Hejsan alla glada!
Nu är BB-väskan packad, fattas bara lite lite som får åka i när vi åker... För nu vill jag åka. Jag är så urbota trött på den här magen nu, men inte det som är inuti... Det ser jag verkligen fram emot!! Markus vill också att mammas mage ska bli platt igen så jag kan leka med honom, nu är det mest 'mamma kan inte', 'mamma orkar inte' och hur rolig är man då som mamma på en skala??
Nästa vecka fyller mirakelpojken Markus 3 år, så jag skulle ju ändå vilja vänta tills efter det innan lillebror kommer ut. Om Markus får bestämma så ska han heta T-shirt... men vi får väl se hur det blir med den saken! :)
Nä, dags å göra nåt vettigt.
Kram!
fredag 18 juni 2010
tisdag 13 april 2010
Avfrostning...
Hej hopp i vårsolen!
När man inte kan göra ett skit för det gör så jävla ont i mina fogar får man göra saker som sköter sej själv, därför håller jag på att frosta av frysen!! Och tvättar...i tvättmaskin alltså!
I helgen ska jag packa ihop ateljén -får se om den nånsin kommer att packas upp igen?! Rätt vemodigt samtidigt som det känns rätt skönt. Den här gången ska jag vara mamma på heltid, åt Markus och den nya lilla som lever rövare i min mage. Eller lilla och lilla - tittar man på hur jag ser ut så borde det vara typ en elefant som är där i magen. Men, förhoppningsvis lugnar det ner sej lite och bara mognar utan att jag ska behöva bli så mycket större.
I fredags var jag och älskade maken bjudna på 60-tals afton med mat och underhållning här i vår håla. Det var lokala förmågor som stod för underhållningen, och bland annat en av mina goda fina vänner K. Hon sjunger som ingen annan kan! En helt fantastisk röst på en helt fantastisk person... Det brast för mej ordentligt när hon sjöng, And I am telling you I'm not going - ursprungligen med Jennifer Holiday. Har ni chansen, lyssna och njut på den låten.... Jag skulle också kunna vilja sjunga - men jag kan inte, fast Markus är rätt nöjd när jag försöker i alla fall och det är ju tur.
Nej, nu har jag suttit mina minutrar som jag står ut med här framför datorn. Det gör ont som i he....e. Guuud va jag tjatar - men det gör verkligen det! Nu ska jag försöka mej ut i vårsolen och försöka hitta lite lä, ta en kopp kaffe och försöka byta färg på lilla näsan.
Kram!
När man inte kan göra ett skit för det gör så jävla ont i mina fogar får man göra saker som sköter sej själv, därför håller jag på att frosta av frysen!! Och tvättar...i tvättmaskin alltså!
I helgen ska jag packa ihop ateljén -får se om den nånsin kommer att packas upp igen?! Rätt vemodigt samtidigt som det känns rätt skönt. Den här gången ska jag vara mamma på heltid, åt Markus och den nya lilla som lever rövare i min mage. Eller lilla och lilla - tittar man på hur jag ser ut så borde det vara typ en elefant som är där i magen. Men, förhoppningsvis lugnar det ner sej lite och bara mognar utan att jag ska behöva bli så mycket större.
I fredags var jag och älskade maken bjudna på 60-tals afton med mat och underhållning här i vår håla. Det var lokala förmågor som stod för underhållningen, och bland annat en av mina goda fina vänner K. Hon sjunger som ingen annan kan! En helt fantastisk röst på en helt fantastisk person... Det brast för mej ordentligt när hon sjöng, And I am telling you I'm not going - ursprungligen med Jennifer Holiday. Har ni chansen, lyssna och njut på den låten.... Jag skulle också kunna vilja sjunga - men jag kan inte, fast Markus är rätt nöjd när jag försöker i alla fall och det är ju tur.
