa mej själv - håller bokstavligen på att ta död på mej, för ibland är det så jävla tungt.
Ikväll måste jag och din pappa försöka reda ut saker och ting älskling, din mamma orkar inte mer - inte mycket längre i varje fall.
Mamma älskar dej lillvännen, kom alltid alltid ihåg.
Du säjer mamma...
Del 26
Den 10 februari 2008
Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!
Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.
Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Den 10 februari 2008
Så var det den där tiden igen, som går så rasande fort... Sen sist jag skrev har du haft din första barnsjukdom, 3 dagars feber, magsjuka och sagt mamma!
Hej hej har du sagt ett tag nu, eller det låter som det i alla fall. Men att du säjer mamma är det inga tvivel om! Du har också lärt dej att vinka och du gör det ofta och gärna.
Med mamma är det som vanligt kasst - skit och elände! Men det blir nog bättre med det ska du se. Som vanligt är mamma tröttast i hela världen så det blir bara de här orden den här gången.
Mamma älskar dej, kom alltid alltid ihåg.
Tomten jag vill ha en riktig jul...
Del 25
Julaftonsnatten 2007
Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.
Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.
Julaftonsnatten 2007
Din första julafton är över och det gick ju ganska smärtfritt. Du blev ett halvår också, oj oj vad tiden rusar iväg.
Din pappa var sjuk och höll en lägre profil än vanligt, mormor, morfar, moster Malin och Micke var utomlands, så riktigt som det 'skulle' var det ändå inte...
Du fick massor med julklappar och var inte ett dugg rädd för tomten och kanske på grund av allt ståhej hade du lite svårt att somna. Men nu sover du, din pappa också och mamma ska snart sova. Jag ska bara njuta av mina sovande skönheter en liten stund till.
Mamma älskar dej vännen, och god jul - hoppas det var en bra dag för dej.
Nutid - nästan...
Hej alla!
I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...
Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.
Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.
Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?
Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!
Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?
Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!
Kram!
Den 7 februari 2009
Idag är det två dagar sen jag började med den här bloggen... Men det känns som väldigt längesen eftersom jag har spenderat ganska många timmar här framför datorn med att skriva av mina dagboksanteckningar... Jag är snart klar med det, för helt plötsligt slutade jag att skriva. Vet inte varför, det bara hände. Synd att jag inte visste om det här bloggandet från början - för då har jag ju kanske hållit i dagboksskrivandet på ett annat sätt. Men, ibland, eller oftast, blir det ju inte som man tänkt sej...I går åkte Micke iväg på en jaktresa över helgen tillsammans med några kompisar. Jag lämnade Markus hos mamma och var för första gången sen han föddes helt ensam - och sov helt ensam. Jag hade grandiosa planer på allt jag skulle hinna med att göra när inte nån av mina älsklingar var hemma. Alla såna här ska och borden och måsten som liksom ligger över mej. Bara att ta alla saker jag lägger i trappen, istället för att gå hela vägen upp på övervåningen med dom så liksom stannar dom där... och snart har jag inga trappsteg kvar att fylla. Tror du att jag gått upp med dom? Hela tvättstugan är full med tvätt också, dels den torra nytvättade, och den otvättade som fortfarande inte är sorterad. Tror du att jag har plockat reda på den? Jag skulle byta sängkläder också, och damma i sovrummet. Sen skulle badrummet uppe och toaletten här nere få sen en genomkörare. Planer fanns också på att göra ren duschkabinen och sen ta itu med all strykning som bara ligger. Förstås skulle jag fixa all sortering också, den som liksom fastnar halva vägen - den här gången i en trappa på väg ner i källaren. Och ALLT det har jag gjort, eller hur? Nej, just det... jag har inte gjort något av det faktiskt. Och nu vet jag inte hur jag ska bli av med det dåliga samvete jag känner för det...
