Borta för alltid...

Hej alla!

Idag är det dags att plocka upp allt gammalt skit som ligger och skräpar, göra en stor brasa och tutta på! Det som är det braiga med att elda upp gammalt är att det försvinner, borta för alltid! Gräver man ner det, kan man gräva upp det igen, slänger man nåt i sjön, flyter det med all säkerhet upp det också...men eldar man upp det så...gone!!

Det är det jag försöker göra med mitt gamla skit som skräpar - inuti... Men det är rätt svårt, först ska man hitta det, ta fram det, gå igenom det och sen avgöra om det ska sparas eller inte... Tänk om jag bara kunde ta alltihopa och kasta in i brasan - utan att behöva plocka fram och gå igenom, men... Så lätt ska det tydligen inte vara! Så, jag blir nog inte klar till ikväll och brasan tänds - utan jag får göra små eldar när jag hittat nåt som ska eldas upp istället.

Medan hjärnan går på högvarv ska jag passa på att använda kroppen lite också och gräva upp en hallonhäck som inte ska vara kvar. Micke vill helst att våran gård ska se ut som en fotbollsplan så det är lätt att köra med åkgräsklipparen... Jag är av liten annan åsikt men har varken lust, tid, råd eller kunskap att förverkliga min japanska trädgård!! Så, jag gräver upp lite av hallonen som ändå inte vill nåt mer och underlättar gräsklippningen för honom...fast, det är ju faktiskt rätt ofta jag som klipper.... äh, det blir nog bra hur som!

Lillskrots dagisfröknar tycker att han är så mammig på dagis och för att försöka få bukt med det så vill dom ha honom en halv dag till i veckan... Rimmar det lite illa eller är det bara jag?? Hur som, nu ett par veckor verkar det ha varit nån form av incident med honom varje gång jag hämtar - och jag kan ju inte påstå att det hjälper mammasjälvförtroendet. Känner mej ju redan som världens sämsta mamma... Men jag försöker så gott jag kan att vara den bästa, eller den bästa jag kan vara för honom! Hoppas att det räcker...för annars vet jag inte hur jag ska göra! Jag har frågat många vart instruktionsboken för barn är...men ingen vet...kunde det inte finnas en felsökningsguide i alla fall, ni vet en sån som det brukar finnas till tv'n, så man kunde få lite snabba alternativ på vad man ska göra och hur man ska bete sej?!

Nä ni, ta och sjung upp er nu för ikväll ska vi sjunga in våren.

Kram!

Uppryckt med rötterna...

Hej alla!

Idag har jag brutalt ryckt upp mina jordgubbsplantor... Med rötterna... Även en hel del ogräs åkte upp ur pyramiden. Sen fyllde jag på jord och stoppade tillbaka plantorna igen... Håller tummarna att de ska ta sej nu så Markus får massa jordgubbar i sommar! Men som jag har plågat dom där plantorna så ska det nog inte vara några problem - dom är härdade.

Annat är det med mej, hur många gånger jag än blir uppryckt verkar jag bara bli svagare...

Behövs kanske ny jord? Vad tror du...

Kram!

Svart som natten...

...svart som synden och hett så ini helvete... Vet ni vad jag pratar om? Svartsjuka... Det är en förjävla skitkänsla som inte har nåt med den man är svartsjuk på att göra - utan bara en själv. Det är tungt, tungt som fan... Botemedel tack! Självförtroendet saknas...finns det på ebay? Eller är det också nåt som sakta måste byggas upp och förvaltas... Fyfan, jag är trött på allting som tar tid...

Piss och kräm...

Det gör ont när knoppar brister...

Hej alla!

Kom häromdagen äntligen iväg till tandläkaren! Mamma sponsra, annars hade jag gått här och haft ont ont fortfarande. Fan, man blir rätt korkad, eller ännu mer, av tandvärk alltså. Två stooora hål hittade tandmarodören, och naturligtvis var det en rotfyllning. Det låter ju billigt!! Och ont, och otäckt, och farligt, och hemskt och allting annat på en gång...

När jag ringde och bokade tid så presenterade jag mej så här, Hej, jag heter Marie och är just nu fyra år och jag vill inte komma till er men jag måste nog. Tur att dom är vana med vuxna människor som blir små små så fort bara ordet tandläkare nämns...