Nej, nu har jag suttit mina minutrar som jag står ut med här framför datorn. Det gör ont som i he....e. Guuud va jag tjatar - men det gör verkligen det! Nu ska jag försöka mej ut i vårsolen och försöka hitta lite lä, ta en kopp kaffe och försöka byta färg på lilla näsan.
Kram!
fredag 26 februari 2010
Det knakar i fogarna...
Hej alla!
Jaha, så sitter jag här framför datorn då. Men det blir alltmer sällan... Orkar inte engagera mej i Facebook eller här på bloggen... Eller, jag sitter så jävla illa här framför datorn så det är inte ett dugg kul! Det har börjat knaka i mina fogar - big time! Eller vafan det nu är, ont gör det och känns som om man ska spricka på mitten typ... Men det är bara att gilla läget och försöka ta det lugnt. Skitlätt!! Värst är nästan att ta sej i och ur bilen och sängen, men det kanske går över. Eller, det är väl klart att det går över...
Jag har blivit sjukskriven en månad till, så nu ska jag bara vara bo åt den här varelsen som växer inuti mej. Som en puppa liksom - men det är väl inte så illa. Fast det skulle vara enklare om jag var pigg som en mört och inte hade nå fogknak! Men ibland får man ju inte välja.
Ser fram emot onsdag nästa vecka, för då ska jag på Kent i Gävle, har nog sett dom live typ trettio gånger men dom är alltid helt suveräna.
Kram!
Jaha, så sitter jag här framför datorn då. Men det blir alltmer sällan... Orkar inte engagera mej i Facebook eller här på bloggen... Eller, jag sitter så jävla illa här framför datorn så det är inte ett dugg kul! Det har börjat knaka i mina fogar - big time! Eller vafan det nu är, ont gör det och känns som om man ska spricka på mitten typ... Men det är bara att gilla läget och försöka ta det lugnt. Skitlätt!! Värst är nästan att ta sej i och ur bilen och sängen, men det kanske går över. Eller, det är väl klart att det går över...
Jag har blivit sjukskriven en månad till, så nu ska jag bara vara bo åt den här varelsen som växer inuti mej. Som en puppa liksom - men det är väl inte så illa. Fast det skulle vara enklare om jag var pigg som en mört och inte hade nå fogknak! Men ibland får man ju inte välja.
Ser fram emot onsdag nästa vecka, för då ska jag på Kent i Gävle, har nog sett dom live typ trettio gånger men dom är alltid helt suveräna.
Kram!
tisdag 26 januari 2010
Andra bullar i ugnen...
Hej alla!
Snacka om att magen växer, herregud, det ser ut som jag ska ha barn när som helst! Men det är väl bara och hoppas att den lugnar ner sej lite. Jag vill inte ens vistas bland folk för magen är så stor... Jobbigt när folk frågar när jag ska ha för när jag säjer juli så tittar dom lite igen och kommer med nån kommentar typ, ok, men det syns redan väldigt bra. Jotack, jag vet!!
Nästa vecka ska vi på det riktiga ultraljudet, och då är jag i vecka 18. Tiden rusar som vanligt iväg. Hoppas hoppas att det ser bra ut då, och att beslutet vi tog att inte göra fostervattenprov va rätt? Med min vanliga otur så är det väl säkert nåt som är galet... Men, jag får hålla alla ben jag har i kroppen i kors och hoppas hoppas.
Jag fick i varje fall respons från Falun på mitt arga och besvikna mejl, de skulle se över sina telefonrutiner för nåt var det ju som gått fel när jag ringde och ringde. Så, nåt bra kanske det förde med sej i alla fall.
