En kärleksförklaring...

Hej!

Sitter här och försöker jobba, det går väl lite si och sådär... Har lite dålig disciplin idag känner jag. Kanske för att jag inte städat ett endaste dugg än idag?? Nej då, jag ska försöka få lite städat också - det är ju synd att bryta en positiv trend som kommit till den Wihrénska frun tydligen! Men det jag tänkte på var hur mycket kärlek kan man känna egentligen?

En kärleksförklaring till Markus...

...och den är inte komplett utan att mannen i mitt liv också får ta åt sej. Så Micke, det här är till dej också...utan dej skulle Markus inte finnas!

Markus har lärt mej hur stort hjärtat kan vara. Ibland av oerhörd glädje, massor av skratt och förundran för detta lilla pojkmirakel. Ibland av förtvivlan och irritation för att inte räcka till, för att inte förstå. Men för det mesta är hjärtat bara stort av kärlek. Inte nog med att han är ett pojkmirakel - han är ett pratmirakel också, för jag har då aldrig träffat en sån förståndig liten kille, som dessutom är så verbal att han får mej att förstå det mesta han vill och just nu, inte vill... Men det kanske känns så för att det är mitt eget barn bara? Men ni som känner Markus, visst är han fantastisk?? Jag trodde att pratet skulle komma nu nångång, men han har pladdrat på i ett halvår och från att det bara har varit ett ord i taget är det nu mer eller mindre fullkomliga meningar. Nog om pratet...

När jag lämnade honom på dagis idag var han ledsen för att mamma skulle åka, måste säja som vanligt, fast det tar emot. Det är hur jobbigt som helst när han är ledsen, han klamrar sej fast vid mej och stora tårar rinner ner för hans underbara kinder. Han förbereder sej på vägen till dagis, han berättar för mej i bilen att 'mamma pommer sen', 'mamma jobbet, pommer sen', och då verkar han ta det bra. Men när vi väl står där på dagis kommer i alla fall tårarna och han vill att mamma ska följa med, eller att han ska följa mamma... då gör mitt stora hjärta ont. Det är blytunga steg ut därifrån och till bilen. Jag hoppas bara att resten av hans dag på dagis inte färgas av jobbiga avsked när mamma måste åka...

Markus får mej att skratta och bli varm, oftast, men ibland blir jag så irriterad på den här lilla pojken så jag inte vet vad. Fast den största irritationen är nog på mej själv - för att jag blir irriterad... Motsägelsefulla känslor som kräver en massa energi att få bukt med. Ibland är han så mammig så jag inte vet vad jag ska hitta på för att avleda honom - och ingen annan verkar duga just då heller... Och det är med stor ångest som jag motar bort honom från mej. Oftast är han supermammig när jag typ vill gå på toa - själv - laga mat eller duscha. Härommorgonen fick jag vackert sitta på toa och blåsa ballonger...det var inte så enkelt ska ni veta!!

Ordet nej eller ajabaja verkar inte finnas med i Markus rika ordförråd dessvärre. Eller så väljer han helt enkelt inte att lyssna. Ibland känns det som om jag kräver på tok för mycket av honom eftersom han är så duktig på att kommunicera - och det är kanske orättvist. Men jag har inget annat att jämföra med så jag hoppas att det inte är något som han tar skada av.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mej hur starka alla känslor skulle bli när jag blev mamma. Att glädje, skratt, oro och förtvivlan kan genomsyra min kropp, och ta över den så totalt. Varje cell i min kropp vill inget annat än det bästa för den här lilla killen, och jag hoppas hoppas att det jag gör är det!

Micke, allt du gör för mej och för Markus är det bästa för oss! Jag älskar dej, glöm aldrig aldrig.

Jag älskar dej också min lilla skrotunge, ända upp till månen och tillbaka igen - och det är mycket det!

Kram!