Samtidigt som jag har dåligt samvete för allt jag lämnat ogjort, som jag planerat att göra, känner jag samtidigt bra samvete för att jag för en gångs skull bara var... och inte gjorde nånting... Fast nånting har jag ju gjort...skrivit nästan tjugo inlägg från dagboken som jag planerar att pyttsa ut på bloggen, känns som om jag vill komma till nutid fort... fast samtidigt vill jag ju att min blogg ska sprida sej - för jag hoppas att våran historia kan beröra och få andra att kanske skratta lite åt eländet och känna igen sej.
Allt jag skriver är i varje fall rent, naket och brutalt ärligt. Och jag skriver bara vad JAG känner och tycker och tänker. För att Micke inte ska känna att jag hänger ut honom på nåt sätt får han läsa vad jag skriver innan det blir publicerat. Jag kan ha lätt att köra över och vara impulsiv - men han är ju lika stor del i det jag skriver som jag själv - fast lite i skymundan liksom.
Min förhoppning med att blogga är att jag ska må lite bättre av att skriva av mej om allt som snurrar i skallen. Förhoppning även att andra ska läsa och på så sätt kanske jag får lite feedback på det jag skriver - på nåt vis få bekräftelse för mina känslor. Jag går fortfarande hos psykolog en gång i veckan, och hon pratar mycket om att bli bekräftad för det man gör eller agerar eller tänker på olika sätt. Och kanske är det här mitt sätt...?
Innan mina alldeles egna timmar tar slut ska jag i alla fall avsluta avskrivandet av dagboken. Försöka ta mej in i duschen och kanske ska jag ta med tid och unna mej att raka benen och lyxen att smörja in kroppen efteråt... Det var längesen!
Sen ska jag åka och hämta älsklingsmarkus som har spenderat natten hos mormor och morfar. Jag längtar efter honom så det är inte klokt. Men jag vet att han har det väldigt bra där och, no offense pappa, men mamma kan behöva lite uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek från någon hon också - och vad jag kan se så får hon inte så mycket av den varan av dej - men jag kan förstås ha fel. Men det är ju bara mitt sätt att se det. Markus älskar sin mormor ovillkorslöst i alla fall. 'Momos älkling' säjer han ofta, 'Kus momos älkling'. Och jag vet att det är ömsesidigt. Allt som mamma gör och som hon har gjort för Markus och oss är ovärdeligt för oss - och jag vet inte hur jag på nåt sätt ska kunna tacka henne för det. Men kanske är det tack nog, att hon får 'ha' Markus för sej själv emellanåt. Och jag får lite andrum för mej själv... Kan inte bli bättre, eller vad tror du?
Hmm, klockan är snart mitt på dan och jag har inte kommit ur morronrocken än, bara suttit här framför skärmen, druckit lite kaffe - kanske ska man fundera på att äta nåt också. Eller, så sitter jag helt enkelt kvar tills jag bara måste ta mej in i duschen och åka och hämta min lilla skrotunge!
Kram!
Allt bara rasar...
Del 24
Den 1 december 2007
Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...
Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.
Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.
Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...
Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.
Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.
Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.
Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.
Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.
Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.
Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...
Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...
Den 1 december 2007
Idag kom det över mej igen, det gör det ju hela tiden, att vi haft sån fantastisk tur - vi har ju den finaste och bästa lilla killen i hela världen. Bara att få vara i din närhet och titta på dej är så stort, så stort...
Mamma går igenom ett jättejobbig period nu, det är mycket gammal skit och bortträngda händelser och känslor som är på väg ut. Allt det, plus att mammas företag vacklar, får mej att känna att ni skulle ha det bättre utan mej. Jag känner en sådan oerhörd maktlöshet inför hur jag ska agera och komma på fötter igen - att jag ibland inte vill leva längre. Förfärligt, jo jag vet, fegt och oförsvarbart och framförallt oförlåtligt, men på nätterna är varje vaken sekund lika lång som en livstid och tankarna lika svåra som...jag vet inte ens vad jag ska jämföra med. Då känner mamma att hon inte klarar det här längre, orkar inte... kan inte... sen kommer alla känslorna av att jag inte skulle klara förlusten av dej Markus - inte ens som död - jag skulle nog få ett större och svårare helvete än de helvetes kval som spökar i min hjärna nu. Usch! Det är tunga tunga jobbiga tankar - och jag har fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ur det. Tyngst väger nog allt dåligt samvete jag känner. Dåligt samvete för alla dåliga tankar, alla runtomkring mej, alla jag skulle svika om jag väljer att inte leva längre... Dåligt samvete om jag skulle vara så feg och lämna dej och pappa.