I morron ska jag till banken för att se om det går att lösa med mina företagslån på nåt sätt, jag har helt tappat gnistan och kan inte föreställa mej att fotografera en enda kund till...tyvärr. Jag har inte en aning hur jag ska få tillbaka nån gnista heller... Kanske är det så att när man har brunnit för något och slocknat så är man utbränd - och hur lätt är det att tända en använd tändsticka på plånet. Inte så lätt väl? Just nu känns det som mission impossible. Det här med sjukdom tog nog hårdare på mej än jag trodde var möjligt. Min doktor har sjukskrivit mej till sista februari, hon tyckte inte heller att jag var i skick att jobba. Jag är bara trött trött trött och lessen lessen lessen. Och så är jag så oerhört rädd om det här lilla jag har i magen så jag vet inte om jag törs... För tänk OM det skulle hända nåt när det har gått så bra så här långt. Usch, tanken är för farlig att ens ta in i hjärnan. Synd att min plånbok inte håller med när det gäller det här med att inte jobba. Jag har ingen sjukpenning heller. En av nackdelarna med att vara egen företagare i mikroskopisk skala, eller så har jag helt enkelt sysslat med välgörenhet. Stackars stackars min älskade make, han får stå ut med mej och alla mina bekymmer och allt strul jag ställer till. Han måste älska mej - annars hade han nog sparkat ut mej för länge sen. Den tanken är ju i alla fall skön, att han älskar mej. OM han nu gör det, jag måste fråga när han kommer hem från jobbet idag.
Usch för att lämna Markus på dagis på tisdagar, han är jättelessen och vill bara krama och pussa medan stora tårar trillar nerför kinderna. Jag vill följa med dej säjer han om och om igen, och fler pussar och fler kramar. Det gör vansinnigt ont i ett mammahjärta!
Nåt som är väldigt positivt är att vi har flyttat vårt sovrum en trappa upp och gjort ett helt fantastiskt lekrum till Markus. Det blev precis så bra som jag hade tänkt mej att det skulle bli. Klart han har lite leksakar kvar nere i 'sitt hörn' men mestadelen av alla prylar är samlade på ett ställe och han verkar gilla sitt nya rum också. Svärfar tyckte jag hade gjort ett lyxrum som lekrum. Och så ska det väl vara, klart mitt pojkmirakel ska ha det bästa!!
Igår frågade vi Markus om han tyckte att mammas mage var tjock, och han höll med, sen frågade jag om han visste vad jag hade i magen, hur den hade kunnat bli så tjock. Han sa att mamma ätit mycket mat... (Det är väl förvisso också sant.) Sen berätta jag att jag hade en baby i magen - då tittade han på mej, strök handen över magen och sa, där är min lillasyster. Pappa Micke frågade om det inte var en lillebror men Markus var bestämd och sa att det var en lillasyster. Vill du inte ha en lillasyster pappa, frågade han Micke. Jodå, Micke svarade att det kunde han tänka sej. I morse ville han också krypa in i magen till sin lillasyster, men konstaterade att han inte skulle få plats. Men han tyckte att hon kunde komma ut nu... Det är svårt att förklara för en väldigt klok liten två och ett halvt åring det där med barn i magen, men det ger sej nog.
Nej, nu måste jag gå och kika om min deg, alltså min riktiga bulldeg, har jäst nåt. Här ska det bli bullar i ugnen. Tänkte få utlopp för lite dåliga tankar som spökar i skallen genom att ge mej på och knåda och kavla lite. Funkar det tror du? Det blir ju i alla fall gott när det är klart!
Kram!
Snacka om att magen växer, herregud, det ser ut som jag ska ha barn när som helst! Men det är väl bara och hoppas att den lugnar ner sej lite. Jag vill inte ens vistas bland folk för magen är så stor... Jobbigt när folk frågar när jag ska ha för när jag säjer juli så tittar dom lite igen och kommer med nån kommentar typ, ok, men det syns redan väldigt bra. Jotack, jag vet!!
Nästa vecka ska vi på det riktiga ultraljudet, och då är jag i vecka 18. Tiden rusar som vanligt iväg. Hoppas hoppas att det ser bra ut då, och att beslutet vi tog att inte göra fostervattenprov va rätt? Med min vanliga otur så är det väl säkert nåt som är galet... Men, jag får hålla alla ben jag har i kroppen i kors och hoppas hoppas.
