Andra bullar i ugnen...

Hej alla!

Snacka om att magen växer, herregud, det ser ut som jag ska ha barn när som helst! Men det är väl bara och hoppas att den lugnar ner sej lite. Jag vill inte ens vistas bland folk för magen är så stor... Jobbigt när folk frågar när jag ska ha för när jag säjer juli så tittar dom lite igen och kommer med nån kommentar typ, ok, men det syns redan väldigt bra. Jotack, jag vet!!

Nästa vecka ska vi på det riktiga ultraljudet, och då är jag i vecka 18. Tiden rusar som vanligt iväg. Hoppas hoppas att det ser bra ut då, och att beslutet vi tog att inte göra fostervattenprov va rätt? Med min vanliga otur så är det väl säkert nåt som är galet... Men, jag får hålla alla ben jag har i kroppen i kors och hoppas hoppas.

Jag fick i varje fall respons från Falun på mitt arga och besvikna mejl, de skulle se över sina telefonrutiner för nåt var det ju som gått fel när jag ringde och ringde. Så, nåt bra kanske det förde med sej i alla fall.

I morron ska jag till banken för att se om det går att lösa med mina företagslån på nåt sätt, jag har helt tappat gnistan och kan inte föreställa mej att fotografera en enda kund till...tyvärr. Jag har inte en aning hur jag ska få tillbaka nån gnista heller... Kanske är det så att när man har brunnit för något och slocknat så är man utbränd - och hur lätt är det att tända en använd tändsticka på plånet. Inte så lätt väl? Just nu känns det som mission impossible. Det här med sjukdom tog nog hårdare på mej än jag trodde var möjligt. Min doktor har sjukskrivit mej till sista februari, hon tyckte inte heller att jag var i skick att jobba. Jag är bara trött trött trött och lessen lessen lessen. Och så är jag så oerhört rädd om det här lilla jag har i magen så jag vet inte om jag törs... För tänk OM det skulle hända nåt när det har gått så bra så här långt. Usch, tanken är för farlig att ens ta in i hjärnan. Synd att min plånbok inte håller med när det gäller det här med att inte jobba. Jag har ingen sjukpenning heller. En av nackdelarna med att vara egen företagare i mikroskopisk skala, eller så har jag helt enkelt sysslat med välgörenhet. Stackars stackars min älskade make, han får stå ut med mej och alla mina bekymmer och allt strul jag ställer till. Han måste älska mej - annars hade han nog sparkat ut mej för länge sen. Den tanken är ju i alla fall skön, att han älskar mej. OM han nu gör det, jag måste fråga när han kommer hem från jobbet idag.

Usch för att lämna Markus på dagis på tisdagar, han är jättelessen och vill bara krama och pussa medan stora tårar trillar nerför kinderna. Jag vill följa med dej säjer han om och om igen, och fler pussar och fler kramar. Det gör vansinnigt ont i ett mammahjärta!

Nåt som är väldigt positivt är att vi har flyttat vårt sovrum en trappa upp och gjort ett helt fantastiskt lekrum till Markus. Det blev precis så bra som jag hade tänkt mej att det skulle bli. Klart han har lite leksakar kvar nere i 'sitt hörn' men mestadelen av alla prylar är samlade på ett ställe och han verkar gilla sitt nya rum också. Svärfar tyckte jag hade gjort ett lyxrum som lekrum. Och så ska det väl vara, klart mitt pojkmirakel ska ha det bästa!!

Igår frågade vi Markus om han tyckte att mammas mage var tjock, och han höll med, sen frågade jag om han visste vad jag hade i magen, hur den hade kunnat bli så tjock. Han sa att mamma ätit mycket mat... (Det är väl förvisso också sant.) Sen berätta jag att jag hade en baby i magen - då tittade han på mej, strök handen över magen och sa, där är min lillasyster. Pappa Micke frågade om det inte var en lillebror men Markus var bestämd och sa att det var en lillasyster. Vill du inte ha en lillasyster pappa, frågade han Micke. Jodå, Micke svarade att det kunde han tänka sej. I morse ville han också krypa in i magen till sin lillasyster, men konstaterade att han inte skulle få plats. Men han tyckte att hon kunde komma ut nu... Det är svårt att förklara för en väldigt klok liten två och ett halvt åring det där med barn i magen, men det ger sej nog.

Nej, nu måste jag gå och kika om min deg, alltså min riktiga bulldeg, har jäst nåt. Här ska det bli bullar i ugnen. Tänkte få utlopp för lite dåliga tankar som spökar i skallen genom att ge mej på och knåda och kavla lite. Funkar det tror du? Det blir ju i alla fall gott när det är klart!

Kram!

Jag är inte gud...

Hej!

Den finfina födelsedagspresenten som min käre make skulle få blev väl kanske inte så finfin. Det blev mest tårar... Nupptestet såg jättebra ut, och det var ju bra. Sen att jag är en gammal kärring drar ju ner procenten... Kanske skulle vi inte ha gjort det här?? Att mina hormoner i blodet dessutom inte såg nåt vidare ut drog ner det ytterligare. Slutresultatet blev att vi blev erbjudna ett fostervattenprov, enligt den totala prognosen för risken att få ett barn med Downs syndrom. Risken att få missfall när man tar fostervattenprov var dessutom större hos mej eftersom jag tar sprutor för att motverka blodpropp. Så, vad gör man...

Om vi tar beslutet att ta ett fostervattenprov finns det rätt många scenarior att ta ställning till. För det första, vi tar provet, fostret är normalt och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret är normalt och graviditeten fortsätter som vanligt...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och vi ska avgöra om vi ska fullfölja graviditeten eller inte... Jag är inte gud. Jag kan inte avgöra om ett sjukt barn ska få en chans. Vill jag ens egentligen veta?

Min magkänsla säjer mej att efter allt jag varit med om, med överstimuleringen och alla mediciner och allt skit, och att jag fortfarande har ett foster som ännu lever i magen - då borde det vara nåt alldeles extra. Eller? Försöker jag bara lura mej själv?

Efter samtal med barnmorska som har många många års erfarenhet av nupptest och graviditeter, alltså inte hon som gjorde testet, så beslutade jag att inte ta nåt fostervattenprov. Micke var lite mer skeptisk. Men, på nåt sätt kändes det som om jag hade den avgörande rösten i den här frågan. Kanske var jag orättvis mot honom... jag vet inte...och jag vet inte om jag har gjort rätt val. Och går graviditeten som den ska och vi får en baby í sommar får vi ju veta då... Oavsett hur det blir så blir det ju ett älskat barn, ett älskat syskon till Skrot.

Men det är många många tankar, fler än vanligt...

Kram!