Bara siffror på ett papper...

Hej alla!

Jaha, så var den inne då, den stora dagen...eller egentligen vilken skittisdag som helst. Och det var ingen skillnad i morse när jag vaknade heller... Är det så att ålder bara är siffror på ett papper kanske? Inuti känns det ju inte som fyrtio, eller hur ska jag veta det förresten, det är kanske just det som det gör... Det kanske känns så här inuti när man just är fyrtio? Skitsamma, jag har i alla fall inte fått nån plötslig längtan att använda plisserad kjol och blus med väst i alla fall... Sen är väl det kanske inte det som hör till heller...men, äh, ni fattar...!!

Nu ska jag i alla fall svischa runt med dammsugaren och torka av golven... Jag har ju redan firat min födelsedag men man vet ju aldrig, kanske är det nån som vill komma och beklaga...

Så, grattis till mej själv på födelsedagen! Det är i alla fall fantastiskt att leva - oavsett vilka siffror som gäller! Just nu gäller 7 september för mej... Varför? Det kanske ni får veta...kanske inte...

Kram!

Fortfarande tonåring...

Hej alla!

Johodå, jag är fortfarande tonåring, tjugonitton...så det så!! Det är ju FLERA timmar kvar tills jag blir föööörtiiiiii... HUA! Eller äh, det är ju bara siffror på ett papper.... Eller hur?

Jag har gett mej själv en födelsedagspresent - idag faktiskt!! Och kanske kanske ska jag berätta vad...men inte idag...ska suga lite på den här för tidiga födelsedagskaramellen lite först. Nyfikna va? Mm, det skulle jag också vara...

Fast förutom det så har jag ju också investerat i mej själv genom att ÄNTLIGEN ha gått till tandläkaren och fixat gaddarna! Ska faktiskt fira födelsedagen där också!! Eller i alla fall en liten stund... Det är hur synd som helst att tandläkaren jag har haft ska sluta...hur ska jag nu våga gå dit i fortsättningen?? Men nu när munnen är hel och fin så kanske jag slipper på ett tag...

Nej, nu ska jag försöka få ihop nån form av hemmapizza och så småningom ropa in mina pojkar, stora och lilla M, älsklingspojkarna mina!!

Hur det är med måendet? Alldeles förträffligt faktiskt! Alldeles underbart fantastiskt...just nu, just idag!

Kram!

Mirakelpojkar...

Hej...

Ville bara tala om för alla som vill veta och framförallt för mina älskade pojkmirakel, stora M och lilla M, att jag älskar er så ofantligt mycket att det är svårt för mej själv att ens förstå.

Jag hoppas att känslan är ömsesidig - och acceptans och tålamod är stoooort nu?!

Kram Mamman M.

Sökes: Skratt. Finnes: Tårar.

Jag är i desperat behov av skratt och glädje innan jag fullkomligt drunknar i alla mina tårar.

Hej alla!

I början av 2005 när jag och Micke insåg att vi inte kunde få barn själva - utan behövde hjälp, det var då det började... eller slutade... äh, ni fattar snart!! För mej alltså, jag kan bara föra min egen talan.

Jag har hela mitt liv 'kunnit själv' av en del olika anledningar, och det mesta 'kan själv' sitter kvar och jag försöker på alla sätt jag kan innan jag ber om hjälp, eller så struntar jag i det eftersom jag inte KAN be om hjälp... När det kom till att skaffa barn hade jag inget val, där kunde jag inte prova några andra sätt, kunde inte 'kan själv' den gången hur jag än betedde mej... Det var tokfarligt! Skulle JAG släppa kontrollen och behöva lita på andra än mej själv... Nej men det kan jag ju inte, jag vet ju att jag hela tiden blir sviken - det har jag ju alltid blivit annars... för att göra en vääääldigt lång historia kort... Där, nånstans i början av 2005 tappade jag bort mej själv...och framför allt tappade jag min glädje och livsgnista...tappade tron fullständigt på mej själv eftersom jag inte kunde hur fan jag än gjorde... Jag hade aldrig gjort det tidigare i mitt liv, utan ALLTID haft full kontroll, ALLTID haft supermasken på och KLARAT allt som jag stod inför... Helt plötsligt behövde jag lägga mitt liv i nån annans händer, behövde jag lita på andra människor - jag som aldrig litat på nån, för ingen gick att lita på, alla bara sårade mej som jag försökte känna tillit för....

Hos mej var den här kontrollkänslan liktydlig med glädje, bland annat... och den har jag tappat...och jag behöver massor av hjälp att hitta den igen. Nu har jag bara tårar, och jag känner mej alltid lessen - även om jag skrattar... När jag tittar mej i spegeln, dom är väldigt FÅ dom gångerna, men det händer... ser jag bara nånting fruktansvärt LEDSET som jag inte orkar eller vill titta på. Min kontrollerande sida säjer åt mej att skratta - fast inuti gråter jag...

Nån som vill byta?

Kram!