Jag fick i varje fall respons från Falun på mitt arga och besvikna mejl, de skulle se över sina telefonrutiner för nåt var det ju som gått fel när jag ringde och ringde. Så, nåt bra kanske det förde med sej i alla fall.
I morron ska jag till banken för att se om det går att lösa med mina företagslån på nåt sätt, jag har helt tappat gnistan och kan inte föreställa mej att fotografera en enda kund till...tyvärr. Jag har inte en aning hur jag ska få tillbaka nån gnista heller... Kanske är det så att när man har brunnit för något och slocknat så är man utbränd - och hur lätt är det att tända en använd tändsticka på plånet. Inte så lätt väl? Just nu känns det som mission impossible. Det här med sjukdom tog nog hårdare på mej än jag trodde var möjligt. Min doktor har sjukskrivit mej till sista februari, hon tyckte inte heller att jag var i skick att jobba. Jag är bara trött trött trött och lessen lessen lessen. Och så är jag så oerhört rädd om det här lilla jag har i magen så jag vet inte om jag törs... För tänk OM det skulle hända nåt när det har gått så bra så här långt. Usch, tanken är för farlig att ens ta in i hjärnan. Synd att min plånbok inte håller med när det gäller det här med att inte jobba. Jag har ingen sjukpenning heller. En av nackdelarna med att vara egen företagare i mikroskopisk skala, eller så har jag helt enkelt sysslat med välgörenhet. Stackars stackars min älskade make, han får stå ut med mej och alla mina bekymmer och allt strul jag ställer till. Han måste älska mej - annars hade han nog sparkat ut mej för länge sen. Den tanken är ju i alla fall skön, att han älskar mej. OM han nu gör det, jag måste fråga när han kommer hem från jobbet idag.
Usch för att lämna Markus på dagis på tisdagar, han är jättelessen och vill bara krama och pussa medan stora tårar trillar nerför kinderna. Jag vill följa med dej säjer han om och om igen, och fler pussar och fler kramar. Det gör vansinnigt ont i ett mammahjärta!
Nåt som är väldigt positivt är att vi har flyttat vårt sovrum en trappa upp och gjort ett helt fantastiskt lekrum till Markus. Det blev precis så bra som jag hade tänkt mej att det skulle bli. Klart han har lite leksakar kvar nere i 'sitt hörn' men mestadelen av alla prylar är samlade på ett ställe och han verkar gilla sitt nya rum också. Svärfar tyckte jag hade gjort ett lyxrum som lekrum. Och så ska det väl vara, klart mitt pojkmirakel ska ha det bästa!!
Igår frågade vi Markus om han tyckte att mammas mage var tjock, och han höll med, sen frågade jag om han visste vad jag hade i magen, hur den hade kunnat bli så tjock. Han sa att mamma ätit mycket mat... (Det är väl förvisso också sant.) Sen berätta jag att jag hade en baby i magen - då tittade han på mej, strök handen över magen och sa, där är min lillasyster. Pappa Micke frågade om det inte var en lillebror men Markus var bestämd och sa att det var en lillasyster. Vill du inte ha en lillasyster pappa, frågade han Micke. Jodå, Micke svarade att det kunde han tänka sej. I morse ville han också krypa in i magen till sin lillasyster, men konstaterade att han inte skulle få plats. Men han tyckte att hon kunde komma ut nu... Det är svårt att förklara för en väldigt klok liten två och ett halvt åring det där med barn i magen, men det ger sej nog.
Nej, nu måste jag gå och kika om min deg, alltså min riktiga bulldeg, har jäst nåt. Här ska det bli bullar i ugnen. Tänkte få utlopp för lite dåliga tankar som spökar i skallen genom att ge mej på och knåda och kavla lite. Funkar det tror du? Det blir ju i alla fall gott när det är klart!
Kram!
tisdag 12 januari 2010
Jag är inte gud...
Hej!