Hur som helst så är det skönt att jag inte har tandvärk längre. Sen tycker jag det är förjävligt att det ska vara så förbannat dyrt, skulle det inte kunna funka på samma sätt som inom övriga vården? Jo då, jag vet att det är billigare nu... men i alla fall...

Med resten av mej är det samma samma... Hade jag inte Markus skulle jag ligga kvar i sängen och stanna där för evigt...

Soljäveln skiner och våren är på väg - men det skiter jag högaktningsfullt i....det gör jävligt ont när knoppar brister!

Kram!

Drunknar...

Hej alla!

Jag har liksom fastnat, gått in i väggen, blivit utbränd - eller vad man nu ska kalla min handlingsförlamning. Hur som helst så fixar jag inte att ta mej för med nånting... Jag som kom igång så bra med all städning och fönsterputsning. Tyckte att livet kändes rätt ok där ett tag och trodde att den känslan skulle hålla i sej... Så blev inte fallet!

Nu står jag helst still och bara tittar på, vet inte hur jag ska kunna förmå mej att ta tag i nånting, det finns varken ork eller vilja, inte ens lite lite lust... Rent logiskt vet jag hur jag ska göra för att komma över det här, men ibland synkar inte tanke och handling och allting känns för övermäktigt för att ta tag i... Såna enkla och basala saker som att duscha, laga mat, tänka, dammsuga, leka med Markus, jobba - funkar bara inte. Jag skulle vilja pausa världen ett tag och försöka hitta gnistan igen, så att inget går till spillo av den dyrbara tiden vi har, men jag vet ju att det inte fungerar. Det hjälper inte att den här handlingsförlamningskänslan som jag har ger ett ofantligt stort dåligt samvete också. Dåligt samvete gentemot alla runt omkring mej, mina kunder och framför allt mot mej själv... Kanske är det bara en släng av vårtrötthet eller nåt ditåt? Kanske kommer jag igen när våren har kommit lite längre, för här vill jag inte vara...orkar inte.

Med den här handlingsförlamningskänslan kommer också en oro för framtiden, eller för nästa dag...hur ska jag få in pengar, hur ska jag få mer kunder, hur ska vi ha råd med rusten i farstun, hur länge räcker ett blöjpaket till Markus, när har jag råd att köpa nya, han skulle behöva ett par till skor också, ska jag få nåt av sommarjobben jag sökt, vill jag ha företaget kvar... Säkerligen helt naturliga och vanliga tankar - men för mej är varje tanke som en avgrund och jag vet inte hur jag ska komma upp?

Bara att hålla näsan ovanför vattenytan för att inte drunkna i alla tankar tar all min energi nu, och jag har inte en aning hur jag ska komma därifrån.

Kram!

PS. Jag tackar alla högre makter för Markus, igår kväll precis innan han somna så sa han, Majkus älsklar mamma. Mamma älskar dej också Markus, mest av allt.

Hål i hjärtat...

Hej alla!



Det är med stor sorg i hjärtat som jag bestämt mej för att inte försöka skaffa fler barn... OM det inte nu mot alla odds skulle funka på naturlig väg. Men, det känns inte så troligt... Eftersom jag fyller 20 igen i år så känns det som om min tid - med respekt mot ett eventuellt barn - har runnit ut. Ja jag vet, man ska glädja sej åt det man har, men det är tunga tankar som kommer upp. Visst skulle vi kunna försöka med IVF igen, men vart tar man dom pengarna ifrån? Ett försök kostar tjugotusen, plus alla mediciner som går på runt femton... Man kan ta ett paket, och då kostar tre försök fyrtiofemtusen, plus mediciner, alltså lika mycket till. Har man sen frysta ägg kvar så kostar det sjutusen för varje insättning... Och orkar vi gå igenom den berg och dalbanan igen - det känns redan skakigt som det är nu...



Fan alltså, tänk om jag hade varit yngre när jag träffade Micke - då hade vi kanske kunnat skaffa fler. Fan att tiden bara går, och att ingen talade om, eller bankade in i skallen, att skaffa barn innan det var för sent. Jag är skitavis på dom som orkar skaffa fler barn med IVF, som vågar hoppa på igen - ännu mer avis på dom som bara blir med barn, av sej själv... Mitt beslut om att inte försöka nåt mer har så sakteliga växt fram, och jag har inte vågat tänkt tanken klart innan jag var helt säker på beslutet. Det är ett hål i mitt hjärta, ett stort ett för alla ofödda barn som jag skulle vilja ha, och att jag aldrig mer ska få uppleva den fantastiska graviditeten, känna alla hårda sparkar i magen, förundras över hur kroppen anpassar sesj till miraklet, inte få vara med om en till förlossning, känna det underbara blöta varma lilla livet på magen igen, aldrig få snusa i en liten babynacke, inte köpa och byta pyttesmå blöjor nåt mer, hålla den lilla lilla handen i min och bli förälskad i ett nytt litet liv...