Logiskt - naturligtvis vill jag leva och andas och älska. Komma ihåg varje sekund jag har fått previlegiet att få med dej vännen, alla skratt, alla tårar, alla blickar, alla måltider, alla nattningar, alla saker som kommer att hända i ditt liv och som jag vill vara delaktig i - skola - flickvän - jobb - barn... Delaktig i ditt liv Markus. Förhoppningsvis lyckas jag och din pappa att få fler barn och ge dej syskon. Jag vill ju åldras med din pappa, han är ju min make som jag har lovat att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt... Ibland känns det tyvärr som om den dag inte är så långt borta - när döden skiljer oss åt - dagar när det är svart och svårt i skallen.
Psykologen har försökt hjälpa mej att förstå, men för att du ska kanske kunna förstå, tar vi det så här...
Jag vill att alla i min närhet ska må bra och ha det bra och jag försöker göra allt jag kan för att alla ska må bra och ha det bra osv. Det gäller dej, din pappa, släkt, vänner, kunder, okända, djur - alltså alla, och jag vrider ut och in på mej själv för att försöka åstadkomma det. När jag lyckas - känns det som jag kan nåt, är värd nåt, är nån. Är nån enda atom hos nån annan det minsta missnöjd - rasar allt och jag med.
Din pappas kallar det för, eller säjer, att jag har världens största hjärta.
Psykologen säjer att det måste finnas plats för mej själv i hjärtat också.
Plats finns det, men jag är inte värd den, jag är värdelös, otillräcklig och feg.
Nåt har jag ändå lyckats med, med hjälp av din pappa och massa snälla människor i Falun, så fick vi ju dej!
Mamma älskar dej Markus, kom alltid alltid ihåg.
Mamma älskar din pappa också, och jag hoppas att han kommer ihåg det trots alla knäppa saker jag gör och säjer, alla beslut jag tar som är fel.
Mamma ska försöka lära sej att tycka om sej själv lite också, bara jag vet hur jag ska göra.
Det här läste jag nånstans, och även om jag inte kommer ihåg ordagrant vad det stod, så hoppas jag att det kan vara så här på nåt sätt... har lite problem med Gud, tror inte riktigt...men nån form av högre makt måste det väl ändå finnas...och visst, vill vi kalla den makten Gud så...
...en kvinna går tillsamannans med Gud längs stranden. Hennes liv var slut och tillsammans med Gud såg hon tillbaka på sitt liv. Gud förklarade att funnits vid hennes sida under hela hennes liv, i både med- och motgång, och det kunde hon se av de bådas fotspår i sanden.
Kvinnan tittar tillbaka på sitt liv och på spåren i sanden,
och efter en stund vänder hon sej mot Gud.
-Du säjer att att du varit med mej under hela mitt liv, i goda och dåliga stunder,
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?
men när jag nu tittar tillbaka på de dåliga stunderna ser jag bara ett par fotspår i sanden. Vart fanns du då Gud?
Gud svarade:
-Mitt älskade barn, under de goda stunderna gick jag brevid dej det stämmer,
och under dina värsta och jobbigaste stunder, där du bara ser ett par fotspår -
då bar jag dej...
Vem bär mej när jag har hela världens ansvar på mina axlar? Vem bär mej eftersom inte mina egna ben gör det? Jag vill inte att nån bär mej egentligen, bara går efter och plockar upp spillrorna...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