Den finfina födelsedagspresenten som min käre make skulle få blev väl kanske inte så finfin. Det blev mest tårar... Nupptestet såg jättebra ut, och det var ju bra. Sen att jag är en gammal kärring drar ju ner procenten... Kanske skulle vi inte ha gjort det här?? Att mina hormoner i blodet dessutom inte såg nåt vidare ut drog ner det ytterligare. Slutresultatet blev att vi blev erbjudna ett fostervattenprov, enligt den totala prognosen för risken att få ett barn med Downs syndrom. Risken att få missfall när man tar fostervattenprov var dessutom större hos mej eftersom jag tar sprutor för att motverka blodpropp. Så, vad gör man...
Om vi tar beslutet att ta ett fostervattenprov finns det rätt många scenarior att ta ställning till. För det första, vi tar provet, fostret är normalt och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret är normalt och graviditeten fortsätter som vanligt...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och vi ska avgöra om vi ska fullfölja graviditeten eller inte... Jag är inte gud. Jag kan inte avgöra om ett sjukt barn ska få en chans. Vill jag ens egentligen veta?
Min magkänsla säjer mej att efter allt jag varit med om, med överstimuleringen och alla mediciner och allt skit, och att jag fortfarande har ett foster som ännu lever i magen - då borde det vara nåt alldeles extra. Eller? Försöker jag bara lura mej själv?
Efter samtal med barnmorska som har många många års erfarenhet av nupptest och graviditeter, alltså inte hon som gjorde testet, så beslutade jag att inte ta nåt fostervattenprov. Micke var lite mer skeptisk. Men, på nåt sätt kändes det som om jag hade den avgörande rösten i den här frågan. Kanske var jag orättvis mot honom... jag vet inte...och jag vet inte om jag har gjort rätt val. Och går graviditeten som den ska och vi får en baby í sommar får vi ju veta då... Oavsett hur det blir så blir det ju ett älskat barn, ett älskat syskon till Skrot.
Men det är många många tankar, fler än vanligt...
Kram!
Den finfina födelsedagspresenten som min käre make skulle få blev väl kanske inte så finfin. Det blev mest tårar... Nupptestet såg jättebra ut, och det var ju bra. Sen att jag är en gammal kärring drar ju ner procenten... Kanske skulle vi inte ha gjort det här?? Att mina hormoner i blodet dessutom inte såg nåt vidare ut drog ner det ytterligare. Slutresultatet blev att vi blev erbjudna ett fostervattenprov, enligt den totala prognosen för risken att få ett barn med Downs syndrom. Risken att få missfall när man tar fostervattenprov var dessutom större hos mej eftersom jag tar sprutor för att motverka blodpropp. Så, vad gör man...
Om vi tar beslutet att ta ett fostervattenprov finns det rätt många scenarior att ta ställning till. För det första, vi tar provet, fostret är normalt och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret är normalt och graviditeten fortsätter som vanligt...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och jag får missfall...
Eller, vi tar provet, fostret har downs syndrom och vi ska avgöra om vi ska fullfölja graviditeten eller inte... Jag är inte gud. Jag kan inte avgöra om ett sjukt barn ska få en chans. Vill jag ens egentligen veta?
Min magkänsla säjer mej att efter allt jag varit med om, med överstimuleringen och alla mediciner och allt skit, och att jag fortfarande har ett foster som ännu lever i magen - då borde det vara nåt alldeles extra. Eller? Försöker jag bara lura mej själv?
Efter samtal med barnmorska som har många många års erfarenhet av nupptest och graviditeter, alltså inte hon som gjorde testet, så beslutade jag att inte ta nåt fostervattenprov. Micke var lite mer skeptisk. Men, på nåt sätt kändes det som om jag hade den avgörande rösten i den här frågan. Kanske var jag orättvis mot honom... jag vet inte...och jag vet inte om jag har gjort rätt val. Och går graviditeten som den ska och vi får en baby í sommar får vi ju veta då... Oavsett hur det blir så blir det ju ett älskat barn, ett älskat syskon till Skrot.
Men det är många många tankar, fler än vanligt...
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