Är jag på typ affären och handlar tittar jag längtansfullt på alla nya mammor som går med babyskyddet i vagnen, de som kan få barn. Och jag som inte kan det - lätt att känna sej ännu mer värdelös än man redan gör. Att jag sedan jobbar med att fotografera barn gör det heller inte lättare - kanske därför som det har tagit emot att jobba nu ett tag... Påminnelserna gör ont!



Samtidigt tackar jag alla högre makter för Markus! Kan inte föreställa mej hur livet skulle ha varit utan honom. Denna intelligenta lilla pojke som gör mej stum av förundran flera gånger om dagen. Ibland känns det som jag är så rädd för att mista honom så jag blir nog överbeskyddande, och det är ju inte heller bra... Men jag håller på att försöka lära mej att släppa taget - i alla fall litegrann. Jag älskar det här barnet mer än jag trodde jag förmådde, och kärleken blir bara större och större. I mitt hjärta älskar jag även de barn som aldrig fick nån chans i min kropp och hoppas att det fanns en anledning att det blev så.



En ganska ledsen kram idag!

Svart och vitt och lite annat...

Hej alla!

Nej då, jag har inte glömt fönstren...då får vänta lite bara. Nu har jag och maken dragit igång nya projekt - och för en gångs skull är vi överens om hur det färdiga resultatet ska se ut!! Nice...

Vi har rivit ur två garderober i våran farstu, rivit ut en gammal plastmatta och ska riva upp ett trägolv... Sen blir det golvvärme, nya tapeter eller färg, nytt tak och lite smått och gott... Är vi klara tills på söndag tror ni? Tålamod...tålamod...

Vi har kommit fram till att farstun ska gå i vitt och svart, med bara egenhändigt påkomna lösningar. Vi hade sån tur att vi fick klinkers, i nån form av terrakottafärg, som vi kommer att blanda med svart klinkers och foga i svart. Tre väggar ska vara vita, antingen tapet eller målat, och en vägg och taket ska vara vitmålade brädor som vi sätter med lite mellanrum, på långsen... Våra redan befintliga förvaring för jackor och skor kommer att målas i en alldeles underbar svart färg och sen ska vi bygga nån form av förvaring till mössor och vantar och sånt. Ni får väl komma och titta när det är klart vetja! Inne i min skalle är det redan färdigt och det är sååå fint sååå.

Kan bara tala om att min sopsortering i det gamla städskåpet blev alldeles förträfflig! Så nu slipper jag förvaringen på köksbänken innan jag tar mej i kragen och går ner med det som ska sorteras i källaren. Superskönt! Och på nåt sätt känns det roligare att sortera nu, när det finns i köket och man slipper alla mellanlandningar. Micke tycker nog att det är lättare att åka till återvinningen också, för ibland har det funnits lite diffusa sorteringslådor när orken har trytit.

Nej nu är det dags för några timmars jobb här hemma innan jag ska ta fram och damma av kvasten - för i morron flyger vi till Blåkulla väl?

Ses där! Kram!

Längtan...

Hej alla, och framför allt min käre make!

Har precis kommit hem från att ha lämnat lillskrot på dagis, och idag gick det bra - inte en tår! Skönt att vinka åt en glad liten kille för omväxlings skull.

Idag ska han äntligen få träffa mormor och morfar, som han har längtat alltså. En månad är lååångt för en liten pojke, och svårt att förklara tid för honom. Men igår kunde jag äntligen berätta att han skulle få träffa mojmoj och moffaj idag. Kanske en av anledningarna till att han var glad när jag åkte från dagis. Han vet ju vad som väntar när jag hämtar honom.

