Hål i hjärtat...

Hej alla!



Det är med stor sorg i hjärtat som jag bestämt mej för att inte försöka skaffa fler barn... OM det inte nu mot alla odds skulle funka på naturlig väg. Men, det känns inte så troligt... Eftersom jag fyller 20 igen i år så känns det som om min tid - med respekt mot ett eventuellt barn - har runnit ut. Ja jag vet, man ska glädja sej åt det man har, men det är tunga tankar som kommer upp. Visst skulle vi kunna försöka med IVF igen, men vart tar man dom pengarna ifrån? Ett försök kostar tjugotusen, plus alla mediciner som går på runt femton... Man kan ta ett paket, och då kostar tre försök fyrtiofemtusen, plus mediciner, alltså lika mycket till. Har man sen frysta ägg kvar så kostar det sjutusen för varje insättning... Och orkar vi gå igenom den berg och dalbanan igen - det känns redan skakigt som det är nu...



Fan alltså, tänk om jag hade varit yngre när jag träffade Micke - då hade vi kanske kunnat skaffa fler. Fan att tiden bara går, och att ingen talade om, eller bankade in i skallen, att skaffa barn innan det var för sent. Jag är skitavis på dom som orkar skaffa fler barn med IVF, som vågar hoppa på igen - ännu mer avis på dom som bara blir med barn, av sej själv... Mitt beslut om att inte försöka nåt mer har så sakteliga växt fram, och jag har inte vågat tänkt tanken klart innan jag var helt säker på beslutet. Det är ett hål i mitt hjärta, ett stort ett för alla ofödda barn som jag skulle vilja ha, och att jag aldrig mer ska få uppleva den fantastiska graviditeten, känna alla hårda sparkar i magen, förundras över hur kroppen anpassar sesj till miraklet, inte få vara med om en till förlossning, känna det underbara blöta varma lilla livet på magen igen, aldrig få snusa i en liten babynacke, inte köpa och byta pyttesmå blöjor nåt mer, hålla den lilla lilla handen i min och bli förälskad i ett nytt litet liv...



Är jag på typ affären och handlar tittar jag längtansfullt på alla nya mammor som går med babyskyddet i vagnen, de som kan få barn. Och jag som inte kan det - lätt att känna sej ännu mer värdelös än man redan gör. Att jag sedan jobbar med att fotografera barn gör det heller inte lättare - kanske därför som det har tagit emot att jobba nu ett tag... Påminnelserna gör ont!



Samtidigt tackar jag alla högre makter för Markus! Kan inte föreställa mej hur livet skulle ha varit utan honom. Denna intelligenta lilla pojke som gör mej stum av förundran flera gånger om dagen. Ibland känns det som jag är så rädd för att mista honom så jag blir nog överbeskyddande, och det är ju inte heller bra... Men jag håller på att försöka lära mej att släppa taget - i alla fall litegrann. Jag älskar det här barnet mer än jag trodde jag förmådde, och kärleken blir bara större och större. I mitt hjärta älskar jag även de barn som aldrig fick nån chans i min kropp och hoppas att det fanns en anledning att det blev så.



En ganska ledsen kram idag!