Nu när jag kom hem från dagislämnandet gjorde jag som jag brukade när jag ska jobba hemma, kolla mejlen, kolla almanackan, håller på och beställer lite bilder, ringer upp några kunder som ringt och så... och mitt i allt det här görandet kom jag på att det är en hel massa saker jag verkligen saknar - och längtar efter... Förstå mej rätt, jag älskar att vara mamma och skulle inte kunna tänka mej ett liv utan barn, MEN (som Tony Irving brukar säja)...
Jag saknar det som jag och Micke brukade göra, innan Markus, och nej jag vet att inget hindrar oss från att göra det nu när vi har Markus, men...jag ska försöka förklara...

Jag saknar alla fikapauser ute på trappen i solen, alla långa bilturer när vi irrade runt och åkte vilse och hittade hem igen, saknar alla långa varma gemensamma duschar, saknar allt prat vid köksbordet om allt och ingenting och alla skratt... Gör inte du?
På nåt sätt har fikapauserna blivit en snabb kopp kaffe innan Markus tröttnar, bilturerna har alltid ett mål, duschen är ganska trång när vi är tre i den, och en badbalja, och baddjur, och en pall... pratet vid köksbordet och skratten har på nåt sätt tystnat... Hur gör vi för att hitta tillbaka till allt det där? Jag älskar dej Micke, glöm aldrig aldrig...

Nej, tillbaka från minnenas kavalkad och tillbaka i verkligheten igen. Mer jobb att göra, golv att dammsuga och tvätt att hänga. Sen ska jag ut i solen och njuta en stund!

Kram!

April april din dumma sill...

...jag kan lura dej vart jag vill! Men det blir inga aprilskämt här inte... Ibland känns hela mitt liv som ett!

Fönsterputsandet får vänta lite, jag har lite annat att göra som också måste bli gjort. Skönt - fast tråkigt, det är ju som skönt när det är gjort liksom! Men jag måste ju nån städning att se fram emot nu när jag är i mitt stim!!

Livet - ja, oftast ett steg framåt och två tillbaka - så på nåt vis står man bara och stampar på samma ställe, och kommer man nånvart är det ofta på samma gamla invanda väg. Varför ska det vara så svårt att bryta gamla mönster och tänka andra tankar? Fast i och med att jag har börjat städa (ja men det var ett jävla tjat om det) och sorterar i lådor som jag märker med innehållet och ställer undan - kanske jag kan börja strukturera mej själv på samma sätt. Det som ska sparas stoppas i märkta lådor, det som ska kastas bort kastas bort och det som ska vara kvar får antingen stå framme eller har sin plats liksom. Går det att omvända i praktiken med mej själv månne? Eller fortsätter jag bara som vanligt - att sätta masken på ytan och kasta in allt där bakom som jag inte vill ha med att göra? Jag har ju redan en hel massa ouppackade lådor med minnen, vissa som jag kommer ihåg men i de flesta har jag ingen aning om vad som finns. Och - vill jag verkligen veta? Ska jag bara ta alla lådor med minnen som jag inte kommer ihåg och kasta på majkasen, så är det bra sen? Eller ska jag försöka öppna dom och sortera och märka i nya lådor - och kasta bort sånt som jag inte längre vill ha med att göra? Hmm, det låter enkelt, men är ack så svårt! Det tar också en hel massa energi - energi som jag verkligen behöver lägga på annat - men energin fastnar liksom i skallen och kommer inte därifrån. Hur fan ska jag göra för att prioritera om och välja nya vägar? Lösningar är väldigt välkomna!! På något sätt känns det oväsenligt hur fasaden ser ut - bara det är ordning och reda innanför - men jag kanske tänker fel?

Fasaden ja, min fasad...min jävla kropp! Vill inte ens se fanstyget när jag duschar...men det är inte en sån bra idé att duscha med kläderna på heller... Ja visst, jag har börjat... men jag vill ju ha resultat samma dag!! Tålamod är en dygd!! Men, jag vet också, att bara jag kan ha lite lite tålamod några veckor så vet jag att resultaten kommer, och då börjar det bli roligt. Men, suck suck, idag känns det inget vidare... Har ett jävla knä, eller jag har två, men det ena bråkar med mej värre än det andra. Och det är tråkigt när en sån sak saktar ner en... Micke har gett på förslag fler gånger att jag ska börja med typ aerobics eller liknande...men fy, att motionera i grupp fixar jag inte. Jag går helst ut och går med stavar, med bara mej själv - då kan jag välja takt och väg själv. Och bara jag tar det lite lugnt i början, så knät hinner med, så kommer jag snart in i ett gåmedstavarstim också!

Så, vart kan man köpa tålamod?

Kram!